71 Fragmente einer Chronologie des Zufalls (1994)
71 scener om bland annat en vapentjuv, en ensam gammal man och ett par som nyss har adopterat en dotter.
Den tredje och sista filmen i Hanekes trilogi om den mentala istiden i dagens Österrike. Tyvärr är det nog den svagaste också. Den kommer inte alls upp i samma klass som exempelvis Der siebente Kontinent. Som man kan gissa, filmen är otroligt fragmentarisk, därför tycker jag att den blir ganska så ojämn och lite lösryckt.
Vissa scener är helt klockrena, dock så är långt ifrån alla det. Annars gillar jag den där typiska Haneke-stilen med statisk kamera, kyligt foto, inget soundtrack och såklart hans smarta samhällskritik. Slutet knyter ihop allt med, där blir det som bäst.
3/5