Hur har eran arbetsuppfostran/moral sett ut?

Fick mig en liten tankeställare när jag läste ett inlägg här som hävdade att ungdomar är lata djävlar som inte uppfostrats enligt principen "Den som inte jobbar får inte äta".

Tänkte nu kolla hur eran uppfostran/syn på arbete har sett ut från föräldrarnas sida, alltså har de tyckt att ni ska jobba och göra rätt för er eller har de gått efter principen att "Du ska ju jobba hela livet klart du ska ha sommarlov!".

Själv har jag sen jag vart 14 sommarjobbat två månader minst varje sommarlov, det har varit allt från jobb i båtaffär, webbdesigner, truckmekaniker, butiksbiträde, planterat skog till väktare.

Kommer ihåg när jag redan som liten parvel hjälpte till i min fars båtverkstad med att rengöra motorer från havstulpaner för 10kr/timme.

Jag har alltid jobbat även fast jag kanske inte behövt det, har kännts bra att tjäna egna pengar och efter varje sommarlov kunna köpa sig något speciellt utan att behöva gå och dra morsan i kjolarna. Vidare har jag haft min månadspeng på 100kr/månad tills jag fick barnbidraget i gymnasiet till att bekosta kläder etc själv.

Har haft polare som slappat sig genom sommarloven och alltid gått direkt till farsan för pengar så fort de behövt någonting. Jag har alltid tyckt att dessa kompisar har haft ett konstigt beteende, det skulle aldrig falla mig in att behöva gå och tigga hos föräldrarna. Det kan ju iofs ha att göra med att min far gick bort när jag var 11 och min mor hade det knapert efter det så att snylta på henne har aldrig fallit mig in.

Nå hur har det sett ut under er uppväxt?

Samma situation som Svampfest. När jag hade ett halvår kvar av gymnasiet gjorde farsan klart att har du inget jobb så snyltar du inte här hemma heller! Tänk vad lite motivation kan göra..

Arbetsmoralen handlar ju inte detta om riktigt.

Jag själv har typ enbart sommarjobbat 1-2 gånger(20år), men det beror till stor del på att det varit svårt att finna sommarjobb. Det har helt enkelt varit så att man fått "hushålla" med utgifterna hela sommaren och det har ju sina nackdelar.

Så när man väl fick sommarjobb, arbetade man via kommun för 25kr/timmen 3 veckor som gav runt 3000 eller nåt. Helt okej, bättre än inget.

Givetvis är arbete roligt, utvecklande och meriterande, men i de flesta fall idag har ju ungdomar fått sommarjobb genom kontakter. Det underlättar en hel del.

Så den som arbetar för 25 kronor har god arbetsmoral och den som anställer 25;- kan också behålla moralen?

Jag jobbade en sommar. Efter det insåg jag att att arbeta utan en riktig utbildning var värdelöst. Slavlön och konstiga typer som inte hade ett skit att göra med mitt jobb. Jag fick en dålig start på arbetslivet helt enkelt. Hade jag kunnat ändrat något hade det möjligtvis varit att ha valt en annan praoplats.

Behovet av pengar har inte varit särskilt stort. Har fått en del stipendier och liknande som gjort att jag kunnat köpa det nödvändiga. Förutom det studiebidrag och liknande täckt.

Mina föräldrar har alltid proppsat på att man ska jobba så fort man är ledig från skolan. Ibland fick man inget jobb, okej, då var det ju inte så mycket att göra åt den saken, men det var viktigt att man alltid gav sig fan på att söka allt som gick.

En sommar sket jag i det, eftersom jag bara ville glida runt bakpå min killes moppe i ett par sköna månader (fjortis ). Herrejävlar vilken utskällning jag fick! Vågade inte visa mig hemma på hela sommaren och fick inte ett öre av dem kan jag ju säga. Det var ingen kul sommar (vad ska man med frihet till när man inte har några pengar?), så efter det jobbade jag som en tok alla lediga stunder. Och lärde mig att man måste vara kreativ för att få ihop pengar. Fick jag inget riktigt sommarjobb, så klippte jag grannarnas gräsmattor och så.

Många i min klass fick x antal kronor för VG, y för MVG och så vidare. Något sådant fick inte jag, de tyckte att man skulle lära sig saker för sin egen skull, inte för pengars skull. Däremot försökte de utarbeta ett system där jag betalade dem för varje IG, men där fick det fan vara nog!

Vet inte om det här passar här, men vi försöker

Mina föräldrar är båda egna företagare och har varit så länge jag kan minnas. Vilket har medfört sporadiska semestrar och mycket möjligheter till resor och mycket familjeumgänge jag märkt att många av mina vänner inte haft möjlighet till. Jag har dels genom uppfostran, men också genom egna insikter förstått att det beror på den typ av liv mina föräldrar valt att leva gentemot det liv som andra väljer, dvs. en trygghet i ett fast jobb med samma lön varje månad. Det ger trygghet visst, men frihet? Beror väl på hur man ser det, men enligt mig inte i samma utsträckning som ett eget företag kan innebära om det går väl.

Jag har nyss gått ut gymnasiet och anser att jag har ganska breda men samtidigt relativt djupgående kunskaper inom vissa områden (så stora att jag kan tjäna pengar på dem), dessa till stor del av egna intressen i vad mina föräldrar håller på med samt att jag gillar att lära mig nya saker. Just nu är jag anställd, (första dagen på mitt nya jobb idag), men kommer direkt från en tidigare anställning på ett företag där jag tröttnade efter 2 månader. Jag har väldigt svårt att se mig själv i ett rutinjobb där samma sak sker dag efter dag utan någon större förändring, samma lön och där förutsättningarna bestäms av någon annan än mig själv och de pengar jag får i handen faktiskt inte är mina egna, utan har tilldelats mig för ett arbete jag utfört åt någon annan.

Vet inte om någon här förstår mig, vad jag försöker säga är iaf att jag har blivit uppfostrad på ett sånt sätt och har skapat sådana intressen att jag helst av allt vill föda mig själv, inte någon annan och mig själv i andra hand. Entreprenör är väl det enda rätta för mig, även fast jag ser vissa nackdelar med det... Få ekonomiska livlinor, och kan jag dessutom inte vänja mig vid en anställning så blir det nog en del problem om jag inte klarar min ekonomi på egen hand

Har aldrig direkt haft några krav hemifrån på det området, men ändå flyttade jag hemifrån direkt när jag kom ut från kåken när jag var 19. Fick jobb på en fraktterminal och försörjde mig själv i flera år utan problem tills jag på "gamla dar" flyttade hem för att plugga på högskola.
Min övertygelse är att det handlar om att inse att man inte har något att förlora på att försöka, inte om att mer eller mindre hota bort sina barn. Kort sagt: trygga människor vågar mer!

Borg: Det lät jättevettigt, att växa upp med två enteprenörer är inte fy skam! Sug ut all kunskap du bara kan ur dem så kommer du klara dig fint.

Jag hade önskat att mina föräldrar varit mycket mer tjatiga angående studier, så jag inte hade fått bestämma själv att jag ville gå samhäll på gymnasiet utan de borde tvingat mig att gått natur. De är alldeles för slappa, och när jag talat med dom om jämnåriga som bara "går hemma" säger det saker som "Vi tycker om dig lika mycket ändå, oavsett vad du gör".
Jag tycker de borde ha fått mig att studera ordentligt i gymnasiet och inte accepterat att jag fått relativt kassa betyg, för jag vet att jag hade klarat mig mycket bättre om jag bara fått lite krav på mig.

Fast sen ska det även sägas att jag fått arbeta för de pengar jag velat ha som extra, och mina föräldrar varit måna om jag ska inse att man bara inte kan få pengar och saker hur som helst. Dock har det hänt att jag fått pengar för höga betyg.

Det samma gäller de flesta av mina kompisar, jag vill hävda att dagens ungomds bristande arbets/studiemoral beror till största delen på slappa föräldrar som "tycker om sina barn ändå" även om de nöjer sig med att inte göra något vettigt tills de är sådär 25.

Då man kollar ute på arbetsplatserna i dagsläget så vete fan om det finns något man kan kalla arbetsmoral.

Jag har själv jobbat i princip varje gång jag haft ett längre lov sedan slutet av tonåren. Det som jag kunnat konstatera varje gång (nu som då) är att folk i regel bara är där för att plocka ut lönen, skit samma om de jobbar för den eller inte.

Det har varit en del skitjobb som jag hatat, men likt förbannat har jag hållit tiderna för kafferasterna och slitit på arbetstiden, till skillnad från en stor del som fikar halva dagen och står och snackar skit resten. Jag jobbar inte för att löka utan för att göra något, och förstår faktiskt inte hur vissa fast anställda ens orkar löka dag in och dag ut, år in och år ut. Visst kan man hata sitt jobb, men finns det något värre/tråkigare än att bara stå och vänta på att man ska få stämpla ut?

Jag började jobba när jag var 15. Farsan fixade sommarjobb. Jobbade väl 1-2 veckor per sommar. Max.

Resten fick morsan å farsan bekosta

Arbetsmoral gör dig varken rik eller lycklig och om ett företag gör nerdragningar så hjälper inte arbetsmoralen då heller för att behålla jobbet. Det finns oftast ingen vinning med att jobba hårt och komma till jobbet även fast man är jävligt förkyld, inte där jag har jobbat i alla fall.

Är man företagare eller högt uppsatt så är det förstås en annan sak.