2010-03-10, 20:14
  #85
Medlem
Eremitens avatar
Justinus Kerner (1786-1862)

Citat:

Strof


Vad dig har hänt, detsamma mig må hända.
Dit du har länt, blott dit jag längtar lända.
Jag trår till ljuset, om dess värld blev din,
till mörkret, om i mörker du drevs in.
Blev evigt kval din lott, det delas skall av mig.
En och gemensam är alltjämt vår stig
och intet längtar jag, förutom ett: till dig, till dig!
Citera
2010-03-13, 19:09
  #86
Medlem
Eremitens avatar
Elina Vaara (eg. Kerttu Elin Sirén, 1903-1980)

Citat:

Molnets skugga


Molnets skugga får i havet ro.
Men min själ får icke
frid i dig.
Kärlek är ej frid
och ej en stilla glädje.
Kärlek är ej dröm
under träd som blomma.
Fruktan är den, aldrig lugnad.
Hunger, törst,
som aldrig släckes.
Citera
2010-03-15, 19:26
  #87
Medlem
Eremitens avatar
Ella Hillbäck (1915-1979)

Citat:

Din hud har sagt att jag är till


Din hud har sagt att jag är till.
Jag lever, har en kropp vid min.
Ett motstånd mot det tomma.

Här vid din sida blev jag till.
Du samlade det splittrade.
För du är till - jag känner dig:
en annan hud än min.

Jag famlar i förvåning
mot denna hud och muskelvägg:
en naken gräns av människa.

Av samma ensamhet som min...
Citera
2010-03-16, 20:13
  #88
Medlem
Eremitens avatar
Ann Smith (1930- )

Citat:
En kärleksdikt


Först brann ett litet ljus mellan oss med flämtande låga.
Vi visste det båda och att det måste få fortsätta att brinna
så vi lämnade plats, men just för att vi båda såg så hade det
fullföljt sitt uppdrag och vi såg det inte mer.
Kanske flyttade det in i dina händer för jag kan ännu känna
små lågor fladdra över mina bröst.

Mina ögon vandrar över dina ögon.
De rör vid ett i taget.
De vill se var sak för sig,
var mörk slinga av ditt hår.

Det finns ett ställe nära din armhåla av sotsvart mörker,
det finns ett annat förbi din axel genomstunget av ljus.
Det finns stunder då vi rör oss för vinden som samma stam och krona.
Kanske låter det då i oss av Ett ljud, som då man lägger
örat till en stam i blåst.
Jag har hört det ljudet som en sakta susning av vinden
som går djupt inne genom trädets år.

När jag skriver så stiger tårar i mitt öga och
salt i min mun.
Vad är det för en längtan som närmar oss till vår härkomst
som om vi kom från hav?
Jag har simmat i skugga och sett ner i det djupet en gång
och känt hur det drar.
Barn tänker ibland att de vill dö i hav.
Men det salta som stiger i öga och mun
är tecken på liv, är det djupa
som stiger till ytan, så låt det stiga, stillhet
finns nära intill.

Dina händer skapar av min kropp vikar
där vattnen trivs.
De sätter bokmärken på min mage,
en gredelin svamp med skärkrusig hatt är ett.

När du blir gammal skall du minnas, säger du.
Jag är en bit av ditt liv.
Citera
2010-03-18, 22:20
  #89
Medlem
Eremitens avatar
Christian Hofmann von Hofmannswaldau (1616-1679)


Citat:

KÄRLEKEN
(Entwurf der Liebe)


Vad kärleken är? Den är en fruktan full av hopp,
ett gruvligt oförnuft, som med förnuft förmänges,
en efterlängtad hamn, som när vi nå den, stänges,
ett lindrigt sjukdomsfall, som får ett svårt förlopp,
en hunger, som ej vet om den vill kallas mättnad,
ett lättsamt obehag, en obehaglig lättnad,
en törst, som raglar, och en drucken nykterhet,
ett grovt bedrägeri, som likväl tillit väcker,
ett vackert fröjdespel, vars ändalykt förskräcker,
en skön Charybdis och en lastbar dygdighet,
en bitter honungssaft, som vill sig anbefalla
med vällukt, men vars smak är gift och pest och galla,
en ljuvlig plundring och ett efterlängtat brott,
en obeständig lek och en beständig villa,
ett råd, som man ger oss, att det må gå oss illa,
ett slut på visan, som av narrar kallas gott,
ett ljus, som ej kan ses, en natt då solen lyser,
en skamfläck, för vars smink och prål man billigt ryser,
en sjuka, som är sund, en storm, som är oss kär,
en lycka, som ej syns, ett välstånd, som bedrövar,
en rotlös grund, en kraft, som all vår styrka rövar,
ett liv, som kännes dött, en död, som livfull är,
ett fel, som ej förgäts, änskönt man oss förlåter,
ett lusthus, där vår själ sitt frihetsstånd begråter.
Citera
2010-03-19, 22:04
  #90
Medlem
Eremitens avatar
Marita Tammelander (1903-1953)

Citat:

För din skull
trotsade jag sandöknens hetta och törst,
stridde jag mot nordhavens vågor,
slog jag huvudet av alla troll,
och fastade och bad jag i månader.
På din fråga skulle jag svara, leende:
"Det var inte så svårt".
Men du frågade mig aldrig.
Citera
2010-03-19, 22:15
  #91
Medlem
Lite Catullus, först på latin och sen i den nya översättningen från Dikter om kärlek och hat.

Citat:
87.

NVLLA potest mulier tantum se dicere amatam
uere, quantum a me Lesbia amata mea est.
nulla fides ullo fuit umquam foedere tanta,
quanta in amore tuo ex parte reperta mea est.
-
Ingen kvinna har rätt att säga att hon blivit älskad,
lika mycket som du, Lesbia, älskats av mig.
Ingen har någonsin stått vid det ord och löfte han givit,
så som jag höll mig till mitt, då när du ännu var min.

91.

NON ideo, Gelli, sperabam te mihi fidum
in misero hoc nostro, hoc perdito amore fore,
quod te cognossem bene constantemue putarem
aut posse a turpi mentem inhibere probro;
sed neque quod matrem nec germanam esse uidebam
hanc tibi, cuius me magnus edebat amor.
et quamuis tecum multo coniungerer usu,
non satis id causae credideram esse tibi.
tu satis id duxti: tantum tibi gaudium in omni
culpa est, in quacumque est aliquid sceleris.
-
Faktiskt trodde jag nog att du skulle vara mig trofast
i denna hopplösa och sorgliga kärleksaffär,
Gellius, inte för att jag litade på dig det minsta
eller trodde att du avstod från skamliga brott;
men jag visste att hon varken var din mor eller syster,
hon som jag älskade så, hon som förtärde min själ.
Och även om du och jag hade umgåtts som vänner rätt länge
trodde jag inte att det räckte som orsak för dig.
Men för dig var det nog: ty ingenting roar dig mera
än när du lyckas få till samlag och brott på en gång.
Citera
2010-03-20, 19:15
  #92
Medlem
Eremitens avatar
Martin Opitz (1597-1639)
Citat:

Till min väninna (An seine Freundin)


Likt solen som var morgon skänker ljus åt jorden,
så är min sol ditt anlets rena fägring vorden.
Likt hettan som vid dagens mitt man starkast känner,
en häftig kärleksbrand min anda kvalfullt bränner.
Likt nattens kyla som utsläcker hettans låga,
först döden släcker ut mitt hjärtas bittra plåga.
Citera
2010-03-21, 20:41
  #93
Medlem
Eremitens avatar
Else Åkerblom

Citat:

Aldrig blir det som man tänker (1938?)


Redan när jag såg dig komma
vällde orden upp inom mig,
ty nu måste, måste sägas
det som alltid blivit osagt
under våra korta möten.
Denna sista gång jag måste
be om mer än ord till avsked.

Men när våra blickar möttes
sjönk min längtan, snabbt försvunnen,
djupt i dina ögons glädje.
Och det ord du enkelt sade
löste, innan det förklingat,
mina böner från min tunga.

När så dina händer omslöt
mina längre än jag väntat
tog du till dig all min åtrå.
Fylld av det som du begärde
hade jag ej mer att be om.
Det blev inte som jag tänkte.

Det blev du som tog och skänkte.
Citera
2010-03-24, 22:53
  #94
Medlem
Eremitens avatar
Bruno K. Öijer (f. 1951)

Citat:

Han Ville Ha Dej Så Intensivt
Att Han Högg Av Sej
Alla Fingrar

& Slog Ditt Telefonnummer Med Tungan

Nu Hör Han Hela Tiden
Ditt Underbara Skratt
Citera
2010-03-27, 19:55
  #95
Medlem
Eremitens avatar
EDIT: Fel
Citera
2010-03-27, 20:09
  #96
Medlem
Eremitens avatar
Sándor Csoóri (f. 1930)

Citat:

Solsken och nattens svarta björnbär



Ständigt har jag virvlat omkring dig,
du sömnlösa kvinna
med utmanande ögon,

du böljande, skönt belägna trakt i söder

När som helst kan jag med min blick tränga igenom natten
fram till dina stora bröst


Det här är alltså den kroppsliga kärleken, liderligheten
som störtar oss i fördärvet - det skulle prelater av järn
och stålsatta oskulder ha gastat om förr

Just det! nickar jag så här efteråt,
nu när jag bland juniskogens kroppsliga dunster
känner doften av dina ljumskar


Sammanbitna soldater på väg till fronten
blev begravda i sådana svall av hår
och avskedsnätter

som du överhöljde mig med

Kanske tänkte du att också jag var en soldat,
och att din skottsäkra famn skulle skydda mig


Du blev aldrig min ringförlovade fästmö
och inte ett kvittendoftande minne på mitt snidade skåp -
ändå kunde oktoberregnen

gråta ut bara hos dig

Dina långa, genomvåta eftermiddagar var som de
då Chopin spelade piano för sig själv i Paris


Dina fylliga, övermogna läppar, öppnade din kropp
för mig, som man öppnar
en lönndörr för en beryktad rymling;

solsken och nattens svarta björnbär

strömmade med mig in i dig. Jag var världens kärna
av eld, när jag var i dig


Skogen är full av böljande leenden
och full av skälvningar denna försommardag,
när minnet av dig glider förbi i den

Jag ser dig: du stannar upp, sätter dig på en sten

Dina vackra, spända bröst utmanar hela himlavalvet,
och smaken av din öppna mun är ett sött björnbär i min mun

Citera

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att kunna kommentera

Skapa ett konto

Det är enkelt att registrera ett nytt konto

Bli medlem

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här

Logga in