Panfilovs 28 Män Ryssarna gillar att göra krigsfilmer om det s.k. Stora Fosterländska Kriget i vilka sovjeterna kallar tyskar för fascister när de själva var precis lika mycket fascister. De flesta av ryssarnas krigsfilmer har jag aldrig tittat färdigt på eftersom de är så tråkiga (sovjetiska krigsfilmer är mycket bättre). Filmen Panfilovs 28 Män är däremot i klass med amerikanska, brittiska och vissa finska krigsfilmer om samma period. Denna har även ett slut som är i klang med amerikansk propaganda om "hjältar" som lever kvar i form av en staty.
7/10
__________________
Senast redigerad av pethom 2018-02-08 kl. 02:26.
The Comeback (1978). Skräckfilm. En popsångare, före detta flickidol, som varit borta från branschen några år då hans fru önskade det, återvänder till sin manager efter skilsmässan för att försöka göra comeback. Managern får erbjudande om att hyra ett stort gammalt manor house åt honom utanför London, där popsångaren kan bo och där de kan inreda en inspelningsstudio och få arbetsro och inspiration. Dock blir det inte så mycket ro, för popsångaren börjar bli väckt om nätterna av kvinnogråt och hemska syner... och butlerparet som ska sköta hushållet och passa upp honom, verkar rätt konstiga... vilket även hans manager och en del andra personer gör.
På vissa sätt är denna film typisk för 70-talsskräckisarna: blod, gore (till och med mycket obehagliga bilder), slasher, tillfälligt sex utan att man känner varandra så mycket eller frågar efter om den andra är upptagen (det är ju NATURLIGT) - och naturligtvis de lite förvuxna frisyrerna och polisongerna på män, de oranga skjortorna, gabardinbyxorna, tjejerna i långt, rakt hår o.s.v. o.s.v.. Det finns mycket att titta på här om man gillar 1970-talet! Några good scares, enkla specialeffekter men normala för tiden. Huvudpersonen, spelad av en skådespelare jag faktiskt aldrig hört talas om förr - Jack Jones - har trevligt utseende och är lätt att sympatisera med.
Men det finns även ett djup i upplösningen:
Butlerparet har haft en dotter, som tog livet av sig av olycklig kärlek samma dag som hennes idol gifte sig. Idolen är förstås vår popsångare. De gamla blev sjuka av sorgen, lät den döda dottern vara kvar i rummet precis som det var när hon dog, och såg till att få popsångaren som hyresgäst så att de kunde hämnas. Hans exfru hade de också mördat... Detta med olycklig kärlek till idoler tas oftast inte riktigt på allvar, och jag kan tycka att även om filmen var rätt fånig så är det bra att ämnet lyfts.
Filmen är bitvis spännande och bitvis atmosfärisk och är absolut sevärd om man gillar skräck, även om jag tycker att allt slash, blod och gore förstör. Jag vill ha min skräck "ren"!
5/10
__________________
Senast redigerad av Merwinna 2018-02-08 kl. 02:59.
Duellanten En rysk film om Yakovlev som används som en ersättare för män som måste duellera för att behålla sin heder. Yakovlev misstänker att det är något mysko med hans senaste dueller och råkar i delo med en viss man som han haft problem med tidigare. Filmen är rätt lik många andra filmer om hämnd och girighet. Det var trots det intressant att se hur de visar upp staden S:t Petersburg och de rikas nöjen under 1800-talet.
6/10
__________________
Senast redigerad av pethom 2018-02-08 kl. 05:06.
Såg nu att jag hade missat en viktig sak i upplösningen av The Comeback ovan:
"Butlerparet" var inte alls några tjänare som skötte huset medan ägarna var på jorden runt-resa, utan det var de som var ägarna. De hade arrangerat allting från början, för att locka dit popidolen att bo hos dem.
Två väldigt olika filmer trots att en av dom är en remake av den andra.
I den från 1966 är karaktären Alfie extremt hänsynslös och egoistisk. Han är mer en utnyttjare än tjusare.
I den från 2004 är karaktären mer charmig, mindre realistisk och mer av en tjejtjusare.
Måste nog ändå säga att jag föredrar den från 2004 av den anledningen att den har en viss sexighet som den från 1966 helt saknar, vilket jag tycker en film om en tjejtjusare borde ha. Eller så var det för Susan Sarandons skull jag föredrog den nyare.
såg killer joe nyligen, helt klart bra slut riktigt sjukt och bra som jag gillar, ha tålamod bara.
såg även shot caller som helt klart dög att se, har ni sett felon och tyckt om den rekomenderar jag absolut denna med, handlar om en kille som förlorar allt och klättrar till toppen på kåken.
En omtalad film som var verklighetsbaserad 127 timmar 2010 med James franco. En äventyrare/bergsklättrare ger sig ensam ut på en utflykt. Han råkar ramla ner i en springa och hans arm fastnar. Fängslande och väldigt snygg gjort drama med flashbacks och monologer. Var förvånad att jag även blev tårögd i slutet 8/10
Pakistanfödde Kumail kämpar på med sin komikerkarriär i New York genom att göra shower på sjaskiga klubbar och hoppas på det där genombrottet som aldrig riktigt vill komma. En kväll träffar han studenten Emily, och de faller pladask för varandra. Men när Emily insjuknar i en mystisk sjukdom och pressen från familjen att välja en pakistanisk tjej ökar tvingas Kumail ta ställning - följa hjärtat eller familjen.
Verkligen en medioker romantisk komedi som förlitar sig på väl beprövade metoder där egentligen ingenting blir gapskratts-roligt eller speciellt romantiskt. Åtminstone inte något som känns naturligt, jag köper aldrig att det inte är typ SNL-skådisar i en fullängdsfilm man tittar på. Ett överdrivet användande av ordet fuck gör det inte mer autentiskt - men det verkar dem stundtals tro. Dialogen och tajmingen känns oerhört ansträngd.
Det finns inte en karaktär jag gillar särskilt mycket. Okej att Kumail Nanjiani är en genomtrevlig kille som skapar en lättsam atmosfär men särskilt rolig tycker jag inte att han är. Och den här filmen känns som en enda lång reklamfilm för att lyfta fram honom, inte en stark passion för att berätta historien. Hatade dessutom alla hans komikervänner.
Men oscarnominerad har den blivit och vi ska kika på för vad. Bästa originalmanus... skämtar ni med oss? Pojke träffar flicka - komplikationer uppstår (hennes reaktion är förövrigt grovt överdriven på hans lilla hemlighet), men i slutändan så löser sig allt. Kryddat med lite kulturkrockar man sett en miljon gånger förr med skämmig morsa och en frispråkig kompis som comic relief. Are you having a laugh? Nej du akademien, den ser jag absolut inte.
Den är småmysig, jag ger den det. När Ray Romano och Holly Hunter äntrar filmen så uppstår det lite halvsöta stunder när Kumail försöker vinna deras gunst. Men överlag så gav mig den här filmen ingenting. Jag satt mest uttråkad och kryssade av alla klichéer och väntade på att den skulle ta slut.
Den har dock ett (1) roligt skämt som kom oväntat och det är om 9/11. Det gör att jag höjer betyget från att bli totalt underkänt.
"The Florida Project".
En film om barn i white trash miljö där Willem Dafoe medverkar och är oscarsnominerad.
Jag ville tycka om den men...... Ja, det finns en viss intressant dubbelbotten i filmen. Ungar driver omkring utan tillsyn och ibland blir det riskabelt. Samtidigt skildras det hela väldigt mycket ur barnens perspektiv och de har ju framförallt roligt. Men som vuxen blir man ju illa berörd av att se deras utsatthet. Samtidigt är jag ... ja, jag vet inte .... Men jag tycker filmen blev väldigt ointressant. Att se brådmogna ungar som springer omkring och busar och äter glass.... Det är inte intressant i längden. Och större delen av filmen är ju just det. Och Willem Dafoes oscarsnominering fattar jag inte alls. Han är ju knappt med i filmen!
Kanske är det för att min egen barndom var rätt så rejält urusel som jag inte känner så mycket för den här filmen, jag vet inte. Fann mig till slut helt enkelt snabbspola förbi ungarnas utfärder för att få se om det skulle hända något snart. Och det som hände var bara förutsägbart. Och slutet enastående fånigt.
James Bond får i uppdrag att besegra en rysk agent i hasardspel.
En, för mig, helt okänd Bondfilm, eller snarare ett timslångt TVavsnitt.
Peter Lorre (vem annars), som obehaglig skurk.
Följer, såvitt jag minns, boken ganska hyfsat.
På en timma hinner man inte så mycket som man kanske borde ha hunnit.
En film som var kul att ha sett, även om det inte var någon toppfilm.
En tuffing, tre mesproppar och en gullig knähund hoppar ner i Colombias djungel i fallskärm för att råna en knarkbaron. Det ska bli enkelt tror dom, men de hamnar förstås i mer trubbel än de förväntat sig. Det är nån slags äventyrsactionkomedi.
Det är ganska oklart vad det är för typer. Vi hamnar rakt in i handlingen. Det pratas lite om inflation och arbetslöshet så det ska väl vara hårda tider för vanliga arbetare i USA och det här ska vara vägen till rikedom. Men det är rejält platta och sterotypiska karaktärer.
Första timmen tycker jag det är rätt kul som fånig actionkomedi betraktat men sista halvtimmen har jag tröttnat lite på konceptet. Det blir då mest en massa springande och skjutande i djungeln.
Shalako (1968)
Sean Connery och Brigitte Bardot i vilda västern. Ett gäng europeiska adelsmän och kvinnor är på besök för att jaga. Det blir trubbel när dom retar upp indianer. Shalako är en före detta militär som försöker undvika att det blir en katastrof med en massa döda europeer.
I början är filmen bäst, det är roligt när det fisförnäma sällsakapet mitt ute i vildmarken tar fram medhavt ekbord och stolar och dukar upp med finporslin och silverkandelabrar för att äta lyxmiddag och dricka champagne. Man håller på etiketten och har sina medhavde uppassare.
Det hade vare roligt om filmen koncentrerat sig mer på den kulturkrocken eller vad man ska kalla det, men tyvärr är det så när det hettar till att adelsmännen slutar klaga på bristen på bekvämligheter och faktiskt är hyfsat kapabla att kriga på riktigt. Så i slutändan blir det mer en vanlig pangpangvästern. Ändå rätt kul med fint foto på karga bergstrakter.
Den engelskspråkiga har jag sett förr men kände för att se den igen. Och när jag sett den så såg jag nästa dag den svenska versionen. Jag kommer inte ihåg att jag sett den svenska versionen förr, men jag kom ihåg scenen då Nils Bjurman (Peter Andersson) låg hopknuten på golvet så nåt har jag sett .
Dessa filmer innehåller sex och snusk och det hatar jag normalt, men här fyller det en funktion och är helt berättigat i filmerna. Att minnesbilderna av den svenska versionen var så få antyder också detta, jag gillar den engelska versionen mer.
Den huvudsakliga skillnaden är att Lisbeth Salander är snyggare och behagligare i den engelska versionen. Jag finner henne nästan motbjudande i den svenska versionen. I övrigt tycker jag också personerna känns intressantare i den engelska versionen. Dialogen och handlingen är lite rappare. Svenskarna känns lite mjäkigare. Även omgivningarna är bättre i den engelska versionen.
Det är möjligt att jag skulle tycka annorlunda om jag sett dem i annan ordning men jag tror inte det. Kemin mellan huvudpersonerna är bättre i den engelska versionen och det hade jag tyckt oavsett.
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!