"The Super" - (1991)
https://www.imdb.com/title/tt0103007/
Joe Pesci, Vincent Gardenia, m.fl.
---
Joe Pesci har det inte lätt, han är nämligen ende sonen till New Yorks allra värste och mest skrupulösa fastighetsägaren i slummen - Big Joe kallad (Joe Pesci är en Junior).
Big Joes motto här i livet är att helt enkelt Aldrig, aldrig någonsin, göra någonting alls, överhuvudtaget, för sina hyresgäster - ens om de betalar själv för det alltså.
Ett hus, det är något man Köper, menar han, och sen gör man
IngenTing."
Joe Pesci får lov att uppreda "Ingenting" varje gång hans far uttalar detta mantra. Och det blir några gånger.
Andra lärdomar Joe Pesci minns med sentimental glädje var alla sin barndoms Söndagsmornar.
Ty då tog alltid hans far med honom ut på äventyr.
Äventyr i slummen, där hans far jagade efter hyresgäster som varit sena med inbetalningen av hyran, och han lyckades alltid krama ur dem det allra sista de hade på sig.
Fina barndomsminne, tycker Joe Pesci, och livet leker för honom.
Men, säg den lycka som varar, och en dag då Joe Pesci har födelsedag så kommer han far med en föredelsedagspresent - han får nämligen ett alldeles eget, fallfärdigt och nergånget slumhus i slumkvarteren.
- Det är ditt eget hus min son," förklarar pappan, "och glöm nu inte att - inte göra NågonTing alls."
Fast en vacker dag kommer myndigheterna och trilskas, de vill att han ska rusta upp, laga husen, osv.
Och för att verklige sätta tyngd bakom kraven beordrar de Joe Pesci att flytta in i en av slumhusets lediga lägenheter, och bo där - annars väntar fängelse.
Joe Pesci flyttar alltså in i sitt eget slumhus, och får där se och uppleva hur det är att leva i ett fallfärdigt rivningshus.
Men han tvingas även bekanta sig med sina hyresgäster och lära sig litet om deras vardag, osv.
Särskilt är det en ung gosse som han blir vänskapligt inställd till.
Han är kanske inte direkt välkommen i huset, men han är inte utfrusen heller.
Och det blir mer som en slags "kulturkrock-film" än något annat.
Särskilt dumt blir det när han ska försöka visa sig "som alla andra" och då blir det såklart lätt tramsigt.
---
Skratten var kanske inte så överdrivet många, och när de väl kom så var det efter ett längre mellanrum.
Men, ett sådant tillfälle tror jag nog att jag behöver redogöra för.
För det var ju bara så bisarrt att det nära på blev omöjligt att förstå.
Visst kan olika tidsperioder och subkulturella fenomen levas som underliga när man ser på det i efterhand.
Men ... ibland kan det också bli svårt att förstå ändå.
För Joe Pesci tjatade verkligen Hela, hela, hela tiden om sex i filmen. Varje gång han pratade med en kvinna, och då särskilt myndighetskvinnan som hotade kasta honom i fängelse så var han så uttryckligt översexualiserad att jag inte ens tror att en 12-åring hade kunnat göra samma sak utan att skämmas ögonen ur sig.
Vid ett sådant tillfälle skrattade jag alltså, krystat och krampaktigt, för det var så bisarrt.
Myndighetskvinnan kom alltså på besök för att se om Joe Pesci hade gjort något åt husets alla fel, och han försökte bjuda in henne in till sin lägenhet.
- "Kom in till mig så jag kan visa dig min agenda," förklarade han."
- "Har du gjort en agenda redan"?
- "Oja, jag har en stor agenda åt dig."
- "Ja, då vill jag se den."
- "Här har du min agenda" säger Joe Pesci och pekar med båda pekfingrarna på sitt penisområde."
Alltså ...
Det hade ju inte ens kunnat fungera då, år 1991 ...
Det var ju bara alldeles för ...
---
Går det ens att betygsätta en sådan film?
Jag undrar hur folk tyckte då, egentligen.
Var det någon som tyckte det var en jätterolig film?
Betyg:
1.1
av
5