2009-12-08, 22:25
#73
Okänd tysk författarinna, 1500-talet.
KLAGAN
Min kärlek hundra gossar eftertrakta,
blott den jag älskar vill på mig ej akta.
O ve mig arma flicka, jag förtvinar sakta.
De vilja alla mig sin trohet svära,
blott den jag älskar trampar på min ära.
O ve mig arma flicka, det är tungt att bära.
De möda sig att mig behaga alla,
blott den jag älskar går med ögon kalla.
O ve mig arma flicka, svår skall natten falla.
Vid minsta vink de voro mina redan,
blott honom, som jag älskar, fyller ledan.
O ve mig arma flicka, vad är livet sedan?
Jag gick i bad att släcka
min heta brånad all,
men mödorna mig gäcka,
ty intet gör mig kall.
Vem kan den eld förklara
som störtat mig i fara?
Jag tvättar mig och tvättar
med vatten kallt och hett,
men aldrig plågan lättar,
jag vet mig intet sätt,
kan ej den eld förklara
som sätter mig i fara.
Den, som vill se två levande brunnar,
skall mina två bedrövade ögon skåda,
som utav gråten äro fast utrunna.
Den, som vill skåda mycket sår och smärta,
skall banesåret i mitt hjärta skåda.
Så djupt har kärlek skurit i mitt hjärta.
En döding rätt jag liknar där jag går
framför hans dörr var natt, och kvidan svår
tränger mitt bröst, som ingen lättnad får.
Min andedräkt är tung som trädens stön,
gäll är min olyckssång och föga skön,
och grannars vredesmod är all min lön.
De larma, att ej höra på mitt ve.
De taga omväg för att slippa se. -
Jag som var skygg, låter det liknöjd ske.
Som fågeln faller sömnblind från sin kvist
fladdrar jag hjälplös, utan ro och frist.
En olycksfågel allas gunst har mist!
Var skall det sluta? frågar världen. Ack,
vad bryr mig världen? Skyller jag den tack
för att jag trampas av dess hårda klack?
Jag fröjdar mig, att köttet vissnar ner,
när blodets ström mig sönderskär jag ler
mitt hjärtas blodström sover aldrig mer.
O mina tårar, ingen aktar er.
Likt himlens gåvor ingen eder ser.
Er är jag rik på, äger intet mer.
KLAGAN
Min kärlek hundra gossar eftertrakta,
blott den jag älskar vill på mig ej akta.
O ve mig arma flicka, jag förtvinar sakta.
De vilja alla mig sin trohet svära,
blott den jag älskar trampar på min ära.
O ve mig arma flicka, det är tungt att bära.
De möda sig att mig behaga alla,
blott den jag älskar går med ögon kalla.
O ve mig arma flicka, svår skall natten falla.
Vid minsta vink de voro mina redan,
blott honom, som jag älskar, fyller ledan.
O ve mig arma flicka, vad är livet sedan?
Jag gick i bad att släcka
min heta brånad all,
men mödorna mig gäcka,
ty intet gör mig kall.
Vem kan den eld förklara
som störtat mig i fara?
Jag tvättar mig och tvättar
med vatten kallt och hett,
men aldrig plågan lättar,
jag vet mig intet sätt,
kan ej den eld förklara
som sätter mig i fara.
Den, som vill se två levande brunnar,
skall mina två bedrövade ögon skåda,
som utav gråten äro fast utrunna.
Den, som vill skåda mycket sår och smärta,
skall banesåret i mitt hjärta skåda.
Så djupt har kärlek skurit i mitt hjärta.
En döding rätt jag liknar där jag går
framför hans dörr var natt, och kvidan svår
tränger mitt bröst, som ingen lättnad får.
Min andedräkt är tung som trädens stön,
gäll är min olyckssång och föga skön,
och grannars vredesmod är all min lön.
De larma, att ej höra på mitt ve.
De taga omväg för att slippa se. -
Jag som var skygg, låter det liknöjd ske.
Som fågeln faller sömnblind från sin kvist
fladdrar jag hjälplös, utan ro och frist.
En olycksfågel allas gunst har mist!
Var skall det sluta? frågar världen. Ack,
vad bryr mig världen? Skyller jag den tack
för att jag trampas av dess hårda klack?
Jag fröjdar mig, att köttet vissnar ner,
när blodets ström mig sönderskär jag ler
mitt hjärtas blodström sover aldrig mer.
O mina tårar, ingen aktar er.
Likt himlens gåvor ingen eder ser.
Er är jag rik på, äger intet mer.
