Filmprojekt gamla osedda klassiker
#10 Touch of Evil
1958 av och med Orson Welles och Charles Heston och Janet Leigh.
Imdb:Touch of Evil
Den mexikanska narkotikapolisen Mike Vargas (Charlton Heston) är på smekmånad med sin fru (Janet Leigh) i en gränsstad vid mexikanska och amerikanska gränsen. En bilexplosion tvingar in honom till polisarbete där han tvingas stifta bekantskap med den ökände amerikanska poliskaptenen Hank Quinlan (Orson Welles). När det framgår tydligt att Quinlan skyr inga medel för att sätta dit en misstänkt – en ung mexikansk grabb – gör Vargas det han kan för att förhindra detta rättsvidriga övertramp. Samtidigt försöker en annan gammal fiende till Vargas göra narkotikapolisens liv så miserabelt som möjligt. Det dröjer inte länge förrän en ohelig allians skapas mellan denne och Quinlan i deras strävan för att oskadliggöra Vargas.
Inget tråkigt lustempo i den här filmen inte! Nästan så att man inte hänger med polisarbetet när Quinlan leder vägen i undersökningen. Det tog ett tag innan jag förstod att Heston spelade en mexikanare, lite barockt måhända men man vänjer sig under filmens gång. Han och Dennis Weaver som spelar den nervösa nattportieren gör de starkaste och minnesvärda prestationerna i filmen. Orson Welles påminner starkt om Leif GW Persson. En tjock polis som har svårt att gå normalt och pratar lite långsamt. Är väl bara skägget som fattas. Spelar allmänt dryg och har lite till övers för folket runtomkring sig. Vet inte om det sistnämnda stämmer in på GW dock.
Janet Leigh spelar sin roll bra men kvinnokaraktären känns väldig mallformad. Hon ska skyddas från det onda av de stora starka männen men det misslyckas. Istället används hon senare i filmen som ett verktyg mot Heston då ”skurkarna” ger sig på henne för att påverka honom. Feminister does not approve.
Fotot var intressant i den här filmen. Svart-vitt igen men där användandet av skuggor och ljus syntes tydligt att man har valt att vara stundtals kreativ med. Stilen påminner det som man skulle kunna kalla för Noir, fast med det sagt så är jag ingen expert inom den genren eller stilen. Hursomhelst så uppskattas det! Musiken är farligt nära det som jag skrev om i Hondo, att de köttar på med dramatisk orkester för att skrika ut att nu är det spännande! Men den lyckas ändå hålla sig inom rimliga gränser. Gillar framförallt hur den ackompanjerar
Filmen vill visa hur korrupt det är inom polisväsendet, att man hellre låter 10 oskyldiga straffas än att låta en skyldig gå fri. Kanske ett uttjatat budskap men för 60 år sedan var det väl hyfsat modernt. Vi får höra talas om Quinlans förflutna där det olösta mordet på hans fru verkar ha direkt påverkat hans nitiska strävan efter att sätta dit alla brottslingar som han anser vara skyldiga. Om jag inte visste bättre så skulle jag säga att det liknar hur Disney visar i sina filmer att skurkarna inte är helt genomruttna utan har en anledning till att de gör som de gör. Fast å andra sidan kanske det behövdes lite mer kött till karaktären, något som gör den lite komplex och "djup" helt enkelt. Det hade kanske varit mer klyschigt om han bara var en skitstövel utan någon som helst bakomliggande faktor till sitt beteende.
Tror tyvärr att jag gick in med för höga förväntningar på den här filmen, men den är ändå helt klart godkänd. Hade väntat mig att den skulle vara råare och mer brutal, men jag antar att man bara kan visa så pass mycket våld 1956. Kul ändå att se Welles i något annat än den överskattade Citizen Kane. Charlton Heston visar varför han var en av de största manliga stjärnorna på 50- och 60-talet. En helt okej film att titta på en lördagskväll.
Betyg: 3.5/5
Edit: 1958 ska det vara, inte 1956
#10 Touch of Evil
1958 av och med Orson Welles och Charles Heston och Janet Leigh.
Imdb:Touch of Evil
Den mexikanska narkotikapolisen Mike Vargas (Charlton Heston) är på smekmånad med sin fru (Janet Leigh) i en gränsstad vid mexikanska och amerikanska gränsen. En bilexplosion tvingar in honom till polisarbete där han tvingas stifta bekantskap med den ökände amerikanska poliskaptenen Hank Quinlan (Orson Welles). När det framgår tydligt att Quinlan skyr inga medel för att sätta dit en misstänkt – en ung mexikansk grabb – gör Vargas det han kan för att förhindra detta rättsvidriga övertramp. Samtidigt försöker en annan gammal fiende till Vargas göra narkotikapolisens liv så miserabelt som möjligt. Det dröjer inte länge förrän en ohelig allians skapas mellan denne och Quinlan i deras strävan för att oskadliggöra Vargas.
Inget tråkigt lustempo i den här filmen inte! Nästan så att man inte hänger med polisarbetet när Quinlan leder vägen i undersökningen. Det tog ett tag innan jag förstod att Heston spelade en mexikanare, lite barockt måhända men man vänjer sig under filmens gång. Han och Dennis Weaver som spelar den nervösa nattportieren gör de starkaste och minnesvärda prestationerna i filmen. Orson Welles påminner starkt om Leif GW Persson. En tjock polis som har svårt att gå normalt och pratar lite långsamt. Är väl bara skägget som fattas. Spelar allmänt dryg och har lite till övers för folket runtomkring sig. Vet inte om det sistnämnda stämmer in på GW dock.
Janet Leigh spelar sin roll bra men kvinnokaraktären känns väldig mallformad. Hon ska skyddas från det onda av de stora starka männen men det misslyckas. Istället används hon senare i filmen som ett verktyg mot Heston då ”skurkarna” ger sig på henne för att påverka honom. Feminister does not approve.
Fotot var intressant i den här filmen. Svart-vitt igen men där användandet av skuggor och ljus syntes tydligt att man har valt att vara stundtals kreativ med. Stilen påminner det som man skulle kunna kalla för Noir, fast med det sagt så är jag ingen expert inom den genren eller stilen. Hursomhelst så uppskattas det! Musiken är farligt nära det som jag skrev om i Hondo, att de köttar på med dramatisk orkester för att skrika ut att nu är det spännande! Men den lyckas ändå hålla sig inom rimliga gränser. Gillar framförallt hur den ackompanjerar
Filmen vill visa hur korrupt det är inom polisväsendet, att man hellre låter 10 oskyldiga straffas än att låta en skyldig gå fri. Kanske ett uttjatat budskap men för 60 år sedan var det väl hyfsat modernt. Vi får höra talas om Quinlans förflutna där det olösta mordet på hans fru verkar ha direkt påverkat hans nitiska strävan efter att sätta dit alla brottslingar som han anser vara skyldiga. Om jag inte visste bättre så skulle jag säga att det liknar hur Disney visar i sina filmer att skurkarna inte är helt genomruttna utan har en anledning till att de gör som de gör. Fast å andra sidan kanske det behövdes lite mer kött till karaktären, något som gör den lite komplex och "djup" helt enkelt. Det hade kanske varit mer klyschigt om han bara var en skitstövel utan någon som helst bakomliggande faktor till sitt beteende.
Tror tyvärr att jag gick in med för höga förväntningar på den här filmen, men den är ändå helt klart godkänd. Hade väntat mig att den skulle vara råare och mer brutal, men jag antar att man bara kan visa så pass mycket våld 1956. Kul ändå att se Welles i något annat än den överskattade Citizen Kane. Charlton Heston visar varför han var en av de största manliga stjärnorna på 50- och 60-talet. En helt okej film att titta på en lördagskväll.
Betyg: 3.5/5
Edit: 1958 ska det vara, inte 1956
__________________
Senast redigerad av chessjamt 2015-02-28 kl. 22:13.
Senast redigerad av chessjamt 2015-02-28 kl. 22:13.
Citat:
Filmprojekt gamla osedda klassiker
#10 Touch of Evil
1956 av och med Orson Welles och Charles Heston och Janet Leigh.
Imdb:Touch of Evil
Den mexikanska narkotikapolisen Mike Vargas (Charlton Heston) är på smekmånad med sin fru (Janet Leigh) i en gränsstad vid mexikanska och amerikanska gränsen. En bilexplosion tvingar in honom till polisarbete där han tvingas stifta bekantskap med den ökände amerikanska poliskaptenen Hank Quinlan (Orson Welles). När det framgår tydligt att Quinlan skyr inga medel för att sätta dit en misstänkt – en ung mexikansk grabb – gör Vargas det han kan för att förhindra detta rättsvidriga övertramp. Samtidigt försöker en annan gammal fiende till Vargas göra narkotikapolisens liv så miserabelt som möjligt. Det dröjer inte länge förrän en ohelig allians skapas mellan denne och Quinlan i deras strävan för att oskadliggöra Vargas.
Inget tråkigt lustempo i den här filmen inte! Nästan så att man inte hänger med polisarbetet när Quinlan leder vägen i undersökningen. Det tog ett tag innan jag förstod att Heston spelade en mexikanare, lite barockt måhända men man vänjer sig under filmens gång. Han och Dennis Weaver som spelar den nervösa nattportieren gör de starkaste och minnesvärda prestationerna i filmen. Orson Welles påminner starkt om Leif GW Persson. En tjock polis som har svårt att gå normalt och pratar lite långsamt. Är väl bara skägget som fattas. Spelar allmänt dryg och har lite till övers för folket runtomkring sig. Vet inte om det sistnämnda stämmer in på GW dock.
Janet Leigh spelar sin roll bra men kvinnokaraktären känns väldig mallformad. Hon ska skyddas från det onda av de stora starka männen men det misslyckas. Istället används hon senare i filmen som ett verktyg mot Heston då ”skurkarna” ger sig på henne för att påverka honom. Feminister does not approve.
Fotot var intressant i den här filmen. Svart-vitt igen men där användandet av skuggor och ljus syntes tydligt att man har valt att vara stundtals kreativ med. Stilen påminner det som man skulle kunna kalla för Noir, fast med det sagt så är jag ingen expert inom den genren eller stilen. Hursomhelst så uppskattas det! Musiken är farligt nära det som jag skrev om i Hondo, att de köttar på med dramatisk orkester för att skrika ut att nu är det spännande! Men den lyckas ändå hålla sig inom rimliga gränser. Gillar framförallt hur den ackompanjerar
Filmen vill visa hur korrupt det är inom polisväsendet, att man hellre låter 10 oskyldiga straffas än att låta en skyldig gå fri. Kanske ett uttjatat budskap men för 60 år sedan var det väl hyfsat modernt. Vi får höra talas om Quinlans förflutna där det olösta mordet på hans fru verkar ha direkt påverkat hans nitiska strävan efter att sätta dit alla brottslingar som han anser vara skyldiga. Om jag inte visste bättre så skulle jag säga att det liknar hur Disney visar i sina filmer att skurkarna inte är helt genomruttna utan har en anledning till att de gör som de gör. Fast å andra sidan kanske det behövdes lite mer kött till karaktären, något som gör den lite komplex och "djup" helt enkelt. Det hade kanske varit mer klyschigt om han bara var en skitstövel utan någon som helst bakomliggande faktor till sitt beteende.
Tror tyvärr att jag gick in med för höga förväntningar på den här filmen, men den är ändå helt klart godkänd. Hade väntat mig att den skulle vara råare och mer brutal, men jag antar att man bara kan visa så pass mycket våld 1956. Kul ändå att se Welles i något annat än den överskattade Citizen Kane. Charlton Heston visar varför han var en av de största manliga stjärnorna på 50- och 60-talet. En helt okej film att titta på en lördagskväll.
Betyg: 3.5/5
#10 Touch of Evil
1956 av och med Orson Welles och Charles Heston och Janet Leigh.
Imdb:Touch of Evil
Den mexikanska narkotikapolisen Mike Vargas (Charlton Heston) är på smekmånad med sin fru (Janet Leigh) i en gränsstad vid mexikanska och amerikanska gränsen. En bilexplosion tvingar in honom till polisarbete där han tvingas stifta bekantskap med den ökände amerikanska poliskaptenen Hank Quinlan (Orson Welles). När det framgår tydligt att Quinlan skyr inga medel för att sätta dit en misstänkt – en ung mexikansk grabb – gör Vargas det han kan för att förhindra detta rättsvidriga övertramp. Samtidigt försöker en annan gammal fiende till Vargas göra narkotikapolisens liv så miserabelt som möjligt. Det dröjer inte länge förrän en ohelig allians skapas mellan denne och Quinlan i deras strävan för att oskadliggöra Vargas.
Inget tråkigt lustempo i den här filmen inte! Nästan så att man inte hänger med polisarbetet när Quinlan leder vägen i undersökningen. Det tog ett tag innan jag förstod att Heston spelade en mexikanare, lite barockt måhända men man vänjer sig under filmens gång. Han och Dennis Weaver som spelar den nervösa nattportieren gör de starkaste och minnesvärda prestationerna i filmen. Orson Welles påminner starkt om Leif GW Persson. En tjock polis som har svårt att gå normalt och pratar lite långsamt. Är väl bara skägget som fattas. Spelar allmänt dryg och har lite till övers för folket runtomkring sig. Vet inte om det sistnämnda stämmer in på GW dock.
Janet Leigh spelar sin roll bra men kvinnokaraktären känns väldig mallformad. Hon ska skyddas från det onda av de stora starka männen men det misslyckas. Istället används hon senare i filmen som ett verktyg mot Heston då ”skurkarna” ger sig på henne för att påverka honom. Feminister does not approve.
Fotot var intressant i den här filmen. Svart-vitt igen men där användandet av skuggor och ljus syntes tydligt att man har valt att vara stundtals kreativ med. Stilen påminner det som man skulle kunna kalla för Noir, fast med det sagt så är jag ingen expert inom den genren eller stilen. Hursomhelst så uppskattas det! Musiken är farligt nära det som jag skrev om i Hondo, att de köttar på med dramatisk orkester för att skrika ut att nu är det spännande! Men den lyckas ändå hålla sig inom rimliga gränser. Gillar framförallt hur den ackompanjerar
Filmen vill visa hur korrupt det är inom polisväsendet, att man hellre låter 10 oskyldiga straffas än att låta en skyldig gå fri. Kanske ett uttjatat budskap men för 60 år sedan var det väl hyfsat modernt. Vi får höra talas om Quinlans förflutna där det olösta mordet på hans fru verkar ha direkt påverkat hans nitiska strävan efter att sätta dit alla brottslingar som han anser vara skyldiga. Om jag inte visste bättre så skulle jag säga att det liknar hur Disney visar i sina filmer att skurkarna inte är helt genomruttna utan har en anledning till att de gör som de gör. Fast å andra sidan kanske det behövdes lite mer kött till karaktären, något som gör den lite komplex och "djup" helt enkelt. Det hade kanske varit mer klyschigt om han bara var en skitstövel utan någon som helst bakomliggande faktor till sitt beteende.
Tror tyvärr att jag gick in med för höga förväntningar på den här filmen, men den är ändå helt klart godkänd. Hade väntat mig att den skulle vara råare och mer brutal, men jag antar att man bara kan visa så pass mycket våld 1956. Kul ändå att se Welles i något annat än den överskattade Citizen Kane. Charlton Heston visar varför han var en av de största manliga stjärnorna på 50- och 60-talet. En helt okej film att titta på en lördagskväll.
Betyg: 3.5/5
Gav filmen 4/5 när jag såg den. Störde mig något enormt att Heston skulle spela mexikan och att de lagt in någon mör ansiktsfärg på honom och ändå snackar han amerikanska. Det gjorde så allting bara kändes så B rent ut sagt.
Fotot är snyggt, gillar Wells i polis rollen men tyckte även Dennis Weaver karaktär kändes opassande i filmen och tog mig ur den rejält. Han skulle utan tvekan vara comic-relif men det föll platt för mig.
Citat:
Blev så himla glad att jag kände igen honom från Spielbergs Duellen att jag inte förmådde mig att kritisera honom. Tyckte istället att hans nerviga skådespel passade som kontrast till alla machomän som Welles och Heston, även om den var på gränsen till störig. Gillade också att Janet Leigh checkar in på ett motell där han som driver stället inte verkar vara helt frisk och normal. Man vet ju hur det gick senare.
*host* Psycho! *host*.
Citat:
Blev så himla glad att jag kände igen honom från Spielbergs Duellen att jag inte förmådde mig att kritisera honom. Tyckte istället att hans nerviga skådespel passade som kontrast till alla machomän som Welles och Heston, även om den var på gränsen till störig. Gillade också att Janet Leigh checkar in på ett motell där han som driver stället inte verkar vara helt frisk och normal. Man vet ju hur det gick senare.
*host* Psycho! *host*.
*host* Psycho! *host*.
haha, bara två år senare. Man lär utav sina misstag 
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
