Jag märker att inte vissa inte skriver ett betyg. Vilket står att man ska göra. I recensionen/bedömningen om filmen skulle jag gärna vilja se ett betyg i fortsättningen om jag får önska det.
Fast JAG tycker då att DU ofta skriver ointressanta recensioner. Du skriver ofta bara ner dina egna tankar och känslor kring filmen och om du kommer att vilja se den igen, du preciserar inte VAD det är i filmen som får dig att tycka och känna så. Och du brukar inte heller ge en kort beskrivning av vad filmen handlar om, och vilken typ av film det är (komedi, drama, skräck, action...). Vilket man ska. Bara en siffra säger ju ingenting alls, om man inte vet VARFÖR du tycker så. Du kanske har sett en romantisk komedi och så sätter du en 1:a för att du hatar romantiska komedier, typ. Utan att berätta orsaken. Absolut oanvändbart för oss andra.
Den nya franska filmen Divines som finns att se på netflix, handlar om en ung tjej som vill tjäna snabba pengar på att langa knark, en grymt bra film tycker jag, skitiga förorter, finns det nåt bättre? Den unga skådespelerskan i huvudrollen är fantastisk bra.
4,5 av 5 förorter är nog betyget jag ger just nu, kanske kan ändra sig när man låter filmen sjunka ner lite mer.
Warcraft (2016). Rätt rutten. Eller ja, väldigt rutten. Tyckte dock inte att CGI:n var något att haka upp sig på, vilket filmen fått oproportionerligt mycket kritik för. Kostymdesignen däremot var åt helvete...
Jag gillar Mumien, det är en skön och okonstlad remake som levererar enkel underhållning i form av en matiné. Visst finns det brister i filmen, specialeffekterna då först och främst men det är inget som avhåller en från att njuta av den blandning av action, komedi och skräck som filmen ger en.
Säg vad man vill om Mumien men jag ser hellre den än den kommande nya versionen som släpps nästa år där vi har Tom Cruise med en MI liknande story och givetvis med en kvinnlig Imhotep denna gång för att göra filmen tillfredsställande för alla feminister.
Slutsnackat om det skall vara betyg eller ej med i recensionerna! Var och en skriver så som den vill så länge användaren inte enbart listar en film som den sett.
Det tidigare moderatorsmeddelandet om att inläggen skall innehålla en kort recension och vad ni tyckte om filmen gäller fortfarande, sen är ni fria att sätta betyg på filmen om ni tycker att det ger ett mervärde åt er recension. Det viktigaste är dock att ni postar era åsikter om filmen ni sett och inte bara en filmtitel om vad ni sett.
Detta är ej heller en tråd där man enbart kan tipsa om sevärda filmer på TV. Trådens rubrik är "Vilken film såg du senast" och inte "Tips om filmer på TV". Självklart går det bra att rekommendera filmen man just sett, men att enbart tipsa om filmer som går på TV är alltså inte okej. Lägg märke till skillnaden i: "Ikväll klockan 21.00 går Lord of the Rings på TV3!" och "Jag såg Lord of the Rings i igår, riktigt bra film som jag varmt kan rekommendera. Såg att den går på TV3 ikväll om någon vill se den". Det första inlägget är inte tillåtet medan det andra är det.
Inlägg som bara innehåller titeln på en film, eller på annat sätt kan räknas som "list-inlägg", samt inlägg som är off-topic kommer att raderas och användaren kan komma att varnas.
The Sword and the Rose (1953). Fin gammal hederlig matinéfilm, som man med fördel kan se tillsammans med (lite större) barn. Henrik VIII:s vilda, listiga och rödhåriga syster Mary har kärat ner sig i en man vid hovet, Charles Branson. Ett äktenskap är dock otänkbart eftersom han inte är kunglig, inte ens adlig - och Henrik VIII vill dessutom använda sin syster som en pant i sitt politiska spel, genom att gifta bort henne med den åldrande franske kungen.
Själva historien är ganska förutsägbar för en fiction-historia och föga upphetsande - men jag blev förvånad över att se, när jag kollade upp de historiska personerna på Wikipedia, att handlingen faktiskt stämmer med verkligheten. Det hade man inte trott:
...att Mary faktiskt trotsade sin bror - som redan då hade en otrevlig vana att hugga huvudet av folk - och gifte sig med Charles Branson i hemlighet...
Richard Todd håller inte riktigt måttet som Charles Branson, tycker jag. Han är för kort och spenslig och hans ansikte är för vekt - även om han spelar den rätta attityden hos en matinéhjälte på ett bra sätt. Jag hade velat se någon som Errol Flynn eller Douglas Fairbanks i rollen. James Robertson Justice är alldeles utmärkt som Henrik VIII - man kan faktiskt tänka sig att kungen var precis så i verkligheten. Mary Tudor var för övrigt mörkhårig i verkligheten, men här, spelad av Glynis Johns, är hon rödhårig... men det är OK tycker jag, för det är roligare att Henriks syster och Elizabeth I:s faster också är rödhårig!
Filmen är påkostad och det finns mycket vackert och utsökt att titta på - särskilt om man är intresserad av Tudor-perioden, såklart. Dansscener, bankettsscener, jaktscener, brottningsscener, fäktscener, ridscener, underbara klädnader, sagoslott...
8/10
__________________
Senast redigerad av Merwinna 2016-12-17 kl. 23:36.
Jag har aldrig haft någon relation till Star Wars och dess universum. Den första filmen jag såg (i sin helhet i alla fall) var Episod I på bio 1999. Sedan något år efter såg jag originalet från 1977 för att ett par år senare parallellt se de nya och gamla filmerna.
När jag såg Star Wars: The Force Awakens (2015) i år blev jag verkligen positivt överraskad och fick en speciell nostalgisk känsla från filmen trots att jag inte har haft något nostalgi kopplad till Star Wars egentligen. Gav den filmen 4/5 och jag får nog säga att den hittills varit den film som jag uppskattat mest av Star Wars-episoderna.
Så idag (15 år senare) såg jag om den första Star Wars-filmen från 1977 och specifikt Despecialized Edition som är så nära den version som släpptes på biograferna på 70-talet det går att komma.
Tyvärr tyckte jag det överlag var en ganska tråkig upplevelse. Jag gillade äventyrsdelen i början samt miljöerna och effekterna, men ju längre speltiden fortgick desto segare blev filmen. Platta och dåligt skrivna karaktärer som jag inte brydde mig om. Filmen kändes ibland alldeles för lång medan vissa partier kändes för korta, t.ex. hur Luke bara kastas in och blir pilot och det sista rymdslaget går väldigt fort.
Kan tänka mig att det var en urhäftig upplevelse på 70-talet att se Star Wars på den stora duken, när inget liknande hade setts tidigare och att man förbisåg den träiga storyn. Numera beundras även det hantverksmässiga i effekterna (inte minst i Despecialized Edition), men själva storyn är alldeles för svag för att filmen inte ska kännas utdaterad 40 år senare.
Jag såg den igår och filmen var oväntat rolig, men den var väldigt dum samtidigt, jag skulle säga att det är Mr Bean när nästan allt går fel nästan. Ingen bra film som FILM, men den är rolig ändå. Beanfilmen med tavlan fann jag dock lite mer genomtänkt rolig och inte rolig för att om ni förstår. Lätt underhåll, men för dumt för att vara sant.
Vad får man om man om man pumpar in 22 miljoner dollar (1980, värt drygt 3 gånger så mycket idag) i en film med manus av Peter Benchley som skrev Hajen, musik av Ennio Morricone och Michael Caine i huvudrollen?
Svar: en riktig jävla soppa full av dumheter som just på grund av detta inte undgår att underhålla.
Jag tänker inte spoila för mycket så jag utelämnar en hel del men själva premissen för filmen är att mysteriet med Bermudatriangeln har sin förklaring i att där finns en hemlig ö, där en klan pirater överlevt helt oförändrade av den omkringliggande samhällsutvecklingen och fortfarande lever som på 1600-talet. De överlever genom att kapa båtar och förundras över den moderna teknik de då kommer över. In i detta scenario trillar Michael Caine med 12-årig son. För som god far är det ju en självklarhet att när man ska ta reda på sanningen om varför människor försvinner spårlöst genom att ta en båt rakt in i farans käftar så lämnar man ju inte sonen hemma hos mamma i tryggheten?
Det hela är dummare än jag beskrivit, men eftersom dumheten är filmens stora behållning så tänker jag inte säga mer om det. Nu skulle man kunna tro att man inte ska ta den här filmen på så stort allvar. Att den ska ses som en barnfilm. Ett äventyr om en pojke i modern tid som hamnar hos pirater från det förflutna. Så är det inte.
Jag gillar att man går ut stenhårt redan i inledningen med en yxa rakt i ansiktet och en uppsprättad mage för att markera att det här minsann inte är en barnfilm utan en brutal och otäck historia för vuxna. Filmen fortsätter kanske inte lika blodigt men folk mördas och plågas, det blir lite sex och naket. Och det gör det obegripligt att förstå varför så mycket resurser lades på att göra en storslagen äventyrsfilm med så urbota korkat innehåll.
Fucking Åmål (1998). Jag såg den här filmen på bio som barn när den kom. Senare köpte jag den på VHS, men nu måste det vara... jag vet inte hur många år sedan jag såg den sist. Lyssnade för första gången på länge på Broder Daniel-låtar på Youtube och mindes att BD har med två av sina låtar, ''Whirlwind'' och ''Underground'', i den här filmen. Så kom det sig att jag fick för mig att se om den här filmen. Jag minns att det, i samband med att filmen släpptes och blev en stor succé vid 1990-talets slut, gavs ut en bok, som bland annat innehöll hela manuset till FÅ. I den boken stod det någonting om att Lukas Moodysson under en period av inspelningen var så tveksam inför projektet att han uttryckte en önskan om att filmen skulle läggas ner. När jag började se filmen för ett par timmar sedan var mitt första intryck att ''det här känns ju ganska mycket B-film'', funderade på att lägga ner filmen redan under de första minuterna. Men jag fastnade snabbt för den och fortsatte att titta.
Jag måste säga att det här är en riktigt bra film, som fortfarande står sig 18 år senare. Bra manus. Bra skådespeleri. Allt som allt fångar den på ett träffsäkert sätt tonårslivet i en småstad och 90-talsfeelingen; för mig som är född sent på 80-talet är bland annat klädstilen på de yngre karaktärerna ren nostalgi. Möjligtvis lite styltig dialog ibland (särskilt av Elins och Jessicas mamma, är osäker på om det handlar om manus eller framförande), men överlag en väldigt bra film. Mitt betyg: 8/10.
Miracle on 34th street (1947). En varuhustomte, anställd för julruschen, tror själv att han är den riktige jultomten. Men så kan det väl inte vara - eller..? Fin och gullig familjefilm, med ett mått av djup. Lite kärlek och lite humor är det också, och söta barnskådespelare! Huvudrollsinnehavaren, Edmund Gwenn, är helt perfekt i huvudrollen som den påstådde jultomten.
Bra film i juletid, men jag skulle inte göra denna till årlig julfilm hemma hos oss, p.g.a. den bygger så mycket på att man är nyfiken på slutet. När man vet slutet är den spänningen borta. Dessutom kan jag inte påstå att den har så mycket julstämning, som man förväntar sig med tanke på ämnet... det är inte en julfilm på "det" sättet (en som vräker på med vintervyer, julsånger och julstämning i bakgrunden medan man dricker glögg eller öppnar klappar), utan mer filosofisk och intelligent.
En annan sak. Som så ofta när jag ser en äldre film eller läser en äldre roman - och då menar jag även mycket äldre än 1947 - så förvånas jag över, att mycket av det vi anser vara moderna idéer och företeelser, faktiskt har funnits länge. Eller kanske snarare funnits tidigare, blivit omodernt och kommit tillbaka igen. Som här t.ex.: en frånskild ensamstående mamma med chefsställning som går helt upp i sin karriär, idén att barn ska uppfostras att tro på fakta och inte på sagor, observationen att julen har börjat bli för kommersiell, och oron för att samhällshjulen snurrar för fort och att vi missar det viktigaste.
7/10
__________________
Senast redigerad av Merwinna 2016-12-18 kl. 17:00.
Little Boy Lost (1953). En amerikan som är gift med en fransyska, kommer ifrån henne och deras lille son under andra världskriget. Ett öde som ju drabbade väldigt många. Pojkens mamma som tillhör den franska motståndsrörelsen, blir påkommen av tyskarna och avrättas. Där slutar även spåren efter pojken.
Amerikanen, spelad av Bing Crosby, beger sig flera år senare till Paris för att försöka hitta sin son. Men är pojken som han till slut hittar på ett katolskt barnhem verkligen hans son..? Det kan inte hjälpas att mannen tycker att pojken är ganska beklämmande, då han varken till utseendet eller sättet inbjuder till omedelbar förtjusning från vuxnas sida... och några känslor av igenkännande och faderskärlek får han inte alls.
Det här var en mycket fin film! Slutet är förstås oerhört förutsägbart, i en film från den här tiden:
När mannen redan gett upp om att pojken skulle vara hans son, efter att flera lögner och bedrägerier från både pojkens egen sida och föreståndarinnans på barnhemmet avslöjats, för att mannen skulle tro att det är så och ta pojken därifrån till ett bättre liv i Amerika. Så inträffar förstås en sak i sista stund, som triggar pojkens minne - så att det utan tvivel står klart att han ÄR mannens egen son!
Men det gör inte så mycket; det är hur-eller-hur en oerhört fin, spännande och underhållande film! Det är lätt att glömma att Bing Crosby inte bara vara en lättsam sångare och skojig underhållare, utan faktiskt även en mycket skicklig karaktärsskådespelare. Jag hade faktiskt aldrig sett honom som han är i vissa scener i den här filmen: sorgsen, allvarlig, tragisk, fördömande... Ett stort plus även för att de filmscener som ska utspelas i Frankrike gör det på riktigt, med riktiga franska skådespelare som talar franska!
9/10
__________________
Senast redigerad av Merwinna 2016-12-19 kl. 00:29.
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
