SSF: The Road (2009).
Kl 01 inatt fick jag en okontrollerbar lust att se The Road igen, så jag begav mig till närmaste piratbukt och laddade hem bluray-versionen - jag har den på dvd så inga mail om att jag är en filmtjuv, era haters. Jag minns att jag köpte och hetsläste Corman Mccarthys bok när jag hörde att filmen snart skulle ha biopremiär för det här är postapocalyps helt i min smak - utan hopp och bara misär. Efter att världen har gått under så har dom få överlevarna vänt sig till kannibalism och instruerar sina barn hur man bäst begår självmord - hopp existerar inte överhuvudtaget, alla är paranoida, världen är grå och alla djur och växter är döda. Vi får följa en far och son i den här minst sagt ogästvänliga tillvaron.
Två saker störde jag mig på första gången jag såg den men som jag nu måste revidera. Det första var för många tråkiga tillbakablickar till livet innan dom hamnar på vägen och Charlize Therons karaktär - nu gillar jag dom scenerna och det extra djupet det skänker. Charlize är uppgiven och ser ingen mening i den nya världen utan vill göra lidandet så kort som möjligt genom självmord. Viggo Mortensen kämpar för att hon ska leva men hur lätt är det att prata med nån som redan gett upp och dessutom blir mer frånvarande och kallare för varje dag? Bra skildrat. Det andra var ungen som jag tyckte var en "papa"-upprepande gnällig slyngel - nu ser jag att Kodi Smit-Mcphee gör en fantastisk känslosam roll. Han är ju faktiskt helt suverän. Samspelet mellan han och Viggo Mortensen är dessutom perfekt.
Musiken är också perfekt och förhöjer känslorna när det behövs och är tyst när annat behöver tala. Flera obehagliga scener (källaren..), minnesvärda karaktärer, spänning och misär och ett lysande slut. Närapå ett mästerverk. 4/5
Kl 01 inatt fick jag en okontrollerbar lust att se The Road igen, så jag begav mig till närmaste piratbukt och laddade hem bluray-versionen - jag har den på dvd så inga mail om att jag är en filmtjuv, era haters. Jag minns att jag köpte och hetsläste Corman Mccarthys bok när jag hörde att filmen snart skulle ha biopremiär för det här är postapocalyps helt i min smak - utan hopp och bara misär. Efter att världen har gått under så har dom få överlevarna vänt sig till kannibalism och instruerar sina barn hur man bäst begår självmord - hopp existerar inte överhuvudtaget, alla är paranoida, världen är grå och alla djur och växter är döda. Vi får följa en far och son i den här minst sagt ogästvänliga tillvaron.
Två saker störde jag mig på första gången jag såg den men som jag nu måste revidera. Det första var för många tråkiga tillbakablickar till livet innan dom hamnar på vägen och Charlize Therons karaktär - nu gillar jag dom scenerna och det extra djupet det skänker. Charlize är uppgiven och ser ingen mening i den nya världen utan vill göra lidandet så kort som möjligt genom självmord. Viggo Mortensen kämpar för att hon ska leva men hur lätt är det att prata med nån som redan gett upp och dessutom blir mer frånvarande och kallare för varje dag? Bra skildrat. Det andra var ungen som jag tyckte var en "papa"-upprepande gnällig slyngel - nu ser jag att Kodi Smit-Mcphee gör en fantastisk känslosam roll. Han är ju faktiskt helt suverän. Samspelet mellan han och Viggo Mortensen är dessutom perfekt.
Musiken är också perfekt och förhöjer känslorna när det behövs och är tyst när annat behöver tala. Flera obehagliga scener (källaren..), minnesvärda karaktärer, spänning och misär och ett lysande slut. Närapå ett mästerverk. 4/5

Men fattiga grannfamiljen är ju för härliga och madicken var trevligare än jag minns henne som. 7/10