Ett stort fynd hittas i ett nedfruset ingenmansland. Fyndet fraktas direkt till basen där man snart får reda på vad det är...
En mysig film det här. Starten ger mig vibbar av Alien eller The Thing. Filmen utvecklar sig till något helt annat. En betydligt lugnare historia än de andra två nämnda. Intelligens, värme och en lagom nivå på allt gör det till en trevlig upplevelse. Den skulle enkelt kunna spåra ut, men håller en mer intelligent nivå än jag ibland anade under filmens gång.
Musiken är fin. Kul att se Danny Glover i tidig roll. Genomtänkta detaljer.
Tummen upp. Ett trevligt underskattat fynd till film.
Kände plötsligt för en komedi, kom på att jag aldrig sett Hot Fuzz, så fick bli den filmen. Jag har sett Shaun of the Dead som jag tyckte var överskattad ärligt talat. Hot Fuzz var bättre i så fall, hur de lät komiska scener flyta samman med lite mer "allvarliga" scener som knöt samman mysteriet var bra gjort tyckte jag. 7.5/10.
The Descent såg jag lite tidigare, när det fortfarande var oktober, det var den månadens överraskning, trodde inte den filmen skulle vara så bra som den var för den började som en typisk b-film med tråkiga karaktärer. 7.5/10. Om man inte sett den, så handlar det om ett gäng fruntimmer (jag vet) som fastnar i en grotta medan de blir attackerade av något monster (måhända inspirerat av Lovecraft?) Tänker på den korta novellen som Lovecraft författade där en person går vilse i en grotta under en guidad tur och möter en varelse i mörkret.
Charles Bronson är tillbaka i New York men staden känns mer som en enda "stor" kuliss. Handlingen är som hämtad ur en serietidning: noll realism, 100% galen action. På de tre år som gått sedan 2an har vår käre Paul Kersey åldrats mycket och han har inte längre samma rovdjursblick och blodtörst, men han springer en hel del i filmen vilket är underhållande då det vore lätt att springa ifrån honom då han knappt ens skulle komma under 15 sekunder på 100 meter. Trots en gammal mans uppenbarelse lägrar han en yngre och mycket attraktiv kvinna samt mördar som aldrig förr; plikten kallar kanske och nu är det med glimten i ögat, som en blandning mellan MacGyver och Ensam Hemma.
Filmen är helstörd men otroligt underhållande och jag antar att en av uppföljarna till Polisskolan hämtat sin inspiration från denna film.
Slutet är väldigt passande och för tankarna till True Lies och man behöver inte vara en raketforskare för att förstå den bilden.
Heja Paul och heja uppföljare! Låt dräggen brinna och låt det tysta folket få upprättelse och sin självkänsla tillbaka.
Ett stort fynd hittas i ett nedfruset ingenmansland. Fyndet fraktas direkt till basen där man snart får reda på vad det är...
En mysig film det här. Starten ger mig vibbar av Alien eller The Thing. Filmen utvecklar sig till något helt annat. En betydligt lugnare historia än de andra två nämnda. Intelligens, värme och en lagom nivå på allt gör det till en trevlig upplevelse. Den skulle enkelt kunna spåra ut, men håller en mer intelligent nivå än jag ibland anade under filmens gång.
Musiken är fin. Kul att se Danny Glover i tidig roll. Genomtänkta detaljer.
Tummen upp. Ett trevligt underskattat fynd till film.
Paul Kersey dras in i den smutsiga kokainvärlden och dödar kartellfolk till höger och vänster. Filmen är helt okej men också perfekt alldaglig och berättelsen och utförandet är standard halvkass actionfilm från 80-talet. Så låt mig se femman och få skiten avklarad m a o.
I ett USA där inbördeskrig råder ska tre journalister/fotojournalister åka från NY till D.C. En ung och oerfaren fotograf vill haka på för att få erfarenhet, och för att hon ser upp till en av dem i gruppen, den luttrade Lee, som spelas av Kirsten Dunst. Det blir något av en roadmovie genom ett delvis krigshärjat och farligt USA.
Efter ett litet tag befarade jag att hela soundtracket skulle bestå av bara en massa dåliga låtar, men det tog sig så småningom. Välspelat av alla inblandade - Dunst var faktiskt grym i den här. Fokus är på här och nu, och att de ska till D.C. där presidenten håller ut i Vita Huset, men inte mycket länge till. Ingen bakgrund, och det var det jag saknade, att man inte fick veta ett skit. Brutal, lite som man föreställer sig att det skulle kunna ha sett ut i verkligheten.
I ett USA där inbördeskrig råder ska tre journalister/fotojournalister åka från NY till D.C. En ung och oerfaren fotograf vill haka på för att få erfarenhet, och för att hon ser upp till en av dem i gruppen, den luttrade Lee, som spelas av Kirsten Dunst. Det blir något av en roadmovie genom ett delvis krigshärjat och farligt USA.
Efter ett litet tag befarade jag att hela soundtracket skulle bestå av bara en massa dåliga låtar, men det tog sig så småningom. Välspelat av alla inblandade - Dunst var faktiskt grym i den här. Fokus är på här och nu, och att de ska till D.C. där presidenten håller ut i Vita Huset, men inte mycket länge till. Ingen bakgrund, och det var det jag saknade, att man inte fick veta ett skit. Brutal, lite som man föreställer sig att det skulle kunna ha sett ut i verkligheten.
Sista utflykten med Paul "The Vigilante" Kersey och även sista biofilmen med Charles Bronson. Att denna film har klart sämsta betyg på imdb håller jag inte med om. Ja, den har sämsta betyg men folk har röstat fel - avskaffa demokratin! Här slåss P-dawg mot korrupta poliser och modeintresserade mafiosos med Michael Parks i huvudrollen. En mördare i filmen har som gimmick att han har mjäll. Vad detta betyder eller tillför filmen är högst oklart men i en scen applicerar en kvinna mjällschampo på honom när de ligger i badkaret och hennes förträffliga vänstra bröst är väl synligt. Jackpot! Slå det, Herr Lundqvist!
Äntligen är serien slut och den slutar med ett rejält stålbad, bokstavligt talat så slutet gott, allting gott och har du mjäll som inget biter på så kan du plocka upp en radiostyrd fotboll som exploderar. Bollar, bomber, bröst och Bronson i b-filmsaction. Häll cyanid på cannolin och låt Charles bjuda dig på en sista åktur i farfarsbilarna.
Mauro (brasilianaren Pedro Paolo Rangel) försörjer sig som banktjänsteman medan han studerar för en karriär inom administration och förvaltning, men en kväll ute på stan får han se en shaman i brasiliansk new age-religion, umbanda, vilket betyder "Systemet" i betydelsen ”hur tillvaron fungerar”.
Umbanda är en syntetisk religion som så sent som år 1908 började utvecklas ur den traditionella yorubareligionen som antagligen kom till Sydamerika från Nigeria, där yourbafolket utvecklade eller upprätthöll den. Yourba blandades i Brasilien upp med brasiliansk "indian"-religion, katolsk kristendom av det brasilianska folket formad till den märkliga folkkatolicism som fortfarande existerar, och kardeciansk spiritism. Det sistnämnda hittades på under mitten av 1850-talet då den franska katoliken Hippolyte Léon Denizard Rivail skrev böcker om påhittad spiritism som han verkade tro på själv, och som ledde till ett veritabelt jordskred av en ny-vidskeplig medel- och överklass som sökte sig till seanser och ägnade sig åt dansande bord och sådant.
Till och med min egen mor var med om ett sådant tillfälle där man dansade bord — vad det nu ska vara för mening med att göra sådant — en gång i sin ungdom. Hon tyckte att det var så obehagligt att hon vände all spiritism ryggen. Jag antar att det var en suggestiv miljö på något sätt eftersom hon blev så påverkad av vad det nu var som hände, men jag gissar att hon bara blev dragen vid näsan av någon illusionist.
I filmen har Mauro ända sedan han var barn störts av konstiga visioner och drömmar. Inga läkare har förstått hans problem. Det verkar som om Mauros möte med shamanen var en spiritistisk vision och han får fler andliga syner. Han är tydligen medial och tänker använda sin förmåga att vara ett medium mellan den astrala världen och människor han möter för att kunna hjälpa dem med sina svårigheter i livet.
Mauro besöker en terreiro. Terreiros är afrobrasilianska tempel där man håller ceremonier och offrar till gudomliga andar. Terreiros är i Brasilien sedan 1975 K-märkta, och sedan 2007 erkänns folket i dem som en egen folkminoritet, alltså trots att företeelsen historiskt sett är ganska ny.
När Mauro konsulterar ett umbandiskt modershelgon, Lurdes, ett namn såklart hämtat från katolikernas bluffpilgrimsmål Lourdes i Frankrike, bekräftar Lurdes att Mauro har en stor medial förmåga. De behöver en ny ledare till "terrariet", men den som är på förslag, João, ansvarar redan för två terrarier, så Mauro tar uppdraget att leda de troende. Genom handpåläggning kan han se att en kvinna som barn blev utsatt för sexuella övergrepp. Tydligen ska hans förmåga att se detta hjälpa henne att förstå sin nuvarande personlighet bättre. En bög (Helber Rangel) som jobbar på samma bank som Mauro, njuter och lider av att bli torterad av sin bögälskare. Han ber Mauro om "romantiska råd", om hur han ska kunna "tämja" partnern, och Mauro hjälper honom (antagligen) genom att förstå varför han har denna perversion. Genom att försätta sig i ett transtillstånd blir Mauro bögig till sinnet och kan därför känna sig in den komplexa och perplexa mannens situation, vad nu det hjälper den rangliga kollegan. Men bögen känner sig åtminstone förstådd och kanske förstår han sig själv bättre och kan nu acceptera sin personlighet.
Under tiden blossar en konflikt upp mellan Mauro och João på grund av att de har olika viljor och temperament. En natt står de två under en ritual mitt emot varandra som i en western-showdown, eller kanske mer som i David Cronenbergs slutliga skanner-kamp i Scanners, där var och en av dessa andligen högt utvecklade män i transtillstånd eller under drogrus vill bevisa för den andra att just han är den starkare av dem.
Duellen avslutas med oavgjort, men Joãos styrka verkar nu komma från en ond ande för den ”onda anden” försöker först hugga ihjäl Joãos kropp, antagligen för att befria dess ande, och sedan våldtar João sektmedlemmen Sandra (Maitê Proença) som i sin tur är pilsk på Mauro. Under våldtäkten föreställer sig Sandra att João egentligen är Mauro och låtsas att det är han som ligger med henne istället.
Varför birollsinnehavaren Maitê Proença står först på IMDBs förteckning över medverkande förstår jag inte, men hon kanske fick mest betalt? Det ska ju förstås kosta att visa upp en kvinna naken.
Eftersom umbanda bara är en konstig, påhittad religion bland andra, ligger det närmare att tro att det hela handlar om att Mauro är lite mentalt sjuk.
Fast som i Scanners som också åtminstone delvis handlar om psykisk sjukdom, motsägs detta av den extrema ande-uppgörelsen med João under vilken Mauro bevisas vara brandsäker eftersom han tål den eld som João kastar på honom.
Som andra filmer, till exempel Exorcisten som egentligen handlar om att den 12-åriga Regan utsätts för våldtäkter av sin oftast frånvarande far och av en katolsk präst, har vi möjligheten att själva tolka Fireproof i olika riktningar, även som ett stöd för att umbanda är en sann religion, precis som man kan se Exorcisten som att djävlar och andra onda andar finns och att kristendomen behövs för att mota bort ondska.
Pedro Paolo Rangel lär ha varit en bra skådespelare. Jag ser inte det här. Men det största problemet med filmen är kanske manus eftersom filmen öppnar flera dörrar till olika korridorer och berättelsespår som inte leder någonstans. Påbörjar man något bör man ha ett slut, eller avvika från det man påbörjade på ett mycket medvetet sätt, som Antonionis L'avventura för att ta ett ovanligt bra exempel på det. Så bra hade inte Prova de Fogo behövt vara, men nu tycker jag inte att den duger som färdig film.
Omdömena om denna film varierar starkt från hyllningar, via ljumma åsikter till fasa. Hyllningarna uppskattar att brasiliansk kultur tas på allvar. Ljumma kommentarer tycker filmidén är intressant men kritiserar filmens manus och bristfälliga hantverk. En brasiliansk kommentar anser att det är en mycket dålig film eftersom den tydligen med dess oförstående nyfikenhet enligt henne utan någon anledning visar upp sex vilket demoraliserar umbanda-religionen, att den inte visar sanningen om den, och framställer saker som inte har med umbanda att göra. Jag kan inte bedöma giltigheten i hennes kommentar men fenomenet är ju vanligt inom filmbranschen. Fast til syvende og sidst är det ju en dramafilm, underhållning. Religion utövar man nog bäst själv, inte på en biograf.
Mauro (brasilianaren Pedro Paolo Rangel) försörjer sig som banktjänsteman medan han studerar för en karriär inom administration och förvaltning, men en kväll ute på stan får han se en shaman i brasiliansk new age-religion, umbanda, vilket betyder "Systemet" i betydelsen ”hur tillvaron fungerar”.
Umbanda är en syntetisk religion som så sent som år 1908 började utvecklas ur den traditionella yorubareligionen som antagligen kom till Sydamerika från Nigeria, där yourbafolket utvecklade eller upprätthöll den. Yourba blandades i Brasilien upp med brasiliansk "indian"-religion, katolsk kristendom av det brasilianska folket formad till den märkliga folkkatolicism som fortfarande existerar, och kardeciansk spiritism. Det sistnämnda hittades på under mitten av 1850-talet då den franska katoliken Hippolyte Léon Denizard Rivail skrev böcker om påhittad spiritism som han verkade tro på själv, och som ledde till ett veritabelt jordskred av en ny-vidskeplig medel- och överklass som sökte sig till seanser och ägnade sig åt dansande bord och sådant.
[…]
Eftersom umbanda bara är en konstig, påhittad religion bland andra, ligger det närmare att tro att det hela handlar om att Mauro är lite mentalt sjuk.
Fast som i Scanners som också åtminstone delvis handlar om psykisk sjukdom, motsägs detta av den extrema ande-uppgörelsen med João under vilken Mauro bevisas vara brandsäker eftersom han tål den eld som João kastar på honom.
Som andra filmer, till exempel Exorcisten som egentligen handlar om att den 12-åriga Regan utsätts för våldtäkter av sin oftast frånvarande far och av en katolsk präst, har vi möjligheten att själva tolka Fireproof i olika riktningar, även som ett stöd för att umbanda är en sann religion, precis som man kan se Exorcisten som att djävlar och andra onda andar finns och att kristendomen behövs för att mota bort ondska.
Pedro Paolo Rangel lär ha varit en bra skådespelare. Jag ser inte det här. Men det största problemet med filmen är kanske manus eftersom filmen öppnar flera dörrar till olika korridorer och berättelsespår som inte leder någonstans. Påbörjar man något bör man ha ett slut, eller avvika från det man påbörjade på ett mycket medvetet sätt, som Antonionis L'avventura för att ta ett ovanligt bra exempel på det. Så bra hade inte Prova de Fogo behövt vara, men nu tycker jag inte att den duger som färdig film.
Omdömena om denna film varierar starkt från hyllningar, via ljumma åsikter till fasa. Hyllningarna uppskattar att brasiliansk kultur tas på allvar. Ljumma kommentarer tycker filmidén är intressant men kritiserar filmens manus och bristfälliga hantverk. En brasiliansk kommentar anser att det är en mycket dålig film eftersom den tydligen med dess oförstående nyfikenhet enligt henne utan någon anledning visar upp sex vilket demoraliserar umbanda-religionen, att den inte visar sanningen om den, och framställer saker som inte har med umbanda att göra. Jag kan inte bedöma giltigheten i hennes kommentar men fenomenet är ju vanligt inom filmbranschen. Fast til syvende og sidst är det ju en dramafilm, underhållning. Religion utövar man nog bäst själv, inte på en biograf.
Det är fascinerande hur någon kan se en film som "Prova de Fogo" — Eldprovet — och missa dess essens så fullständigt. Titeln är en metafor för den prövning som Mauro genomgår - ett andligt eldprov som kommer avgöra hans öde som pai de santo. Din avslutande kommentar om mental sjukdom - det är precis den typ av nedvärderande koloniala perspektiv som filmen faktiskt kritiserar.
Din analys påminner om de tidiga portugisiska prästernas skrifter där de avfärdade århundraden av afrikansk andlig tradition som "vidskepelse". Pedro Paulo Rangel's gestaltning av Mauros inre kamp är subtil och nyanserad, långt ifrån den karikatyr du beskriver. Hans transformation från banktjänsteman till andlig ledare speglar den verkliga resa många pais och mães de santo genomgår.
Särskilt intressant är hur du helt missar betydelsen av Maitê Proença's karaktär Sandra. Hennes roll handlar inte om nakenscener utan representerar den växande medelklassens dragning till afro-brasilianska traditioner under sent 70-tal - en social kommentar som var kontroversiell när filmen släpptes. Hennes placering överst på IMDb beror på att hon var en stigande stjärna vid tiden då filmens kom.
När du reducerar den kraftfulla konfrontationen mellan Mauro och João till en "western-showdown" missar du filmens mest sofistikerade metafor. Denna scen, mästerligt regisserad av Marco Altberg, representerar den historiska spänningen mellan olika afro-brasilianska traditioner. João representerar en mer kontroversiell approach influerad av quimbanda, med dess arbete med exus och pombagiras, medan Mauro står för en renare candomblé-tradition fokuserad på orixás.
Din beskrivning av terreiros som "terrarier" är nästan komisk - det är ungefär som att kalla Notre Dame för ett "garage". Dessa heliga platser har varit centrum för kulturell motståndskraft och överlevnad under århundraden av förtryck. Filmens skildring av terreiron, från de rituella elementen till den hierarkiska strukturen, är faktiskt anmärkningsvärt autentisk.
Det som gör din analys ännu mer problematisk är att du buntar ihop olika afro-brasilianska traditioner som om de vore en och samma sak. Umbanda är ingen "new age-religion" utan en sofistikerad syntes av olika andliga traditioner, där pretos velhos (de gamla slavarnas andar), caboclos (indianandar), och olika orixás samexisterar. När filmen visar Mauros första möte med andarna ser vi denna komplexitet fullt ut.
Scenen där Mauro hjälper sin bankkollega, som du så ytligt avfärdar, är ett perfekt exempel på ”incorporation” - en central aspekt av mediumskap inom både umbanda och candomblé. Den visar hur en äkta pai de santo transcenderar sitt eget perspektiv för att förstå och hjälpa andra, oavsett deras bakgrund eller problematik.
Filmen, liksom Nívio Ramos Sales originalbok, är en djuplodande utforskning av den afro-brasilianska andlighetens komplexitet. Den visar hur candomblé, med sitt starka afrikanska arv och fokus på orixás, umbanda med sin inkluderande synkretism, och quimbanda med sina kraftfulla exus och pombagiras, alla formar det moderna Brasiliens andliga landskap.
Din kommentar om kardecism som "påhittad spiritism" missar helt hur denna tradition bidrog till att legitimera afro-brasilianska religioner i det vita medelklasssamhället - något som filmen hyfsat subtilt kommenterar genom Mauros dubbla roller i bank- och andevärlden.
"Prova de Fogo" är en banbrytande film som utforskar religiös identitet, kulturell överlevnad och personlig transformation i ett samhälle i förändring. Den skildrar den genuina kampen hos en människa som upptäcker sin andliga kallelse, samtidigt som den ger en respektfull och nyanserad bild av afro-brasilianska traditioner. Att avfärda detta som "konstigt" eller "påhittat" säger mer om betraktarens fördomar än om filmens eller religionernas innehåll.
Nästa gång du ser en film om en annan kultur, föreslår jag att du börjar med att lägga dina fördomar åt sidan och försöker förstå den komplexa verklighet som skildras. Det kommer göra upplevelsen mycket mer givande - och kanske till och med lära dig något om den rika mångfald av andliga traditioner som formar vår värld.
In 1931 Canada, Yukon trapper Johnson has a feud with a dog owner who later retaliates by publicly accusing Johnson of murder and thus triggering a police manhunt in the wilderness.
Lee Marvin snöjagar Charles Bronson i bästa Rambo-stil, men här är det mer gråskala och mindre spänning och starka personligheter men miljöerna är fina.
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!