Varför var alla så livrädda för Skrotnisse?

Isprinsessan var ju genuint ond.

Fan asså. Hade glömt dram till denna dag att jag alltid bytade kanal när skrotnisse nalkades. Har dock ingen aning varför man blev så rädd

Fast nu när jag hittade denna film förstår jag DIREKT varför

http://www.youtube.com/watch?v=Z_Nbam_AtK0

Ja precis! Vissa stunder var det också helt tyst och och kallt.. tystnaden bröts av någon arg psycho röst.
Ändå så missaa jag nästan inte ett avsnitt

Det sjuka är att jag haft mardrömmar fram tills jag fyllde 20 år om den där jävla skrot-nisse! Fy fan.. kommer säkert ha en nu med bara för det!

Minns att jag också var livrädd för skortnisse, tror de beror på hur dom såg ut och deras röster.

Har inte kollat på skrotnisse på ett par år nu kanske skulle kolla o se om jag fortfarande är rädd

Morran är jag fortf rädd för.. .lite kanske .

No shit, Morran är fan The Antichrist Herself. Gled hon inte runt kall som is och ylade över det gudsförgätna wastelandet runt Mumindalen?

De som vill läka sitt Mårran-trauma får väl helt enkelt ta och läsa den näst sista muminboken Pappan och havet som delvis handlar om just detta.

Nej, usch och fy! Kollade just på skrotnisse-klipp på youtube och fick stark ångest. Hade helt glömt bort att de hade "riktiga" händer, t. ex.
Jag har inte sett på detta sen det visades på tv för hundra år sen.

Hatade Bertil Enstöring när jag var liten Han ser ju ut som nån som suttit på hispan par år och den jävla morgonrocken

Ja, både Skrotnisse och Morran var obehagliga! Hur ser barnprogrammen ut nuförtiden?? Är de mer barnvänliga idag??

Tycker nog förresten ni blandar och ger lite här vad gäller skräckupplevelser; Mårran är ju en klassisk monster- och rysarfigur av det slag som man sannolikt skrämt barn med sedan tidernas gryning, medan det eventuellt skrämmande i Skrot-Nisse som sagt ligger i atmosfären, att den kan räknas till de avantgardistiska och konstnärligt "svåra" serier som ett tag var på modet i barnkulturen. T.ex. Tårtan och Vilse i pannkakan hör väl till samma grupp. Det var väl i ett slags reaktion mot en "glättad kulturkommersialism" som man ett tag - i all välvilja - fick för sig att barnprogram borde göras av konstnärer, att även barn behövde få sin världsbild satt i gungning genom konstnärlig absurdism och surrealism och halvskumma, tvetydiga figurer. Men barn tycker väl sannolikt oftast att detta är obehagligt eftersom de älskar normalitet och vill att världen skall vara ljus, konsekvent och begriplig, eventuell absurdism skall komma från dem själva och inte från vuxenvärlden. Moderna barnprogram har vad jag förstår anammat detta; här kan man väl kanske snarare tänka sig att framtida generationer kan komma att klaga på att programmen var alltför glättiga, skrikiga och hyperenergiska. Vi får väl se.