Vilken film såg du senast?

Scream of fear (1961)

En rullstolsbunden ung kvinna kommer hem till sin far, som hon inte träffat på tio år, men han är tyvärr på affärsresa, men något verkar vara på tok, eller håller hon på att bli galen.

En otroligt väl genomtänkt film, här finns bara superlativer.
En Hitchcock utan Hitchcock, skulle man nästan kunna säga.
Hammer har gjort ett mästerverk, lustigt att jag helt har missat den här filmen.

5/5.

Get Out (2017)

När en ung man besöker sin flickväns familjegods inser han snart att hennes familj har lömska avsikter med sin inbjudan. Till en början tolkar Chris familjens överdrivet tillmötesgående beteende som ett nervöst sätt att hantera dotterns etniskt blandade förhållande. Men en rad märkliga upptäckter under helgen leder honom till en upptäckt han aldrig kunnat föreställa sig.

När man kommer göra en sammanfattning om 2017års filmer, så är jag ganska så säker att Get Out lär hamna på många folks listor över årets överraskning. Då det verkligen är en överraskning till film, då man inte hört så mycket om den innan den kom ut. Men sedan tog alla med storm, och blev hyllad överallt.

Jag medger själv. Get Out är en av årets bästa filmer, och en välgjord originell skräckfilm som definierar ordet annorlunda. Inom skräckgenren.

Problemet är bara att jag inte vill säga för mycket om filmen. Handlingen är redan tillräckligt mycket att säga, då jag verkligen anser att ju mindre man vet om denna filmen, desto bättre.
Så jag kommer fokusera på skådespel och mer vad som gör den kreativ utan att berätta för mycket.

Till att börja med så är Daniel Kaluuya väldigt bra i huvudrollen. Han har inte synts till i några direkt större roller, i alla fall inga där han direkt spelar huvudrollen. Men han gör inte bara ett övertygande jobb, han lyckas även sälja in karaktärens känslor på ett väldigt realistiskt och bra sätt.
Catherine Keener och Bradley Whitford är ju egentligen elitskådespelare, då de varit med i branschen ett bra tag nu, så de vet vad de gör. Jag reagerade väl mer på hur annorlunda Bradley Whitford såg ut än vad vi är vana vid.
Jag kan sitta här och skriva på varje individuell skådespelare, men det viktiga här är att skådespelarna gjorde ett övertygande bra jobb i att porträtta sina karaktärer.

LilRel Howery som comic-relif kommer antingen funka eller inte funka för folk. Faktum är så funkade han otroligt bra för min del. Jag fick ett par riktigt goda skratt tack vare honom. Måna kan då känna att kontrasten mellan skräck och komedi här känns som två olika toner.
Jag medger själv att vid en viss tidpunkt i filmen, känns det lite som att man skiftat film. Även ifall jag gillade humorn i denna delen av filmen, så måste jag medge att det blir en annorlunda kontrast till skillnad från hur det andra spelas.
Med det sagt så störde jag mig inte på de olika kontrasterna, och tyckte ändå att Jordan Peele lyckades arbeta med de två olika tonerna ganska så bra.

Filmen är väldigt originell också, inom just genren skräck. Den är annorlunda också inom den genren. Det är inte direkt rakt ut en skräckfilm i den benämningen att det är en demon, eller ett spöke. Heller ingen slasher film där en seriemördare springer omkring.
Men sättet Jordan Peele lyckas göra det till en skräck, är genom att göra tittaren obekväm i många scenarion och bli lite illa till mods. Här är han väldigt klipsk med sin regi och manus. Det är väl egentligen de sista 10 minuterna som blir kanske mer renodlad skräck i den benämningen som den generella publiken har i huvudet. Men faktum är, så är det sakerna innan dess som är betydligt läskigare och obekvämare.

Jordan Peele visar även här vilken skicklig manusförfattare och regissör han faktiskt är. Han kommer inte bli associerad hela sitt liv nu med att enbart vara Key and Peele, utan även som en skicklig regissör och manusförfattare.

I sin helhet är Get Out årets största överraskning och en av de bästa. Det är en unik originell film på skräckfronten, men även utanför den genren. Idén att Jordan Peele leker med tittaren i början och gör en illa till mods med obekväma scenarion och dåliga situationer, gör det hela mer läskigare än den typiska jump-scare skräckfilmen.
Skådespelarna gör ett galant jobb, och lyckas kännas övertygande och realistiska i sina insatser. Även komedin i den var förvånande rolig, och funkade i kontrast med det andra.
Det känns som att Jordan Peele ändå blivit lite inspirerad av asiatiska teman, med tanke på hur de går till väga idag när de gör en skräckfilm.
Gå in med så lite info ni bara kan om filmen, och jag lovar ni kommer få se en av årets mer unika filmer.

4 av 5!

http://www.imdb.com/title/tt5052448/?ref_=nv_sr_1

Trailer:
https://www.youtube.com/watch?v=DzfpyUB60YY

SSF: The Flight of the Phoenix (1965) | 🌑🌑🌑🌓🌕 |

Ett fraktplan blir överrumplad av en sandstorm och kraschar i Saharas öknen. Ombord finns ett dussin män och de överlevande ställs nu inför en hopplös situation. Med mat och vatten som räcker drygt en vecka, en obarmhärtig sol och ingen räddning att hoppas på är chansen för överlevnad liten. Men en av passagerarna är flygplansdesigner Heinrich Dorfmann (Hardy Krüger) och han kommer med en djärv plan: använda delar från det kraschade planet för att bygga ett mindre plan och flyga därifrån.

Ett riktigt härligt matiné-äventyr med legendariska skådespelare som James Stewart, Richard Attenborough, Peter Finch och Ernest Borgnine. Jag älskar överlevnadshistorier med hopplösa odds och den här gör det trovärdigt med ett grymt manus (baserad på en bok) och spektakulära ökenmiljöer. Lite överdramatiskt är såklart skådespelet och musiken - men det får man räkna med från en 1965-film.

Inledningen är lite trevande och framförallt är det en karaktär man stör sig ordentligt på, men han försvinner tack och lov snabbt och sen är gruppdynamiken riktigt skön mellan resterande. Karaktärerna är oerhört välskrivna med djup och personlighet och dialogen slutar aldrig att överraska. De konflikter som uppstår är logiska, gubb-tjafset är inte bara underhållande utan det är ett smart manus som fångar utsattheten, desperationen och den psykologiska påfrestningen.

Man måste bara älska tysken som personifierar en tvättäkta besserwisser men som en av männen irriterat erkänner: han har ju fanimej rätt hela tiden. Det finns inte tid att skaffa vänner när man försöker överleva och han bryr sig inte om någon får sina känslor sårade. Deras agerande på att vara i situationen känns trovärdig och innehåller flera intressanta detaljer - frestelsen att låta någon dö för att få mer vatten för sig själv, tankar på att försöka vandra ut och så vidare.

Den når aldrig några fantastiska höjder utan det är bara bra hela tiden. Men twisten på slutet är helt fantastisk och höjer spänningen ordentligt när upplösningen närmar sig. Jag drar mig inte så långt för att kalla den en klassiker men den borde definitivt få mer uppmärksamhet och uppskattning.

The Girl with the Dragon Tattoo, av David Fincher.

Blev besviken när jag såg den på bio, men nu när jag såg om den så får jag erkänna att den är riktigt bra! Är väl ingen "bio-film", antar jag, haha. Men ja, väldigt bra skådespeleri, flashig regi och så är det såklart kul att den är inspelad här i Sverige också. Föredrar dock den svenska versionen!

Kan du skriva lite mer vad som händer inom spolier taggar?

Är det inte lättare att du ser filmen själv och bildar din egen uppfattning?
Så lite tid kan du väl ändå inte ha över.

Har den kommit ut på dvd/bluray? För den går då inte bion som är närmst mig.

Nej..Finns ju att se på annat sätt..
Helt oki kvalité..
Annars får du ju vänta..

Såg på den igår jag med och gillade den, men kändes inte som en renodlad X-Men film på både gott och ont, alltid härligt att se Jackman på film som Wolverine men tyvärr har man vant sig lite väl mycket med de andra filmerna i serien och de andra MCU-filmerna så våldet och blodet hade jag svårt att ta till mig. Kändes som sagt inte som en renodlad MCU-film, vilket å andra sidan var bra men blivit ingrodd med de andra filmerna... The Wolverine (2:an i trilogin) är den jag gillar mest av de tre, inget större fel på Wolverine: Origins heller, back to basics med de gamla X-filmerna.

Tror och känner på mig att Logan kommer att växa på mig ju fler gånger jag ser den, för se om den fler gånger kommer jag garanterat att göra!

Meet Joe Black (1998): http://www.imdb.com/title/tt0119643/?ref_=nv_sr_1

Jag minns när denna kom ut och den har funnits vid horisonten som i mitt huvud sedan dess. Jag är glad att jag inte sett den.. Förrän idag. Jag är tveksam om jag hade uppskattat denna för tio år. Än mindre för 19 år sedan.

Det här är en lååång och långsam film. Kontra Brad Pitts Fight Club, Sleepers eller så är det här ingen action. Det här är en långt drama där Brad Pitt ofta fungerar som den humoristiska delen. Konceptet är absurt, men gillar man Brad Pitts prestation fungerar det.

Det är en film som fångar en rad djupare tankar om livet. Filmen är dock lång så även med djupa tankar och mer utflippade scener med Brad Pitt är det svårt att hålla intresset uppe hela tiden. Den är något utdragen.

Egentligen är det en klassisk tjejfilm, men med element så att även killar ska kunna uppskatta den. En minst sagt udda film för att vara så "mainstream". Seriöst, löjligt, vackert och tråkigt i ett.

Betyg? Stark 3 / 5

Tror dig på ditt ord och sätter den på laddning!


Denna film är MYCKET bra, och boken är ännu bättre! Har läst den flera gånger, och den är lika bra varje gång trots att man vet slutet. Förutom själva den spännande historien, och vad de gör för att överleva, så känner man igen "typerna"... som finns överallt, även om det sällan behöver komma till sådana här extremiteter.

Mata Hari (1932)

Löst baserad på den riktiga Mata Hari. Känner inte till den historien så bra så jag kan inte jämföra med verkligheten men det här känns ganska tillfluffat. Greta Garbo dansar exotiskt och gör små spionuppdrag. Och ägnar sig åt lite kärlek. Generellt är det här en för tidig film för mig, den känns helt enkelt daterad. Jag brukar säga att på 60-talet var filmkonsten mogen nog att producera bra filmer, 50-talet var en övergångsperiod där man börjar få till det (mycket tack vare Hitchcock, som dock började pilla i att få det rätt redan på 40-talet) och tidigare än så finns enstaka guldkorn och det här inte ett av dom.

Det är stelt och teatraliskt, lite dålig klippning här och där, överdrivet melodramatiskt, tillgjort och känns överhuvudtaget inte äkta. Extremt platta karaktärer, här finns exempelvis ingenting som förklarar Mata Haris bakgrund och motiv för att spionera utan vi kastas rakt in i att hon helt enkelt är spion och gör lite grejer. Det känns mest som en ursäkt för att få ihop en lite olycklig kärlekshistoria omgiven av en intrig kring hemliga dokument som åker på vift. Det görs inte så mycket av hennes exotiska dans heller, ett kort dansnummer i början och sen är det slut med det vilket var synd eftersom det var det inslaget jag gillade bäst med filmen. Där blev den lite suggestiv och nästan surrealistisk med Österninfluerad musik och hon som vajar omkring i konstiga kläder framför en jättestaty av mångarmade Kali och brinnande urnor.