Jag hade nu väl inte världens mest konventionella uppväxt i och med resande härs och tvärs i tidig barndom... men en rolig anekdot är följande:
När jag var sju år gammal så skulle jag resa själv (flyg), med en mellanlandning. Släktingar såg till att jag kom på första flighten, och en specifik flygvärdinna skulle lotsa mig till den andra flighten. Det gjorde hon inte. Hon drog. Jag befann mig helt själv på en främmande flygplats med min ryggsäck, min lilla kanin i kattbur och min biljett. Nu råkade mina föräldrar ha visat mig - varje gång vi flög - hur man läser en flygbiljett och hittar sin gate. Således plockade jag fram biljetten, hittade rätt gate/flight och så var det inte mer med det.
Det roliga i sammanhanget är att mina föräldrar inte ens visste om det förrän för några år sedan (dvs 20+ år senare) när jag tog upp det vid en släktmiddag som en kul anekdot. Jag trodde att jag hade nämnt det när jag väl anlände vid min slutdestination en gång i tiden, men uppenbarligen inte.
Barn klarar faktiskt - i allmänhet - mer än vad många vill tro.