Skvaller om Jakob Hellman?

Han har tydligen jobbat som bagare och även andra udda jobb. Har dock sysslat med musik på heltid sen 2010.

Jag tycker han har mycket kvar att bevisa. Alltid sätt honom som en One hit Wonder.

Lite komiskt att arbeta för kyrkan och heta Hell-man

Har han samiska gener?

Genier menar du. Han är född i Stockholm.

Tycker annars att han har samiska drag.

Hellman är ett hån mot musiken som fanns på den tiden 🤐 Reporter på Aftonhoran , Jan Olof Andersson kanske som skrev upp honom o skivan. Inte speciellt bra skiva, 2 låtar som håller. Fanns mängder med bra musik samtidigt. Ett hån mot ALLA dom som glömts bort ☹ P.S. Inte konstigt att grabben fick psykbryt , han kan inte skriva låtar. Som han sa i programmet. Å "Vänner" hade han snott melodi o skrivit ny text till. Hmmmm

Kul att se honom igen i Så mycket Bättre. Riktigt bra artist. Synd att det varit som det varit med nerverna.

Folk har en tendens att bara komma ihåg de bra låtarna. T ex låten tåg som jag nämnde i så mycket bättre tråden tycker jag inte är särskilt bra. Om man tar Taube-skivan som han medverkade på så är han en av de sämsta. Och stora havet har ingenting mot skivor som Spinal Injuries och Amazon. Jan Olof Andersson är dessutom film-recensent och inte musik-journalist även om han precis som Jens Peterson kanske har recenserat några skivor. Är det förresten någon som vet hur mycket Hellmans än så länge ända album sålt? Jag vet att albumet låg på plats 9 på sverigetopplistan, men det brukar inte säga någonting om hur många skivor albumet sålt. Enligt Wikipedia sålde skivan i 200 000 exemplar vilket gör det svårt att se honom som en kultartist.

Mamman Samisk.

Tvivlar jag starkt på. Vilken skulle originalet vara i så fall?

Efter 32 år är nu uppföljaren ”Äntligen borta” släppt. Föregångaren är en solklar femma, och denna en stabil fyra. Hellman är alltså en svensk gigant, trots begränsad diskografi. Helt fantastisk. Geni.

De bästa låtarna förutom singlarna är enligt mig ”Trettiofem”, en gripande ballad om att överkomma ofrivillig barnlöshet, och ”När det skymmer”, en halvt experimentell upptempolåt som återkommer i repris för att avsluta skivan.

Finns ingen dålig låt på plattan, inte ens den oväntade covern på ”I denna ljuva sommartid”, som jag tycker han gör på ett Hellmanskt bedårande sätt. Låtarna skiftar mellan tre och fyra plus. Inget mästerverk eller framtida kultklassiker, men det är inte heller poängen. Som någon recensent skrev, det är mer som att ringa upp en gammal kompis man inte hört av på länge och lära känna dennes nya sidor igen. De båda skivorna är egentligen rätt lika varandra, men de beskriver världen från olika perspektiv. Hellman är inte längre ungdomligt frustrerad, utan snarare vuxet bakåtlutad, men den musikaliska essensen är helt och hållet intakt.

Det går att tänka in Sunny Afternoon med The Kinks i både ackordföljden, som inte är helt ovanlig, och den inledande klarinetten. Samband är osäkert, plagiat är det icke.

Jag tyckte att just den låten var rätt trist, med sitt pojkpessimistiska, i grunden undergivna, gay-/oskuldperspektiv ("vara 'vänner'") när plattan var aktuell - jag var i tjugoåren. Det var en bra skiva totalt sett dock. Av någon anledning har jag aldrig återlyssnat på den.

Jag lyssnade igenom två låtar nu, visserligen med dåligt ljud. Det är en viss musakvarning på ljudbilden i Vara vänner. Eddie Sjöbergs "Den onde, den gode och den fule (Morricone)"-citerande gittar, hittade jag på första försöket, i Tårarna.