Vilken film såg du senast?

Det säger ju å andra sidan mer om den och liknande filmer än vad det gör om betraktaren. Att man bör/ska inneha en viss typ av förkunskap för att kunna uppskatta ett verk är så elitistiskt så jag blir förbannad. Då är det mer beundransvärt, och svårare för den delen, att kunna göra en film (eller valfritt kulturellt verk) som tilltalar många människor. Och det lyckas inte Bela Tarr, den ungerska stofilen, med!

SSF: Creed (2015) |🌑🌑🌑|

Rocky Balboa är numera lika gammal som hans gamla tränare Mickey var i den första filmen. Självklart har han sen länge lagt handskarna på hyllan och lever ett tillbakadraget liv där han driver sin lilla restaurang och knäböjer vid sin frus Adrians grav flera gånger i veckan. Då dyker en målmedveten Adonis Johnson - son till gamla rivalen och sedermera nära vännen Apollo Creed (ihjälslagen av Dolph Lundgren) - upp i Philadelphia och vill ha Rocky som hans tränare.

Självklart en extremt förutsägbar film. Boxningsfilmer generellt och Rockyfilmer i synnerhet präglas ju av underdogen som mot alla odds kämpar sig till segern. Den här är inte regisserad av Sylvester Stallone dock utan av lovande Ryan Coogler som inte bjuder på något nytt, men en välregisserad och trivsam film. Rocky-universumet visas stor respekt. Med sig i huvudrollen har han Michael B. Jordan som passar ypperligt som en Rocky för 2010-talet.

Utan Rocky Balboa som mentor hade detta varit välgjort men en ytterst menlös film. Ikonen Rocky är så inpräntad i filmhistorien och i huvudet på dom flesta filmintresserade att man verkligen vill veta hur det går för han, speciellt nu i livets slutskede. Sylvester Stallone spelar honom till perfektion och man ser hur mycket Rocky betyder för honom - synd att han inte vann en Oscar men en Golden Globe är inte fy skam det heller. Så det är varje scen med Rocky som gör filmen intressant för mig, sen har han finfint samspel med sin unga adept också men när adepten är ensam bryr jag mig inte lika mycket. Romansen han har till sin sjungande granne känns extremt obligatorisk och svår att pressa fram några känslor för.

Älskar hur dom smugit in den klassiska musiken på sina ställen i subtil omgjord tappning, det lyfter atmosfären nåt enormt och det är överlag en mysig film att sjunka in i. Om det här är det sista vi ser av Rocky Balboa är jag nöjd, han har fått en värdig avslutning och Sly har sagt farväl med en värdig prestation. Skulle däremot inte förvåna mig ett dugg om Sly återupplivar Rocky 2030 - i en shuffleboardturnering på liv och död ombord en pensionärskryssning...

Trevligt att du gillade Soy Cuba så mycket! Det var sannerligen ett intressant filmprojekt och lite kuriosa är att det är Martin Scorseses förtjänst att filmen finns tillgänglig idag då den höll på att gå förlorad helt men att han tillsammans med bl.a. Francis Ford Coppola pushade för att filmen skulle bli restaurerad och nyutgiven, vilket den blev i mitten av 90-talet.

Small Apartments. Riktigt bra film. Handlar om en konstig typ som bor i ett lägenhetskomplex och råkar ha ihjäl sin hyresvärd och försöker komma undan. Dolph Lundgren gör en suverän insats som en falsk självhjälpsguru där hans lismande beteende kommer fram. Det är en komedifilm men har många allvarliga toner.

Otroligt märkligt argument, finns många saker man behöver ha förkunskap till för att få någon glädje utav. Varför skulle det på något sätt behöva va elitistiskt eller negativt?

Vissa vill se filmer som inte en 15 åring kommer uppskatta för att det kanske ger lite mer än säg Fast & Furious 17 och varför måste det vara "pretto" och icke beundransvärt?

Det är inte första gången jag hör argumentet som du svarar på men jag blir lika förvånad att någon kan tycka så varje gång.

Så länge man inte klankar ner på någon annans filmsmak så får man väl gilla vad som helst... Man är inte ett dugg pretentiös bara för att man vill se filmer som "kräver" något av tittaren, och man är inte dum i huvudet för att man gillar filmer som Transformers eller Fast & Furious 47. Personligen så tycker jag att det bästa är om man har en bred och blandad smak, men ja.

Jag håller med om detta, därför störde jag mig lite på din kommentar om stavning, Hwal, även om jag höll med om andra bitar av resonemanget.

Jag har personer i min närhet jag betraktar som väldigt smarta, men som hellre ser de stora Hollywoodproduktionerna än något annat. Jag ser inte varför det skulle störa någon att människor väljer att se olika saker. Nedklankandet sker ju dessutom från båda håll, är min bild. De som bara ser Hollywood och svenskt klagar själva på elitister och pretton.

Var har jag använt det otroligt uttjatade begreppet "pretto"? Visa mig. Men jag vidhåller min åsikt om att det är elitistiskt att hävda att vissa kulturella verk endast kan avnjutas av de "invigda". Det strider mot hela tanken om kultur. Om bara filmintresserade cineaster kan uppskatta en film har den, enligt mig, misslyckats. Ironiskt är också att många skapare av dessa filmer sympatiserar politiskt med vänstern. Vad hände med "the simple man"? Jag vågar påstå att det är rätt få "simpla människor" som uppskattar, eller ens har hört talas om, Bela Tarr exempelvis. Sen kan man givetvis diskutera ekonomiska aspekter och tillgången till marknadsföring etc. mellan östeuropeisk slow cinema och valfri Hollywoodproduktion, men det hör inte riktigt hit. Ni hävdar att man bör inneha en viss förkunskap för att kunna avnjuta vissa filmer, jag hävdar att det är elitistiskt skitsnack.

Det är intellektuellt oärligt att förkasta någons argument på basis av bristande auktoritet.

Så om en film är en allegori över en politisk-historisk händelse i ett lands historia, behövs inga förkunskaper om denna tid för att förstå och uppskatta filmen i den grad filmmakaren eftersträvar?

Är du dogmatisk i den synen du själv målar upp? Är det elitism att påstå att femåriga flickor inte har levt tillräckligt för att helt greppa t.ex. Hanekes Amour?

La Belle et la Bête (1946)

http://www.imdb.com/title/tt0038348/?ref_=rvi_tt


När en köpman blir tillfångatagen av en ohygglig best släpps han fri på ett villkor: en av hans döttrar måste komma och bli odjurets fånge istället. Den yngsta dottern Belle beger sig frivilligt till odjurets slott i sin fars ställe. Väl där blir hon förskrämd av den skräckinjagande besten som inte kan sluta fråga henne ifall hon vill gifta sig med honom.

En magisk film. Underbart vackert foto som tillsammans med odjurets smink och inomhusinteriörerna skapar en närmast surrealistisk sensuell sagostämning. Lägg till det vackra franska språket som passar så ypperligt väl till berättelsen och upplevelsen kan närmast beskrivas som magisk.

Alldeles innan jag satte igång filmen tog jag mig tid att läsa igenom själva folksagan av Jeanne-Marie Leprince de Beaumont, vilket underlättade förståelsen av filmen. Är man endast bekant med Disneys tecknade version från 1991 så kan hela familjesituationen med Belle och hennes avundsjuka och missunnsamma systrar te sig märkligt. Berättelsen påminner ganska mycket om Askungen och hennes två styvsystrar, men här har vi istället en älskande men bräcklig fader och ett odjur med fult yttre men ett skört och vackert inre.

Skådespelarna är väl inga Daniel-Day Lewis eller Meryl Streeps direkt men jag kan inte klaga på dem. Vissa scener må kännas lite teatralt men det får man liksom köpa. De bidrar till sagostämningen med sina arketypiska porträtteringar av de elaka styvsystrarna och den unga älskaren som ädelmodigt vill göra allt vad han kan för att vinna Belles kärlek (tänk typ en minde ondskefull Gaston), men hon har redan gett sitt hjärta omedvetet till odjuret.

Som sagt en magisk film som jag i ärlighetens namn inte kan klaga på. Vet inte om jag vågar mig på och ger den en femma men en stark fyra är den sannerligen värd. Nu blev jag sugen på att se mer av Jean Cocteau.

Betyg: 4.5/5

Du gör misstaget att se det som en hierarki där någon är högre stående för de har någon kunskap eller förståelse som låter dem avnjuta ett visst verk. Det finns massor av saker som tar tid att förstå eller förkunskap för att kunna avnjuta, men ingen är bättre än någon annan för de kan avnjuta ett visst verk. Det handlar inte om elitism eller att utesluta någon, tvärtom brukar man försöka få andra att se storheten i det man gillar och tvärtom lära sig om storheten i det andra uppskattar men man själv ännu inte förstått.