Ingen av Sonos bättre filmer, dock ganska stort underhållningsvärde och skönt skruvad som Sono brukar göra då han gör det bra som i Cold Fish och Suicide Club.
Såg precis Ronal the barbarian. Vilken underbar jävla film, påminner om Torkel i knipa. Rekommenderas starkt ifall du vill skratta lite. Synd bara att man inte hade rökt innan man såg den
7/10
Ingen av Sonos bättre filmer, dock ganska stort underhållningsvärde och skönt skruvad som Sono brukar göra då han gör det bra som i Cold Fish och Suicide Club.
Känner ungefär samma för den. Den har ju ändå ett underhållningsvärde och en del ganska vrickade bitar men det är inte en film jag har någon större lust att se om.
Såg Birdman för ett tag sen. Otroligt bra och välgjord film! En komedi som till och med jag tycker om. Jag brukar annars hata komedier för att de ofta är på typ American Pie-nivå, dvs skit.
Filmen handlar om en avdankad skådespelare som tidigare spelat "Birdman", en superhjälte som alla älskar. (Typ en om möjligt larvigare version av Batman) Han håller på och sätter upp en egen teaterföreställning och ja, filmen handlar om allt som händer kring det och hur dåligt han mår över att inte "vara någon" längre.
Filmen är verkligen skitrolig. Det är bra skådespelare, bl. a. Michael Keaton (huvudrollen), Edward Norton och Emma Stone. Edward Norton är en personlig favorit och har en helt störd roll i filmen, vilket är roligt då i alla fall jag är van att se honom i lite mer seriösa filmer.
Det absolut bästa med filmen är att den är SJUKT välgjord. Verkligen helt otroligt välgjord. Allt ifrån handling, skådespelare och budskap till kameravinklar, musik (jag älskar musiken!) och specialeffekter är spot on.
Av mig får filmen 9/10. En välgjord komedi med plot twists, bra skådespelare och grym musik!
Känner ungefär samma för den. Den har ju ändå ett underhållningsvärde och en del ganska vrickade bitar men det är inte en film jag har någon större lust att se om.
Hur är Ekusute ifall du har sett den? Enbart den kvar utav hans filmer som finns tillgängliga som jag tänkt se, hoppar över Tokyo Tribe då det är av vad jag såg en jobbig MTV-musikvideo.
Baserad på Shakespeares tragiska pjäs Macbeth får vi följa generalen Washizu (huvudkaraktären Macbeth i originalpjäsen, här gestaltad av Toshiro Mifune) och hans blodiga klättring mot toppen som Lord och herre över det omkringliggande medeltida feodala området. Men dödsoffren han tvingas göra för att nå och behålla sin position påverkar både han och hans fru negativt. Är det verkligen värt all blodspillan när han tvingas utstå samvetskval och fiender som hopar sig runt honom under filmens gång?
Ett till mästerverk som Kurosawa får till. Och den är på köpet inte lika lång som De sju samurajerna vilket uppskattas stort. Användandet av dimma och rök skapar en suggestiv effekt som sätter an den lite övernaturliga och psykologiska tonen i filmen. Maktgirighet är temat och den som kan sin Shakespeare vet såklart hur det slutar. Toshiro Mifune får bära en hel del i den här filmen och han klarar det med bravur. Faktiskt så gör han det bättre än vad jag tidigare har sett av honom hittills. Inte lika bombastiskt överspelande som han har gjort i de tidigare filmerna i projektet utan snarare verkar Kurosawa ha lyckats kontrollera honom bättre den här gången. Fast visst bjuder han på sin sedvanliga aggressivitet och kan brusa upp då och då, men det är en betydligt mer lågmäld Mifune vi får se här. Filmen blir lätt en one-man-show om det inte vore för hans fru (klassiska Lady Macbeth i pjäsen, här gestaltad av Isuzu Yamada) som styr sin man i en farlig ödesdiger riktning. De gånger hon kommer till tals framstår som pådrivaren av ond, bråd död för att se till att hennes man ska kunna klättra så snabbt som möjligt i hierarkin.
Fotot är kanske inte lika storslaget och episkt som i De sju samurajerna men Kurosawa bjuder på en hel del hisnande bilder under filmens gång. En som sticker ut är när Mifune springer rakt mot kameran och kameran backar för att sedan när han slutar springa så klipps det till en härlig close-up på hans ansikte. Detta sker när den gamle lorden kommer för att hälsa honom på besök. Rent allmänt så lyckas Kurosawa få till det väldigt effektfullt varje gång någon springer i hans filmer vad jag har sett hittills. Samtidigt så kan han få till rena konstverk i de mer stillastående scenerna utan någon rörelse med en komposition och scenografi i yppersta världsklass.
Läs inte detta om du inte vill få slutet på filmen avslöjad för dig.
En annan framstående scen som bränner sig fast är såklart slutet. Mifune kämpar panikslaget för sitt liv då hans soldater vänder sig mot honom och skjuter iväg pilar som träffar honom och väggen. Ikoniskt och oförglömligt.
Musiken kan möjligen gränsa till kanske inte skränigt men snarare skrikigt i vissa scener. Möjligen att man härdas under projektets gång för nu tycker jag snarare att det passar till filmen än att det uppfattas som alltför störande. Men de
Användandet av spöken i filmen görs på ett fängslande sätt och trots det orealistiska i det hela så uppfattas det trovärdigt när man ser det. En gammal kvinna helt i vitt, ser mer lik ut en ond ande än en människa, förutspår Washizus (Mifunes) öde i sin profetia över hans och hans närmaste väns framtid. Nästan så att jag tror att Shakespeare hade varit nöjd om han sett det själv. Egentligen skulle det ju ha varit tre häxor om man följer pjäsen exakt men den ensamma vitklädda gumman i Kurosawas adaption ger ett väldigt kusligt och nästan skrämmande intryck istället.
Ytterligare en femma men faktum är att jag hittar inget som jag kan klaga på, inget som stör mig eller som kan få mig att sänka betyget. Möjligen att man inte riktigt känner med huvudkaraktären, att filmen lätt framstår som kylig och distanserad, nästan känslokall inför Washizus tragiska öde. Överlag verkar det dock som att Kurosawa har lyckats berätta Shakespeares historia både som han själv vill och samtidigt behålla den viktigaste kärnan i engelsmannens berättelse. Den är faktiskt i mitt tycke snäppet bättre än De sju samurajerna. Inte lika originell eller unik som Rashomon kanske, men helt klart en av de bästa samurajfilmerna jag har sett hittills.
Jag såg scifi-rullen After Earth med Will Smith nyss och den var verkligen helt värdelös. En del av effekterna var iofs snygga men monstren var dåligt gjorda och löjliga, handlingen sög, skådespeleriet sög och hela filmen var bara ett stort määh. Usch. Jag borde lagt tiden på två avsnitt av Black Sails istället.
Filmen får en söndersutten, smutsig biofåtölj där fjädringen gått sönder i betyg.
Fy fan...
Black Sails får tre på ytan snygga och väldoftande biofåtöljer som efter en kvart visar sig ha trasiga fjädrar, ojämna fötter, rent skadlig ergonomi och ingrodd bajslukt. I valet mellan att se hela Black Sails eller After Earth är det en knapp seger för piraterna. Du talar som om den färgglada skiten vore bra..?
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
