"Lost in London" - (2017)
https://www.imdb.com/title/tt6338476/
Woody Harrelson, Owen Wilson, m.fl.
Woody Harrelsons regi- och manusdebut.
---
Filmen är baseras på Woody Harrelsons egna upplevelser under en ödesdiger natt år 2002 i just London.
Filmen är också ett unikt filmexperiment, då den spelades in i En Enda lång tagning som dessutom Direktsändes till 500 biografer världen över. Som en direktsänd fotbollsmatch, eller Melodifestivalen, ungefär alltså.
---
"
Lost in London" börjar med att Woody läser tidningen och får lära sig att hans senaste eskapader med Tre stycken nakna kvinnor blivit avslöjat för hela världen. En otrohetsaffär som nu hotar hans förhållande med sin hustru och deras två gemensamma barn. Woody måste alltså se till att hustrun inte läser tidningen.
Men när han går in på den restaurang han bestämt träff med hustrun, och många vänner, så visar det sig att "alla" läst tidningen. Alla vet alltså att han nyss varit otrogen med tre stycken kvinnor.
Hans hustru har också läst tidningen, och hon är inte glad. Hon börjar därför att på allvar kontemplera skilsmässa.
Woody blir ledsen och desperat, försöker övertala henne att de måste tala ut.
Men ett följe lett av en persisk prins kommer emellan. Prinsen övertygar Woody om att han måste följa med dem ut och festa.
- "
Bara en timme, en öl," svär Woody dyrt och heligt.
Det blir längre än så, och mer än så.
Därefter börjar slumpen löpa amok med honom, och han ställs inför den ena vansinniga upplevelsen efter den andra. Fast att det enda han Egentligen vill är att åka hen till barn och hustru för att bli sams.
Problemen börjar redan utanför den nattklubb prinsen tar med honom till.
För Woody råkar hamna efter, och blir sen inte insläppt av de dryga dörrvakterna. Woody ser inte ut som någon som kan vara vän med en fin prins, resonerar de. Så han får ställa sig sist i kön där en ung kvinna känner igen honom.
Men, prinsen kommer ut och hämtar honom, och inne på klubben träffar han sin "bäste vän" Owen Wilson. De blir glada och börjat prata och skoja.
Tills Owen förklarar att det inte är Woody som är hans bäste vän, utan Wes Andersen.
Woody börjar då lacka, och Owen börjar håna honom.
Snart rullar de runt på marken i fullt slagsmål. Woody får blodig näsa och polisen blir tillkallad.
Woody måste fly.
Men först går han in på toaletten med kvinnan från kön.
Han kräks i hennes mun, på hennes ansikte och hennes kläder.
Woody fortsätter fly innan polisen tar honom.
Han lyckas hitta en Taxi.
Men chauffören är en dryg jävel som hånar Woody.
Woody blöder näsblod och ber om en näsduk. Chauffören ger honom en pappersservett.
Woody torkar sig om näsan, och upptäcker att servetten är blöt och uppenbarligen nyss använd som snytpapper.
- "Is this a used tissue," frågar han häpet (
och jag började gapflabba högt för mig själv ... ) och blir arg.
Så han börjar lacka igen, och tar sönder askkoppen.
Woody flyr på nytt.
Denna gång till en annan taxibil.
Men den förre chauffören har ringt polisen, och blåljusen börjar snart blinka efter Woodys taxi.
Woody flyr på nytt.
In på en lekplats och gömma sig uppe på en rutschkana, hopkrupen på toppen som en boll för att inte synas.
Men polisen ser honom lätt, och vandrar i sakta mak dit.
- "
Do you really believe I can't see you," frågar han Woody.
Woddy blir haffad, får åka polisbil.
Han börjar skryta med att han minsann känner sångaren Bono, för polisen.
Han ringer t.o.m. upp
Bono (som föreställer sin röst som en jamaikansk reaggeasångare, och bara snackar om braja).
Jaja, sen får Woody spendera resten av natten i finkan.
Och vad som händer där och när han blir fri får den se som ser färdigt filmen.
---
Vad ska man säga om en så pass ... udda film, egentligen?
Det var ju egentligen ingen speciell "handling." Man kan nog säga att det kan kategoriseras till sånt som kan hända nästan vem som helst, i fyllan och villan.
Inget är egentligen "komedi-roligt." Men det blir ändå roligt ibland.
Just för att det som sker är så nära det "normala" att man på sätt och vis kan känna igen sig.
Inte i de aktuella händelserna i sig, utan mer i hur man kan reagera och tänka irrationellt.
Som tex det med den blöta näsduken.
Det är lätt att själv sätta sig in i hur man hade reagerat om någon gett en en blöt näsduk som någon nyss nyst sig i ...
Det var också lite intressant att få en inblick i en stor filmstjärnas "vardagsliv."
Självklart har de också vanliga vardagsliv, men det är aldrig något man får se.
Det var också imponerande hur filmen spelades in.
Förberedelserna inför denna enda långa tagning måste ha varit ganska omfattande, och det var verkligen imponerande att se hur bra det ändå gick.
Dvs det är svårt att förstå att det aldrig var någon klippning, ingen paus, att allt bara gick i en enda rasande fart. Det är ju ändå mycket som skådespelarna måste memorera, framförallt Woody själv (som förvisso hade egna minnen av det från den ursprungliga natten).
---
Kan jag då rekommendera den?
Ja, tveklöst.
Det ÄR en mycket imponerande film fast den egentligen inte "handlade om något."
TV-serien "Seinfeld" hade några avsnitt som handlade om hur Jerry och George skulle sälja in idén till ett TV-program de skulle göra, och George förklarade då att "Den handlar inte om Någonting", "Nothing", om någon minns.
Det de menade var att det var livet själv som skulle stå i centrum.
Alla de konstiga, udda och roliga små vardagshändelser och samtal som utspelas i alla liv, det är sånt de menade var det roliga.
Det är samma sak med denna filmen, "Lost in London."
Den "handlar inte om något", så att säga ...
---
Betyg
4.1 av 5
