Room (2015)
Efter att ha flytt från fångenskapen de befunnit sig i ett halvt decennium kämpar en ung kvinna och hennes femåriga son med att anpassa sig till den märkliga, skrämmande och samtidigt fantastiska världen utanför deras enrumsfängelse.
Room har fått mycket uppmärksamhet på sistone. Där pratas bland annat om Oscar där Brie Larsson är en stark kandidat för att vinna en och filmen överlag har gått hem hos många kritiker och tittare. Likaså humant på många folks topp 10 listor över 2015års bästa.
Det är ganska så svårt att ignorera sådan slags kritik då det är så denna filmen mycket väl blev igenkänd. Annars hade den nog sorgligt nog precis som filmen hamnat i glömskan och ingen hade riktigt tänkt eller hittat den i den stora mängden.
Room är en kraftfull och välgjord dramafilm som verkligen vet hur den hanterar sitt ämne. Ett starkt ämne som har inträffat i verkligheten, trots att just detta är fiktion i filmen. Jag satt med en obehaglig känsla i magen och kom och tänka på Fritzlfallet.
Med det sagt är där en sak jag kunde störa mig lite på under filmens gång, och något jag känner är viktigt att ta upp med en sådan här film.
För mig kom ungen Jack av sig som något irriterande. Jag menar främst första halvan av filmen, då det är just första halvan filmen utspelar sig i detta rummet. Anledningen jag säger detta är för att han i stor bemärkelse bara skriker och är sur och ledsen i vart varannan scen han är med i.
I verkligheten kan man få en förståelse för varför ett barn reagerar så här, men jag tycker filmen tar lite väl extra mycket och kryddar till det med Jack. Det blir bara mer irriterande och man försöker verkligen inte vilja se det från den synvinkel med tanke på vilken situation han och modern är i. Det som inte gör det bättre är just att modern gjort en hittepå historia frö honom när han var yngre om att rummet är hela världen och där finns inget annat i livet. Men när hon väl ska berätta sanningen vill han inte lyssna och bara skriker på henne. Något han gjort i tidigare scener innan denna för helt andra orsaker.
Det blir ganska så jobbigt för tittaren att få en slags sorglighet för honom och ungen går en mer på nerverna. Jag vet om att många hade problem med ungen i Babadook, men där såg jag det som en mening bakom ungens beteende. Där filmen är en djupgående psykologisk film i moderns inre huvud mer eller mindre. Men det är en helt annan diskussionsfråga. Men här såg jag inte hur det skulle förbättra eller fördjupa karaktären Jack. Vi vet redan situationen de befinner sig i och tycker synd om dem redan. Där av tillägget av allt skrik Jack gör för han tycker synd om sig själv blir bara irriterande och inget filmen behövde ärligt talat.
En annan minimal sak jag faktiskt reagerade på också var deras plan att fly från rummet. Modern kommer på idén att lägga Jack i en matta och rulla ihop honom i den och låsas att han är död. Där av ska han som fångat dem ta mattan och begrava Jack någonstans.
Planen här är att han ska lägga mattan i hans truck och sedan ska Jack rulla ut ur mattan för att sedan hoppa av när bilen står stilla och hitta första närmsta person att kunna hjälpa dem. Det jag reagera på här är hur modern visste om att han hade en truckbil. Visst han hade säkert en när han fångade henne för flera år sedan, men hur kan hon vara så säker på att han har kvar sin truckbil, och inte någon annan bil? Tänk om han också la mattan i framsätet och inte där back i trucken där det är öppet?
Som sagt dessa är ett par saker jag reagerade på när jag såg filmen, men inget som gjorde att jag inte fan filmen vara kraftfull. Allt annat enligt mig var verkligen toppklass i den bemärkelsen en sådan här berättelse kan bli i dramaform.
Brie Larson var verkligen bra i rollen som mamman Joy. Hennes kemi med Jack var fantastisk och jag köpte det rakt av att detta var en mamma och hennes barn. Jag förstår verkligen all buzz omkring henne i denna filmen.
Men faktum är så är det Jack som spelas av Jacob Tremblay som är filmens stjärna och huvudperson. Det jag verkligen gillade med filmen är att det är från barnets perspektiv. Vi får följa hans trauma mer och hur han känner sig från att lämna trygg zonen för honom till en helt ny värld. För honom har ju hans värld varit detta rummet och hans trygghet. Att sedan få veta sanningen om att det är en hel värld där ute och livet är inte alls det man fått berättat för sig som 5-åring blir väldigt påtaget. Att filmen väljer detta som fokus är briljant, för jag har inte sett många filmer göra detta som hanterar med liknade berättelser. Svårt att fatta att det är samma skådespelare som spelade Blue i The Smurfs 2.
I sin helhet är Room en effektfull dramafilm som verkligen levererar på de stora planen. Brie Larsson gör en av 2015års bästa kvinnliga insatser. Hon får fram alla känslorna en sådan här person hade gått igenom i verkligheten. Filmen känns så grundad i verkligheten för sådana här saker har hänt i verkligheten. Men det är Jacob Tremblay som Jack, som är filmens störa stjärna. Det är han som är i centrum och filmen fokuserar händelsen från ett barns perspektiv, och konsekvenserna det har efteråt man lämnar det där rummet som har blivit barnets trygghets zon för han har fått berättat en annan historia för sitt eget bästa.
Visst kunde där vara små saker jag kunde irritera mig på under filmens gång, men jag kan heller inte ignorera det faktum att filmen verkligen gick den där extra tankeställaren och sa "vad händer efter de kommit ut?".
4 av 5!
http://www.imdb.com/title/tt3170832/?ref_=nv_sr_1
Trailer:
https://www.youtube.com/watch?v=E_Ci-pAL4eE
Efter att ha flytt från fångenskapen de befunnit sig i ett halvt decennium kämpar en ung kvinna och hennes femåriga son med att anpassa sig till den märkliga, skrämmande och samtidigt fantastiska världen utanför deras enrumsfängelse.
Room har fått mycket uppmärksamhet på sistone. Där pratas bland annat om Oscar där Brie Larsson är en stark kandidat för att vinna en och filmen överlag har gått hem hos många kritiker och tittare. Likaså humant på många folks topp 10 listor över 2015års bästa.
Det är ganska så svårt att ignorera sådan slags kritik då det är så denna filmen mycket väl blev igenkänd. Annars hade den nog sorgligt nog precis som filmen hamnat i glömskan och ingen hade riktigt tänkt eller hittat den i den stora mängden.
Room är en kraftfull och välgjord dramafilm som verkligen vet hur den hanterar sitt ämne. Ett starkt ämne som har inträffat i verkligheten, trots att just detta är fiktion i filmen. Jag satt med en obehaglig känsla i magen och kom och tänka på Fritzlfallet.
Med det sagt är där en sak jag kunde störa mig lite på under filmens gång, och något jag känner är viktigt att ta upp med en sådan här film.
För mig kom ungen Jack av sig som något irriterande. Jag menar främst första halvan av filmen, då det är just första halvan filmen utspelar sig i detta rummet. Anledningen jag säger detta är för att han i stor bemärkelse bara skriker och är sur och ledsen i vart varannan scen han är med i.
I verkligheten kan man få en förståelse för varför ett barn reagerar så här, men jag tycker filmen tar lite väl extra mycket och kryddar till det med Jack. Det blir bara mer irriterande och man försöker verkligen inte vilja se det från den synvinkel med tanke på vilken situation han och modern är i. Det som inte gör det bättre är just att modern gjort en hittepå historia frö honom när han var yngre om att rummet är hela världen och där finns inget annat i livet. Men när hon väl ska berätta sanningen vill han inte lyssna och bara skriker på henne. Något han gjort i tidigare scener innan denna för helt andra orsaker.
Det blir ganska så jobbigt för tittaren att få en slags sorglighet för honom och ungen går en mer på nerverna. Jag vet om att många hade problem med ungen i Babadook, men där såg jag det som en mening bakom ungens beteende. Där filmen är en djupgående psykologisk film i moderns inre huvud mer eller mindre. Men det är en helt annan diskussionsfråga. Men här såg jag inte hur det skulle förbättra eller fördjupa karaktären Jack. Vi vet redan situationen de befinner sig i och tycker synd om dem redan. Där av tillägget av allt skrik Jack gör för han tycker synd om sig själv blir bara irriterande och inget filmen behövde ärligt talat.
En annan minimal sak jag faktiskt reagerade på också var deras plan att fly från rummet. Modern kommer på idén att lägga Jack i en matta och rulla ihop honom i den och låsas att han är död. Där av ska han som fångat dem ta mattan och begrava Jack någonstans.
Planen här är att han ska lägga mattan i hans truck och sedan ska Jack rulla ut ur mattan för att sedan hoppa av när bilen står stilla och hitta första närmsta person att kunna hjälpa dem. Det jag reagera på här är hur modern visste om att han hade en truckbil. Visst han hade säkert en när han fångade henne för flera år sedan, men hur kan hon vara så säker på att han har kvar sin truckbil, och inte någon annan bil? Tänk om han också la mattan i framsätet och inte där back i trucken där det är öppet?
Som sagt dessa är ett par saker jag reagerade på när jag såg filmen, men inget som gjorde att jag inte fan filmen vara kraftfull. Allt annat enligt mig var verkligen toppklass i den bemärkelsen en sådan här berättelse kan bli i dramaform.
Brie Larson var verkligen bra i rollen som mamman Joy. Hennes kemi med Jack var fantastisk och jag köpte det rakt av att detta var en mamma och hennes barn. Jag förstår verkligen all buzz omkring henne i denna filmen.
Men faktum är så är det Jack som spelas av Jacob Tremblay som är filmens stjärna och huvudperson. Det jag verkligen gillade med filmen är att det är från barnets perspektiv. Vi får följa hans trauma mer och hur han känner sig från att lämna trygg zonen för honom till en helt ny värld. För honom har ju hans värld varit detta rummet och hans trygghet. Att sedan få veta sanningen om att det är en hel värld där ute och livet är inte alls det man fått berättat för sig som 5-åring blir väldigt påtaget. Att filmen väljer detta som fokus är briljant, för jag har inte sett många filmer göra detta som hanterar med liknade berättelser. Svårt att fatta att det är samma skådespelare som spelade Blue i The Smurfs 2.
I sin helhet är Room en effektfull dramafilm som verkligen levererar på de stora planen. Brie Larsson gör en av 2015års bästa kvinnliga insatser. Hon får fram alla känslorna en sådan här person hade gått igenom i verkligheten. Filmen känns så grundad i verkligheten för sådana här saker har hänt i verkligheten. Men det är Jacob Tremblay som Jack, som är filmens störa stjärna. Det är han som är i centrum och filmen fokuserar händelsen från ett barns perspektiv, och konsekvenserna det har efteråt man lämnar det där rummet som har blivit barnets trygghets zon för han har fått berättat en annan historia för sitt eget bästa.
Visst kunde där vara små saker jag kunde irritera mig på under filmens gång, men jag kan heller inte ignorera det faktum att filmen verkligen gick den där extra tankeställaren och sa "vad händer efter de kommit ut?".
4 av 5!
http://www.imdb.com/title/tt3170832/?ref_=nv_sr_1
Trailer:
https://www.youtube.com/watch?v=E_Ci-pAL4eE
