3.10 To Yuma (2007)
Av James Mangold
Western är en genre som ligger mig lite extra varmt om hjärtat. Den unika kulturen som nästan gränsar till fantasy, de tysta karaktärerna, moraliska dilemman och laglösheten är ingredienser som allt som oftast får det att pirra till lite extra när Western står på schemat. Så länge jag får min dos av estetiken så kan jag till och med förlåta en och annan John Wayne-film. (Där sa jag det: John Wayne är sämst) Vissa skulle säga att genren är död. Och visst har dess storhetstid passerat för länge sedan, men jag skulle hävda att den har fått sina intressanta små tillägg på senaste tiden: Django Unchained, True Grit och som jag förstår, The Assassination of Jesse James. Är James Mangold, en regissör som med sina filmer träffar eller missar, en regissör som fångar det som gör vilda västern så bra?
Christian Bale spelar en tystlåten ranchägare vid namn Dan Evans. I ett försök att försörja sin inte så förmögna familj bestämmer han sig för att för 200 dollar agera följeslagare till den ökända boven Ben Wade, som begått ett värdetransportrån för mycket. Han ska transporteras till fängelset i Yuma för att hängas, men under resans gång får de båda männen och vi som publik lära sig mer om varandra. Filmen är snyggt uppdelad i tre delar. Innan resan, under resans gång och det stora slaget i slutet där Evans måste få Wade på tåget till Yuma under beskjutning av Wades växande gäng.
Ett stort problem med 3 10 to Yuma var enligt mig skådespeleriet. Det är absolut inte dåligt, men en film i det här stuket, och särskilt med så mycket intressanta skådespelare, är det ingenting minnesvärt alls. Bale och Crowe gör sina forna roller fast sämre. Vi har sett deras personligheter förr men i mycket bättre och mer trovärdiga varianter. Särskilt Crowe hade jag problem med. Han ska vara en manipulerande charmör, men lyckas aldrig charma mig. Det blir smått komiskt när alla människor han stöter på våldsamt fattar tycke för honom efter bara några ord. Logan Lerman, som här var oerhört ung, är faktiskt riktigt bra och väger upp för mycket tråk, men värst av allt är Peter Fonda. Det kanske är ett försök att ragga en äldre publik men Fonda har absolut ingen aning vad han gör i den här filmen.
Filmen dras med en underliggande känsla av något lite träigt. Jag kan inte släppa det. Jag vet inte vad budgeten går på men i början kändes det lite TV över det hela. Regissören hade också lite svårt för att bestämma vilken typ av film det här är. I ena ögonblicket rider de från bovar genom tunnlar i rena rama Indiana Jones för att i nästa stund göra en tyst och atmosfärtung dialog mellan huvudkaraktärerna. Jag säger inte att det inte går att blanda sinnesstämningar och genrer. Riktigt duktiga regissörer kan få det att kännas oerhört fräscht. Men det här känns inte som en spännande mix, mer som ett slarvigt lapptäcke.
Halvvägs in i filmen börjar kemin mellan Bale och Crowe bli rätt så intressant. De är kanske inte de mest intressanta karaktärerna som jag nämnt tidigare, men mellan dem finns det något jag inte kan sätta fingret på. Saker trappas upp till en scen där Bale är så nära att köpas av Ben Wade för det femdubbla beloppet han skulle få för att få honom till tåget. Det finns en djup respekt mellan de två männen, även ifall de inte skulle tveka att skjuta den andre i ryggen om de bara vände ryggen till.
I kontrast till den stora dosen medelmåtta bjuder faktiskt 3.10 To Yuma på ett par väldigt imponerande ögonblick. Min absoluta favoritscen är den när Tucker, en kaxig ung cowboy som varit en sten i skon för Ben Wade, håller honom vaken med en sång om att Ben ska hängas. Mot morgonstunden vaknar gruppen upp en efter en till att Ben Wade tyst hugger sångaren flera gånger i halsen med en gaffel. Och det sker helt utan någon dramatisk musik eller starka, chockerade reaktioner. Det är riktigt obehagligt faktiskt, något som spelar på samma strängar som morden vid sjön i en annan film från samma år, Zodiac. Slutscenen är också riktigt, riktigt härlig. Bales son, som följt med i smyg och sett upp till Ben Wade i hemlighet, står med pistolen riktad mot brottslingen och tvingas göra ett val, att ta ett liv eller att lämna honom åt lagen. Filmen har byggt upp mot detta hela vägen, men när det väl sa ske ger Ben Wade honom en blick som säger mer än tusen ord. Den hårdnackade brottslingen vill inte att han skjuter, inte för sitt eget liv utan för pojkens skull.
3.10 To Yuma är en nya skolans Western-film. I den tid vi lever i bör man vara tacksam över att Westerns fortfarande görs, och då särskilt med en sådan här rik ensemble. Jag tänker absolut inte försvara filmen med näbbar och klor mot alla som inte uppskattade den, då jag kan se att den gjorde en hel del saker fel. Men för mig var det en hygglig film, som började svagt men växte hela tiden. Den är rätt så spännande, rätt så välskriven och innehåller rätt så bra karaktärer. Och en rätt så bra film förtjänar en liten Rekommendation.
