Vilken film såg du senast?

Recensioner av de fem filmer jag sett från regissören François Ozons - Del 1 av 2

Det började i november 2013 med att jag läste i flashbacktråden (FB) Polanski-, Lynch- och Kubrick-genren, där en användare efterfrågade filmer som liknade Hyresgästen (Le locataire, 1976), Mulholland Drive (2001) och Eyes Wide Shut (1999). Tre filmer som jag då inte sett men som alla intresserade mig. Jag sammanställde en lista på filmtipset som innehöll ett 50-tal av titlarna. Oklart på vilka grunder jag hoppade över titlar. En regissör som omnämndes var François Ozon och hans två filmer Under sanden (Sous le Sable, 2000) och Swimming Pool (2003).
I september 2015 fick jag så lust att se någon av de två Ozon-filmerna. Jag läste lite om dem och om regissörens andra filmer, och fann snart att det var flera filmer som var intressanta. Så kom det sig att jag bestämde mig för ett litet, litet filmprojekt, där jag skulle se de fem av François Ozons filmer som läst mest intressanta.

Första filmen ut var Under sanden (Sous le Sable, 2003). Den snuddar vid ett ämne jag själv tänkt på många gånger, och rentav skrivit upp i min idébok vid flera av varandra oberoende tillfällen. Nämligen att befinna sig på en offentlig plats tillsammans med sin partner, när denne ska gå iväg för att uträtta något men aldrig kommer tillbaka. Vad gör man då?
Filmen handlar inledningsvis om ett par som åker till sitt lantställe för att vila upp sig. Hon solar på stranden, han badar. Hon somnar till och när hon vaknar är han försvunnen. Vad ska hon göra nu?
Filmen tar sedan inte riktigt fart åt det håll jag hade önskat. Det vi får se är ett finstämt drama, som absolut kan locka fram känslor hos den som önskar bjuda på sådana. Något jag sällan gör om inte filmen innehåller mobbade barn med stora, oförstående ögon. Med sina försynta försök att engagera mig känslomässigt blir filmen därför infernaliskt tråkig och och tämligen oengagerande.

Mitt betyg: 2 av 6.
Vem ska se Under sanden? Den som önskar ett psykologisk drama.

Den andra film jag såg av Ozon var 8 kvinnor (8 femmes, 2002). Det här är en film i en genre som skiljer sig kapitalt från den förstnämnda. 8 kvinnor är en lättsam mordgåta med musikalinslag, i en färgskrud som skulle kunna göra Wes Anderson ärtgrön av avund. Det är juletider och Suzon återvänder till sitt föräldrahem, ett flott gods dit också hennes moster har tagit sig. Mamma är där, lillasyster är där. Hemhjälpen är där och totalt åtta kvinnor finner sig snart isolerade i snöovädret i det hem där det uppdagas att mannen i huset har dött. Mördats. Någon av kvinnorna måste vara den skyldige.
Filmen är rapp, snygg och rolig. Intressanta vändningar och givetvis högintressant med en mordgåta. Musikalinslagen är stundom toppen, stundom avskyvärda. Ingen låt är så vitt jag vet specialskriven för filmen utan alla är kända franska poplåtar. Papa T'es Plus Dans Le Coup, som i filmen framförs av Ludivine Sagnier (lägg namnet på minnet) i rollen som den oskuldsfulla lillasystern, är en låt som gått på högvarv i mitt hem sedan jag såg filmen.
Ett ytterligare namn som jag kan nämna i förbifarten nämna är Emmanuelle Béart, som i filmen spelar hushållerskan Louise. Jag reagerade över hur orimligt snygg hon var, gick in på hennes IMDB-profil och konstaterade att ja, alla diskussionstrådar om henne handlade om hennes utseende. Nej jag kommer inte analysera det ytterligare. Filmen rekommenderas hur som helst.

Mitt betyg: 4 av 6.
Vem ska se 8 kvinnor? Den som vill se en lättsmält knaskomedi från Europa.

Som film nummer tre var det äntligen dags för Swimming Pool (2003).
Charlotte Rampling, som också spelade huvudrollen i Under sanden, spelar en brittisk författare som reser till sin förläggares sommarhus för att finna ro att kunna skriva. Det är ett stort hus med en stor trädgård och, ja då, du gissade rätt, en swimming pool.
Det dröjer inte länge innan förläggarens dotter, spelad av Ludvige Sagnier (omnämnd ovan) dyker upp i huset ovetandes om att det är utlåtat. Unga Julie, som inte har några planer på att lämna huset, är en festprisse som lever livet, gärna drar hem killar och inte oroar sig för morgondagen. Raka motsatsen till den roll Sagnier spelade i 8 femmes, kan nämnas. Något som är fascinerande då det bara skiljer ett år mellan filmerna och hon i den tidiga ska föreställa 14 och i den här runt 20, och hon gör det bra. Jag förstod inte att det var samma skådis förrän jag läste det i rollistan.
Filmen kretsar, som var och en kan förstå, kring de två kvinnornas likheter och olikheter, deras konfrontationer och deras försök att förstå varandra. Författaren fascineras av Julie och får inspiration till skrivande från henne. Filmen är, hur klyschig beskrivningen än kan låta, inte alls klyschig eller tråkig. Nej den är mystisk, engagerande och spännande. Det är intressant. Det är bra på riktigt.
Swimming Pool är en film som verkligen gör sig förtjänt av att omnämnas i den flashbacktråd som omnämndes i början. Efter dess slut skriver jag analytiska texter för att försöka knyta ihop dess trådar och läser därefter många och långa sammanfattningar på IMDB:s diskussionsforum. Och jösses vad teorierna om filmen spretar. Det är högintressant.
Jag älskar när filmer är gjorda för att analyseras. Inte som om man väljer att analysera den egentliga betydelsen i en på ytan tydlig film, utan när filmen formligen skriker "analysera mig!" så snart eftertexterna börjar rulla. Men… Swimming Pool har lite problem också. Jag kommer inte ge den superbetyg så jag måste försöka klämma in dess problem nu. Problemet är att tempot är långsamt och att jag långt in i filmen fortfarande tänker att ingenting har hänt. Saker har givetvis hänt, men det som hänt är på ytan ingen action direkt, utan en trevande utveckling av händelser, personligheter och relationer mellan personligheter.

Mitt betyg: 3 av 6 (stark trea)
Vem ska se Swimming Pool? Den som vill se ett mystiskt, smått erotiskt drama som lockar till diskussion och analys. Eller den som bara vill se mycket naket.

Recensioner av de fem filmer jag sett från regissören François Ozons - Del 2 av 2

Film nummer fyra var Tiden som finns kvar (Le Temps qui reste, 2005). Den handlar om modefotografen Romain som får veta att han har cancer och med största sannolikhet kommer dö inom några månader. Han vill inte berätta något för sin pojkvän eller sina föräldrar, men är uppenbart personlighetsförändrad av beskedet. Vi får följa Romain i hans vardag och utifrån, som de enda i hans närhet som vet hans hemlighet, betrakta hur han plågas och hur han hanterar den förmodat analkande döden.
Det är absolut inget fel på den här filmens kvalité. Ett alldeles utmärkt genomfört hantverk. Men känslomässiga draman som från minut ett till sista minuten (i det här fallet redan minut 79) inget annat vill än att spela på mina känslor lyckas ytterst sällan. Det går absolut att få mig känslomässigt berörd, vilket jag återkommer till i den femte och sista recensionen, men om filmen inte erbjuder något mer än bara denna inbjudan till att jag ska fläka ut mina känslor, då har jag svår att engagera mig. Det långsamt finstämda kan istället bli långsamt tradigt. Den som är på mer melankoliskt humör än jag var kommer förmodligen kunna uppskatta filmen mer.
Liksom i Swimming Pool och även i viss mån Under sanden är sex ett ganska centralt tema. Romain hinner med både det ena och det andra under filmens korta speltid (egentligen "både den ena och den andra").

Mitt betyg: 3 av 6
Vem ska se Tiden som finns kvar? Den som är deppig och som vill bejaka den känslan genom att se en deppig film. Eller den som bara vill se två eregerade penisar i samma bildruta.

Femte och sista delen i miniprojektet var Bakom stängda dörrar (Dans la maison, 2012). En film som faktiskt fanns på svenska netflix, minsann.
Filmen inleds med att en franskalärare (ja vi är i Frankrike nu så det är motsvarande svenskalärare, om du inte är med på det) beklagar sig över sina hopplösa studenter. Han har bett dem beskriva sin helg, men får bara in texter i stil med "I lördags åt jag pizza, i söndags gjorde jag ingenting". Men så kommer en text in från den ganska anonyma eleven Claude, där han beskriver hur han varit hemma hos sin klasskamrat Rapha och hjälpt denne med mattestudierna. Rapha beskrivs som en utstött kille, han skelar och har rufsigt hår. Hans föräldar hämtar honom efter skolan fast han är 16. Mina modersinstinkter går igång ordentligt när jag ser Rapha och hans sociala status, vilket får ses som ett gott betyg till filmen då jag är barnlös och dessutom kille.
Av uppsatsen framgår att Claude diskret manipulerat sig in i hemmet, förklädd till att vara Raphas kompis. Inte för att vara elak, utan för att han ville veta hur vanliga människor bodde. Han skriver utförligt om Raphas mamma, hennes doft och att hon är världens mest uttråkade hemmafru. Sedan tar texten slut med avslutningsfrasen "Fortsättning följer".
Franskaläraren vill ha mer. Han ser Claudes begåvning när det kommer till skrivande. Han ger Claude råd om hur historien ska utvecklas och vi får följa Claude och Rapha i ännu en sekvens av deras vänskap.
Nej jag ger upp. Jag kommer inte lyckas beskriva filmens berättarteknik, inte utan pilar, färger eller åtminstone massiva textmassor. Jag stannar vid att den är kreativ.
Det här är ett spännande och lekfullt drama som lyckas överraska gång på gång under sin speltid. Thriller och mysterium säger filmtipset. Komedi, drama och mysterium säger IMDB. Jag är mer villig att hålla med de sistnämnda. Inte så mycket thriller, men likväl ett oerhört spännande drama. Det här var en strålande avslutning på miniprojektet, en ypperlig film som underhöll och fängslade. Ja jag kan ju nämna att det förekommer en del erotiska undertoner även i denna film.

Mitt betyg: 4 av 6 (stark fyra)
Vem ska se Bakom stängda dörrar? Den som är sugen på ett kreativt amerikanskt indiedrama men som tänker ett steg till och blickar mot Europa istället.

Slutplädering
François Ozon är en högintressant regissör som imponerat med alla de fem produktioner jag nu sett. De jag inte gett höga betyg är fortfarande bra filmer, bara det att jag för stunden (eller aldrig någonsin) går igång på den typen av film.
Han tycks bemästra både konsten att göra tunga, känslomässiga draman (med fokus på kärlek, sexualitet och det mänskliga psyket) samt högkvalitativ finkultur-komedi.
Jag kan garantera att jag kommer se fler av hans filmer. Nu råkade det bli så att jag såg de fem mest sedda (om man ska se till antal betyg på filmtipset), men jag är tämligen övertygad om att jag har flertalet godbitar framför mig. Ozon är en tämligen flitig regissör som gör ungefär en film om året. Ofta (homo-)erotiska romantiska draman, men ibland även med en släng av komedi inbäddat.

Hunddagar (2001)
Tänk helt vanliga episodfilmer, med en bunt karaktärer som mer eller mindre inte har något med varandra att göra. Sådana har vi sett från Hollywood. Men så klär vi av filmen alla glamorösa inslag, och i många fall klär vi även av människorna i filmen. Istället går vi ner i deras källare och ser vad vi hittar för mörker där. Då får vi filmen Hunddagar. Ett gäng smutsiga, nakna, tunga porträtt från några heta sommardagar i en österrikisk stad.
Betyg 4/6

Jag kommer definitivt se fler av Ulrich Seidls filmer. Han gjorde 2012-2013 en trilogi filmer som verkar intressanta. https://en.wikipedia.org/wiki/Paradise_trilogy
Paradies: Liebe (2012)
Paradies: Glaube (2012)
Paradies: Hoffnung (2013)

FILM: Elefantmannen.

RECENSION: Den var jävligt bra med grymma skådespelar insatser. Men hallå hur kunde inte John hurtfå en Oscar? Tror jag aldrig gråtit så mycket till en film😭

BETYG: 10/10 bajskorvar

Jag tror scenen med RG där han håller sin monolog kommer bli klassisk, den slår alla pinsammhetens rekord jämfört med de två renodlade julfilmer där det mesta går år helvete Tomten och Ogifta Par.
RG:s monolog skär som djupa knivar, jag skäms för att jag skrattar hejdlöst, för det han säger är på pricken de drapor man läser här på FB varje dag om Homosexuella, han förvandlas till en jävla pajas, jag anser att det är det bästa RG presterat sedan Killinggängets brunfilm.
Dessutom scenen där han går husesyn torde bli klassisk, särskilt när han säger att Saab 96:an är ett industiminne, för han är så extrem trovärdig där under hela husronden, jag har träffat sådana män, jag har en sådan även i min släkt, han tar mycket från sig själv där.

Filmen är motsatsen till det PK:samhälle vi har idag, Helena Bergström har sagt i flera intervjuer de senaste åren att hon inte är förtjust i PK:isterna, dessutom är PK:isterna de samma som alltid sågar hennes mans filmer.
Den grekiske skådisens utläggning meddelas det RG uttryckte i Skavlan om PK:samhället, i PK samhället är inte alla välkomna, men i Helena bergströms värld är alla välkomna och alla får drivas med eftersom det ingår i upplysningsdemokratins innersta väsen.

För mig var detta en skön upplevelse, en tankefrihet som inte existerar i Stockholm längre, Helena bergström är inte helt partisk mot de två killarnas naiva tro att skaffa barn hur som helst, Robert Gustavsson har ju rätt när han uttrycker sig som jurist vd matbordet och Helena Bergströms rollfigur är även hon tvekande vid detta att barnet ska ha två fäder, juridiskt kommer detta aldrig att bli verklighet.

I stället så har den homosexuella världen löst detta problem med att ett mans par skaffar barn med ett lesbiskt par, för då finns det två familjer för barnet varav den biologiske fadern och modern har alla juridiska rättigheter och barnet är skyddat.

Här måste paret tänka om dramatiskt och göra det de viskade om i köket och jag är säker på att Helena bergström själv föredrar Robert Gustavssons juridiska tveklsamhet.

Detta var en känga mot de verklighetsfrånvända PK bögarna som befolkar Stockholm, oftast de yngre generationerna som blir allt mer absurda i sina verklighetsfrämmande tankar om samliv.

Jag tror att den här filmen kommer ställa sig något över Tomten men det kommer ta några år.

The Man with the Golden Gun (1974)


http://www.imdb.com/title/tt0071807/?ref_=ttpl_pl_tt


Orkar inte skriva handlingen så utförligt, men i stora drag så åker James Bond (Roger Moore) till Hong Kong och senare till Bangkok i jakt på Scaramanga (Christopher Lee), mannen med den gyllene pistolen, för att döda honom.

Roger Moore är nog min favorit som James Bond. Gillar charmen och elegansen han tar med sig till rollen. Behaglig och skön att titta på. Väldigt ”classy” och en äkta engelsk gentleman. Problemet med filmen är dock bikaraktärerna. Dels bondbruden Goodnight, här spelad av Britt Ekland, och dvärgen Nick Nack som hantlangare till bondskurken Scaramanga lämnar båda två mycket i övrigt att önska. Britt Eklands karaktär är väldigt platt och tillför ingenting i filmen annat än som ett vackert ligg till Bond. Och tyvärr är inte ens hon tillräckligt för det då Maud Adams kommer in och brädar henne. Där Adams ändå bidrar till någonting i filmen och dess handling så ger Ekland en snygg men dum blondin ett ansikte. Nick Nack fungerar väl hyfsat som en lite udda höger hand till skurken men han blir så jävla patetisk löjligt mot slutet att han sänker filmen onödigt mycket. Hans nasala franska dialekt är också störande men hade kunnat vara acceptabelt om han som sagt inte tog till slapstick mot slutet. Där brister allt.

Den amerikanska poliskonstapeln JW från Louisiana är en karaktär man kanske kommer ihåg från förra bondfilmen Live and Let Die (1973) då Bond rörde sig i den amerikanska södern. Här blir den tjocke amerikanen en så otrolig stereotyp på den inskränkta högljudda amerikanska turisten att man nästan baxnar. Han blir en sådan parodi på sig själv att man ömsom skrattar åt honom och ömsom skäms för honom.

En annan sak som ligger filmen till last är den daterade karate/kampsports-koreografin. Kanske var häftigt -74 men idag känns det väldigt fake och tillgjort. Det tar en emot också att se James Bond inte kunna försvara sig själv utan måste få hjälp av två tjejer som är bättre på karate än han själv. Inte så vidare hjälteaktigt av honom.

Även om jag gillar Roger Moore som Bond så lider tyvärr hans bondfilmer, denna då i synnerhet, av att de är för fjantiga och inte lika seriösa som de andra Bondskådisarnas bondfilmer. Å andra sidan hade det kanske varit svårt att kombinera Moores charm med action/thriller-elementen i kanske Daltons, Brosnans och Craigs filmer. Svårt att säga, men man hade ju ganska enkelt kunnat sluppit de onödigt fåniga bikaraktärerna.

Men till det positiva då: Christopher Lee och Roger Moore (jag är partisk här som sagt) är de som gör filmen sevärd. Lee som var kusin med författaren Ian Flemming var väl ibland påtänkt eller om han själv hade önskemål att spela Bond (eller om det var Ian Flemming själv som tänkte på sin släkting angående den hemliga agenten, kommer inte ihåg hur ryktet/kurisoan går till, båda två hade i alla fall tydligen arbetat som underrättelseagenter enligt extramaterialet) får här spela bondskurken och det gör han väldigt bra. Lång och mörk och farlig. Lägg till Dracularollerna han har spelat och det känns nästan självklart att han borde spela en bondskurk. Tycker dock att han blir nästan oförskämt glad när han och Bond möts mot slutet. Där verkar Lee mer genuint glad att äntligen träffa en slags kompis och visa honom runt i den hemliga lyan. Inget jag egentligen stör mig på, bara något jag regerade över. Intressant också att introfilmen endast handlade om Christopher Lee och nästan inget om James Bond. Nästan mer fokus på skurken än på den hemliga agenten.

Finns mer jag kan skriva om filmen men överlag är det nog tyvärr en av de sämre bondfilmerna i serien. Kul dock att det är två svenska bondbrudar här, synd bara att Britt Eklands Goodnight troligen tillhör de sämsta bondbrudarna i serien. Det viktigaste, James Bond och skurken, fungerar dock riktigt bra. Tyvärr har filmen för stora brister vad gäller karaktärerna omkring dessa två vilket sänker filmen från en godkänd trea. Den landar på en stark tvåa istället.


Betyg: 2.5/5

Saving Christmas (2014)

Kirk älskar att fira jul hos sin syster. Men i år är hans svåger Christian en riktig tråkmåns. Christian tycker att jultraditionerna bara är en massa hedniskt påhitt som inte har med Jesus att göra. Därför har han gått ifrån festen och sitter och tjurar i sin bil. Nu måste Kirk få honom på bättre tankar och visa att jultomten och julgranen och andra traditioner inte alls är icke-kristna.

Saving Christmas har gått och blivit lite ökänd. Speciellt fick jag höra den från Brad Jones som lät samtliga utav hans sida gå och se filmen när den kom ut förra året. Allt snack om den gjorde mig såklart jävligt nyfiken på vad detta var för film. Filmen ligger nuvarande på fjärde plats utav IMDb's Bottom 100 och filmen har fått sågningar både höger och vänster.
Självklart förväntade jag mig ingenting från filmen när jag skulle se den. Jag har också vant mig en del bland de kristna propaganda filmerna nu också, och fler lär det bli. Och ja jag kallar de propaganda filmer för filmerna är gjorda av ett enda skäl, vilket tyds märkligt när man ser dem. Att kristendomen är det enda rätta hållet och är du inte kristen är du en sjuk människa. Då är det i mina ögon propaganda.

Saving Christmas måste nog ta kronan utav den sämsta religiösa filmen jag sett nu sedan de började poppa upp förra året. Till och med värre än God's Not Dead som även den var offensiv mot icke kristna. Men detta tar ju kronan på att vara det mest absurda och konstigaste sättet att få en att tänka kristendomen.
Filmen försöker verkligen att vrida och vända på det hur tomten, julgranen, julklapparna är relaterat till det som står i bibeln och kristendomen. Allting är bara ren smörja som kommer från Kirk Camerons mun.

Men vad som gör det hela så tråkigt och jobbigt att sitta igenom är att hela filmen är det Kirk Cameron och hans svåger sittandes i en bil där svågern kommer på något som är typisk juligt och Kirk Cameron berättar en historia om hur det är relevant till kristendomen, då svågern inte gillar nuvarande julen som inte har något kristet i sig alls.
Vilket bara där också är helt fel. Där är flertals med människor runt om i världen som firar jul genom att gå till kyrkan och hedra Jesus födelse. Ja julen har i första hand blivit en kommersiell helg man firar. Det är tomten, det är paket. Men så har det varit nu ett bra tag. Men det betyder inte att folk fortfarande inte vet varför vi firar jul.
Filmen vågar också att kritisera folk som ger iväg pengar till de behövande och fattiga under juletid genom att säga att det är onödiga sparpengar folk ger iväg. Dra åt helvete film, dra åt helvete med en sådan mening!

Men hela filmen består 85% utav dem två sittandes i bilen och vi får tre olika historier som jag inte vet om är sanna eller inte från bibeln. Men det kommer mer fram som svar Kirk Cameron bara säger rakt ut från arslet för att försöka säga att oavsett vad så är allting med julen kristet.
Det gör det heller inte bättre när svågern heter Christian White, fattar ni?

Men att detta skulle vara en biofilm är skrattretande i sig. När filmen började är där en introduktion med Kirk Cameron. Denna scenen var amatörnivå. Jag själv har gjort en liknande scen med mina vänner i gymnasiet och vår scen såg identisk ut med denna introduktions scenen.
Där är också tre scener i början som dyker upp senare i filmen, vad meningen var att visa dessa tre scenerna i början vet jag inte. Troligtvis för att dra ut på tiden för denna filmen är inte mindre än en timme borträknat alla efter och förtexterna, alla slow-motion och scener vi redan sett.

För att fylla ut mer blir det då en dansscen i slutet som vara i cirka 5 minuter. Bara för att Christian äntligen ser det kristna i julen. För varför inte! Filmen har ju varit så jäkla bra och normal fram till dess så självklart ska ett dansnummer vara med! Ungefär lika random som när de sjöng Nirvana i Pan.

Där är också en scen som involverar en svart person och en vit kille. Den svarta personen är för övrigt en sjukt irriterande person som försöker imitera Chris Rock samtidigt som han försöker vara den vitaste personen på hela festen typ.
Filmen helt abrupt klipper till dessa två som sitter i soffan och pratar med varandra med kaffekoppar framför munnen. Denna scenen var mer förvirrande än vad den borde vara. Den flintskalliga pratar någonting om att förstöra julen genom att starta något krig, i alla fall vad jag förstod det som. Vad som gör det ännu förvirrande är när han pratar är ljudet som kommer ut helt osynkat med vad han säger. Dessutom låter det som den svarte pratar, men det är den vita som rör på huvudet och man ser rörelser under hackan. Med tanke på att de har kaffekoppar framför munnen, som jag heller inte vet varför. Så ser man inte när de pratar.
Filmen klipper aldrig tillbaka till detta och vi får heller aldrig något avslut. Vad poängen med denna scenen var är helt bortom mitt huvud, men så kände jag också efter jag hade sett denna filmen.

I sin helhet är detta något av det märkligaste jag sett i mitt liv någonsin. Men jag blev också sjukt förbannad på filmen genom vissa kommenterar den sa om julen, speciellt att man ger iväg ofrivilliga och onödiga sparpengar till hemlösa som många gör under juletid.
Men bara idén att ha två personer sittandes i en bil där ena personen tar upp ett typiskt julexempel och Kirk Cameron kommer på en historia där han försöker vrida på det så mycket som möjligt och säga det är kristet. Jag vet inte om historierna han berättar är sanna, men de kom bara av sig som pretentiöst bullshit för mig.
Filmen är fylld med märkliga scener som kaffekopp scenen med de två sittandes soffan eller dansnumret i slutet. Det hjälper heller inte när man ser hur den är filmad och budgeten att detta gick upp på amerikanska biografer. Är den skrattretande dålig? Nej det skulle jag inte påstå, men kanske är den värd en titt för hur mycket bullshit hela filmen bara är och hur absurd den är vid en hel del scener.
Jag såg den tillsammans med två andra vänner och de visste heller inte vad de skulle tycka, mer än att i slutändan inte såg någon poäng med filmen.

0 av 5!

http://www.imdb.com/title/tt4009460/?ref_=nv_sr_1

Trailer:
https://www.youtube.com/watch?v=z5-yA66kaVc

Oj oj, börjat tidigt med julfilmerna, Lotso? Du ska väl köra ännu ett julfilmsprojekt i år kan jag tänka mig? Behöver du julfilmstips vet du var du ska vända dig. Hoppas själv kunna skrapa ihop till ett julfilmsprojekt även i år men det blir svårt när man redan sett 77 stycken och hitta 10 osedda. Men det ska nog gå.

Fel, hade visst sett 106 stycken sen 2003.

Transformers: Bästa actionrullen nånsin skapad. 10/10

Superbad så jävla bra flm. Kan ses om och om igen. 10/10

Step-UP (2006): FYFAN va bra, bästa romans- och dansfilmen jag sett, denna får ni fan inte missa!! Tror absolut att alla filmälskare som er skulle gilla denna. 10/10


Dessa tre filmer är mina tre favoritfilmer (kollade alla ikväll hehe) och de bästa som nånsin skapats!! enligt mig då. Men tror att de flesta kan hålla med mig, hehe visst?

Får du medhåll av någon så lägger jag ner flashback för evigt.

Vrf då? Tyckte det var bra filmer jag kom med. Vad är fel på dem? Vad är dina tre favoritfilmer som är så bra?

EDIT: Förstod nu att du kanske syftade på Transformer, det var givetvis ettan jag syftade på och inget annat! Tvåan och trean va skitgrymma men ej lika bra, men det är alltså ettan jag kallar den bästa actionrullen hehe.