En dubbelmördare sätts på fri fot och en lodis vars föräldrar blev mördade i ett svartsjukedrama svär hämnd och ger sig på en hel klan av våldsamt vitt slödder. En rå film som kändes verklig och den var kort så allt kändes perfekt i uppbyggnad och slut. Kanske kommer detta ses som en klassiker om 20 år. Väl värd att ta en titt på om man gillar våld och hämndfilmer med en nedbruten huvudroll som enbart verkar leva för ett syfte.
Detta är en klassiker som många känner till.
Jag tycker det är en fin och mysig film. Ungdomarna som är i huvudrollerna känns ganska dynamiska ändå. Man får se flera sidor av dem. Ledaren i gruppen ska vara lite kall och hård, men visar ändå mjuka och känsliga sidor. Jag gillar det. Karaktären "Vern" kändes väl dock lite endimensionell. Han blev nästan lite för stereotypisk. Han är den tjocke ungen som är rädd för allting, lite korkad och mest gnäller. Det blir lite tröttsamt.
Det är fin musik i filmen, jag är svag för 50-60-talsmusik. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är mer med den här filmen, men det är något som lyfter den väldigt högt för mig. Den är vacker.
Lite smått rörande nu när jag i efterhand läser att skådespelaren River Phoenix dog av drogöverdos redan som 23-åring. Jag tänker på det berättaren säger i slutet av filmen, att just den karaktären dog senare. Och sen gick han och dog inte många år senare, på riktigt.
__________________
Senast redigerad av Bartman777 2024-12-07 kl. 13:25.
Ett par bankrånande bröder rånar en bank som tillhör en kriminell organisation, "the outfit". Det är inte bra för deras image och ego så bröderna ska till varje pris mördas. Den första dödas lätt då han gömt sig på landet och lever en stilla tillvaro med fru, hund och hästar. Den andre däremot är mycket klipsk och brutal så han tillsammans med en kompanjon och en förälskelse ger sig efter det högsta huvudet och hans underhuggare, med mycket goda resultat.
En unik pärla, både gnistrande och grumlig, är denna bastard till lättpornografisk thriller gjord av japaner i Sverige för den japanska marknaden, Bockens hus. Inget värre än avklädda bröst och någon mans skinkor visas, och ibland suddas av sedlighets-skäl så mycket av bilden att knappt tio procent av motiven återstår.
Berättelsen är en variant på Stockholmssyndrom och kom samma år som detta begrepp skapades efter det världsberyktade bankrånet mot Kreditbanken med personal tagen som gisslan i sex dagar på Norrmalmstorg. En av gisslan var Elisabeth Oldgren som efter rånet led av svåra mardrömmar och med dåligt samvete för att hon inte hade förmått sig att känna negativa känslor mot männen som höll henne fången. Ibland reagerar vi inte som vi förväntas göra, eller som vi förväntar av oss själva, vilket kan skapa dissonans och psykiska problem.
Tre förrymda brottslingar, lika kriminella som Clark Olofsson är Ulf Friedel, Gunnar Nyqvist och Per Jakobsson som suttit inne för synnerligen grova brott som rån, mord och sedlighetsbrott (!) vilka
gör ett tillslag mot en vapenaffär utan säkerhetsgrind, stjäl vapen och ammunition och slår ner vapenhandlaren och hans son. De flyr ut från Stockholm city till tonerna av japansk cocktailmusik och hamnar i oländig terräng, måste vandra långt
tills de förvånat utropar:
— Ett hus! Titta, det bor någon där!
och så bryter de sig in hos en överklassfamilj i den isolerade villan, bestående av pappa Fredrik (Per-Axel Arosenius), mamma Elisabet, syskonen Charlotte (japanernas älskling Inger Sundh) och Jarl samt pigan Irma som den gamla pappan ligger med, till Irmas egen förtjusning.
Charlotte råkar komma in och ser sig omkring över rummet innan hon lyckas lägga märke till det kopulerande paret på golvet.
— Pappa!?
— Stäng dörren, Charlotte. Säg inget till mamma.
Men det är bara början. Istället för att bli rädda för de kriminella inkräktarna, säger pappan att det är trevligt med lite besök när man bor så isolerat.
Huset är verkligen bockens hus och eftersom Fredrik är patriarken är det han som är bocken, men alla de andra är kaniner och håller på som just kaniner med varandra utan att bry sig om familjeförhållanden eller några andra sociala tabun. Alla utom stackars Charlotte. Charlotte är därmed familjens kontrastkaraktär som inte trivs med det nya livet efter moderns död och faderns omorganisering av familjen med en ny hustru. Brodern Jarl har klarat omställningen mycket bättre, det är trots allt skillnad på vad man kan göra med sin mor och med en styvmor, till och med i denna japanska film.
Som i Djuriska lustar i skogen jag såg häromveckan innehåller denna en scen med
ett uppenbart sexuellt övergrepp på pigan inför allihop, utan att familjens "beskyddare" Fredrik ens säger ett pip om saken. Efter en hel del protester och skrik från Irma, Japanese style, vänds hennes känsla i lustar och tydliga signaler om att offret vill att övergreppet ska fortsätta, nu i samtycke.
I detta fall är situationens erotiska aspekt överordnad eftersom våldtäktsmannen fortsätter sitt lag med offret istället för att avbryta det när han inte längre kan utöva sin makt över henne, men ändå fortsätta sin handling. För mig är sånt här främmande och otäckt att se, som alltid när filmer blandar sex och våld. Det är nog faktiskt rätt främmande, det är japanskt. Jag har inte sett en samtida svensk film med en liknande scenutveckling och dramaturgi, så grällt och faktiskt gestaltad, som om människors ångest knappt existerar mer än som ett yttre attribut som inte behöver ges någon annan uppmärksamhet än en hastig dramatisk vändning i ett spel.
I Sverige gjorde svenskar film tvärt om, man "kände" saker som regissörer och skådisar trodde automatiskt skulle gestaltas på film vare sig man explicit uttryckte dem eller ej (för det mesta "ej"), ofta med en marxistisk agenda som i Roy Anderssons sömnpiller till flopp Giliap, som lade Anderssons filmskapande på is i ett kvarts sekel, dock numera en K-märkt film som man "måste" hylla.
Men vad är det med dessa gula kalsonger med vit resår som männen har i dessa filmer? Någon av brottslingarna har i och för sig blå kalsonger, men med samma vita resår i samma kalsongserie. Köpte alla sina kalsonger på Gul&Blå eller Junior Center?
Ibland blir det ofrivilligt komiskt men det är som om filmen snarare vinner än förlorar på det, för det skruvar upp de redan absurda förvecklingarna till ett surrealistiskt drama, vilket dämpar obehaget när våldet och sexet eskalerar, också Japanese style. Hela filmen är som en japansk hentaiseiyoku som män står och öppet läser i T-banan i Japan, men alltså med svenskar i svensk miljö, så jag vill påstå att detta är en unik film.
23 personer på IMDB har med ett betyg signalerat att de har sett den.
Ett gäng fula karlar i trettioårsåldern driver runt i en hedonistisk tillvaro där de super och beter sig som byfånar. Huvudrollen har gott ställt men tar ändå jobb som diskare för att få känna sig verklig för en stund eller för att stilla sin nyfikenhet. Han betalar även 400 dollar till en taxichaufför för att få byta roller i 20 minuter. Det är en dramakomedi och komedin tar sig uttryck i livets tomhet och absurditeter. Tror det finns många av denna sort även i Sverige som bara driver runt och är livströtta och dricker för mycket och är ständigt sarkastiska på gränsen till apatiska, men en god ekonomi som ger dem bränsle till båtlivet och dyra drinkar och dyr whiskey på landets pubar och nattklubbar. Fula som fan, är nog inga Trumpsupportrar dessa gossar utan modena hippies med övervikt, dålig muskulatur, ful ansiktsbehåring, i behov av en frisering och allmänt puckad uppsyn.
En av Paul Verhoevens bästa på länge, ett av hans sällsynta besök i komedigenren. En företagare med kvinnotycke får problem inför familjen med ett par snedsteg för mycket, samt kollegor som konspirerar. Vass, svart humor och vändningar så det räcker och blir över. Verhoeven jobbar med i grunden karaktärsklichéer: bocken till familjefar, den slampiga tonårstjejen, snuskfotografen till son etc men han skruvar till det på rätt sätt.
Finns på youtube.
Jag lärde mig även att holländarna har samma födelsedagsmelodi som Ja må han leva.
Ett gäng danska idioter cpar loss i hopp om att finna en större mening i existensen och uppnå det högre medvetandet, Homo Imbecillus Erectus Retardicus. De uppträder som mongon varthän de är och skrämmer bort potentiella husköpare samt lyckas smita från en restaurangnota för kyparen och middagsgästerna är besvärade. Men att cpa tillsammans i grupp och gruppknulla är en sak, i slutet står den ultimata övning: vågar man blir förryckt bland de allra näraste och käraste?
En flyktbilsförare jagas av en enveten polis och av två kriminella som ingått ett avtal med polisen om att sätta dit "cowboyen". Snygga biljakter och bra skådespeleri men jag förstod inte riktigt slutet.
Gary Oldman, Juliette Lewis och svenska Lena Olin med flera i en film som känns närbesläktad med filmerna Kalifornia, True Romance och Pulp Fiction från samma period.
Istället för en rak actionhistoria om en polis är det mer konstnärligt och mindre förutsägbart. Vilket uppskattas. Filmen är brutal, sexig, kaxig och dramatisk.
Gillar jag filmen? Jag gillar mycket med filmen, men det brutala och sexiga blir för mycket. Lägg till att filmen hoppar mellan drömmar, platser, minnen och annat på ett ibland daterat sätt. Det finns en bra film här, men denna lämnar en del att önska. En t.ex. Directors Cut skulle nog kunna bli klart bättre!
Skulle jag rekommendera den? Nja. Möjligtvis till folk som gillar denna stil av film. För andra som bara vill se en underhållande eller djup film? Inte direkt. Close, but no cigar.
__________________
Senast redigerad av Geomeister 2024-12-08 kl. 02:01.
Nu har ni chansen igen . Går på Svt Play igen.
Jag såg precis om den. Den här gången noterar jag även den vackra musiken.
tack för tips. ja den var bra.
Först blev jag lite förvirrad för den är på finska och Helene förstod själv inte finska mer än vad jag gör. Hela hennes kontakt med Einar var beroende av att han var tvåspråkig. Men det kvittar, hon får gärna prata finska i filmen. Jag är glad att de tonade ner hennes haltande. Hade jag inte vetat hon var halt sedan barndomen hade jag nog inte tänkt på det i filmen, så subtil var hennes halta gång i filmen.
Citat:
Jag försöker förstå varför hon skickar iväg Einar till Norge. Jag misstänker att hon inte fõrstår det själv. Hon kanske är rädd för kärleken. Utsatt.
Tror jag inte. Den allmänna uppfattningen om henne är att hon var tillbakadragen i sin ungdom på grund av att hon var halt men hon älskade Einar. Jag tror istället det är som hon själv säger i filmen: "Jag vill....jag kräver! att du ska uppleva det som jag redan har varit med om."
Hon gör det nog för att hon vill att han ska lära känna henne bättre. Det är en inbjudan till intimitet med hopp om ett frieri och ett delat liv i gemenskap. Därför blir hon rastlös när han väl har åkt och dagarna går och det knappt kommer några brev från honom, och förkrossad när Einar tills slut brevledes meddelar sitt giftermål med Tyra Arp. Einars kärlek för Tyra var erotisk, men platonisk till Helene, så hon var inte en lämplig hustru åt honom. Däremot var Helenes kärlek till honom erotisk, vilket vi också får se i filmen, så de var inte kompatibla på det planet, bara på det konstnärliga och det vänskapliga. Fast hennes konst var ju överlägsen hans.
En fifflare säljer biblar till sörjande änkor. På en begravning pådyvlas han en ung flicka som kan vara hans dotter. Hon får åka med för de är båda på väg till Missouri. Han lär henne tricksen och hon hjälper till i bluffen genom att vara förrädiskt änglasöt och även en väldigt duktig uppskattare av vad folk är värda och beredda att betala för biblarna som deras bortgångna män lagt en "handpenning" på. Filmen är väldigt ovanlig i sin ton finner jag, för hela filmen har en väldigt harmonisk stil som jag nog aldrig upplevt förr.
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
