SSF: 
Silent Hill (2006) | 🌑🌑🌑 |
Rose och Chris dotter Sharon lider av fruktansvärda mardrömmar och sömngående där hon varje natt skriker ut "Silent Hill!". Det visar sig vara en övergiven stad, och i ett desperat försök att bota sin dotter ser Rose inget annat alternativ än att föra henne dit.
Jag var riktigt exalterad när den här var på väg att komma ut. Silent Hill 2 är ett av mina favoritspel någonsin och om det var någon berättelse som skulle kunna bryta filmadaptioner av tv-spel-förbannelsen, så var det väl ändå Silent Hill. Jag var tveksam dock, trots att regissören Christophe Gans är ett superfan av spelserien. Men jag bad till de mörka gudarna att åtminstone, åtminstone! Akira Yamaokas musik skulle inkluderas. Musiken som jag lyssnat många långa nätter på i bilen fram och tillbaka från jobbet i Norge.
Bönerna besvarades. Redan de första tio minuterna har ledsången, Ordinary Vanity, Laura Plays the Piano och vokalisten Mary Elizabeth McGlynns ljuva stämma strömmat ur ljudlimpan. Så jag kunde inte ha varit nöjdare över den aspekten (världens bästa låt Promise kunde varit med dock). Resten av filmen var jag så som många andra fans ganska ljummen inställd till, tyvärr. Men jag uppskattar den mycket mer under en omtitt idag.
Atmosfären är närapå perfekt. Dimman är tät och när staden skiftar över till helvetet så är det läskigt på riktigt. Många scener ser ut som screenshots från spelen. Monstren är underbara och perfekt återskapade. Inte mycket CGI, utan faktiskt människor i kostymer. Vad Pyramid Head och sjuksköterskorna gör där när filmen är baserad på första spelet är konstigt, men vem bryr sig - de är ikoniska. Jag får The Cell (2000) vibbar många gånger - så unik och fantasifull skräck.
Men berättelsen grabbar aldrig riktigt tag. Dialogen är tillgjord och mot slutet ska allting förklaras in i absurdum. Vad Sean Beans scener ska tillföra vet jag inte heller - ta bort honom och låt oss leva mardrömmen i Silent Hill istället för dessa, vad jag antar är, andningspauser.
Jag älskar mycket av det här och jag uttråkas också. En helt okej skräckfilm med fantastisk första halva, foto och musik. Spelen är odödliga, filmen mänsklig.