The Way Way Back (2013)
Varje år känns det som en sådan feel-good movie blandat ihop med coming of age film kommer ut och gör verkligen något speciellt. 2011 The Descendants (torts att jag inte har sett den så med tanke på handling och trailer känns det som den passar in här), 2012 The Perks of Being a Wallflower och detta året är jag villig att sats den platsen går till The Way Way Back.
The Way Way Back är en film som troligtvis funkar mer som en dramafilm men det är fortfarande en film som har sin del av humor. Men för mig så låg hjärtat och själen hos karaktärerna och skådespeleriet. Detta är nog den mest perfekta casting jag sett för en film i år. Vartenda person kändes rätt för den rollen de spelade då det kändes som det var så skådespelarna egentligen är i verkligheten också. Steve Carell gör hans bästa rollinsats sedan Little Miss Sunshine. Jag tycker han spelar mycket bättre i dramafilmer än i komedifilmer. Fast sen och andra sidan så är min favoritfilm med Adam Sandler Punch-Drunk Love.
Hans karaktär är också mer eller mindre en person som är asshole ja men där finns fortfarande någon slags sympati bakom honom. Han är en person som vi inte tycker om egentligen men har fortfarande han personlighet och en gnutta sympati. Sam Rockwell var nog den roligaste i högen. Han påminde faktiskt om en surfing dude och hans karaktär var störtskön. Man hade lust att bara hänga med honom en hel dag liksom. Sedan så var Sam Rockwell perfekt för rollen, då det är en roll han egentligen spelat i hela sin karriär. En roll som han gör bra.
Sist måste jag få nämna Liam James och hans rollinsats som Duncan. Detta en en person jag tror en del kan känna sig igen hos. En blygsam person som inte är så social av sig och känner sig obekväm omkring folk. Och det är tack vare Sam Rockwell's karaktär Owen som han börjar bygga upp sitt självförtroende. Liam Jones lyckas göra denna insatsen helt otroligt bra. Han är stjärnan i filmen och gör en makalöst bra presentation att få denna karaktären till liv framför kameran.
Jag kan egentligen sitta och nämna alla skådespelarna och karaktärerna men det hade tagit för långt tid och troligtvis blivit uttråkat efter ett tag. Men vartenda skådespelare och karaktär var likvärdiga och trovärdiga. Jag kan verkligen köpa att dessa personer existerar i verkligheten.
Men vad jag älskade mest utav allt av filmen var känslan jag fick utav den. Jag hade ett leende på läpparna, skrattade, hade en klump i halsen och samtidigt sitter du där och tycker synd om en person. Filmens känslor är med andra ord överallt på ett bra sätt då såklart och dessa känslorna fick jag som tittare själv beskåda och känna. Vad Duncan känner, kände jag. När han var glad var jag glad, när han var ledsen ,var jag ledsen. Och för att en film lyckas skapa de känslorna är ett fantastiskt jobb och är verkligen inte lätt att åstadkomma.
Sedan så ett plus i kanten var miljöerna. Jag vet inte vad det är men amerikanska filmer som utspelar sig i USA under en sommarperiod är bara riktigt gött. Jag älskar den miljön och jag kan inte riktigt beskriva varför. Men det är precis som med The Sandlot, Stand by Me, eller en annan film som kom ut detta året, The Kings of Summer. Alla dessa har barn i centrum, utspelar sig under en sommarperiod och är alla filmer härliga i dess miljöer, karaktärer och skådespeleri.
I sin helhet gillade jag denna filmen otroligt mycket. Redan när trailern dök upp blev jag intresserad och ville se den. Vad jag fick var en perfekt kombination utav komedi, drama och härliga miljöer. Filmens själ ligger dock i karaktärerna, skådespeleriet och känslan filmen har igenom sig från början till slut. Duncan är nog detta årets mest relaterade karaktär.
Detta årets The Perks of Being a Wallflower!
4 av 5!
http://www.imdb.com/title/tt1727388/?ref_=nv_sr_2
Trailer:
https://www.youtube.com/watch?v=OwNo1i3jkCo
Varje år känns det som en sådan feel-good movie blandat ihop med coming of age film kommer ut och gör verkligen något speciellt. 2011 The Descendants (torts att jag inte har sett den så med tanke på handling och trailer känns det som den passar in här), 2012 The Perks of Being a Wallflower och detta året är jag villig att sats den platsen går till The Way Way Back.
The Way Way Back är en film som troligtvis funkar mer som en dramafilm men det är fortfarande en film som har sin del av humor. Men för mig så låg hjärtat och själen hos karaktärerna och skådespeleriet. Detta är nog den mest perfekta casting jag sett för en film i år. Vartenda person kändes rätt för den rollen de spelade då det kändes som det var så skådespelarna egentligen är i verkligheten också. Steve Carell gör hans bästa rollinsats sedan Little Miss Sunshine. Jag tycker han spelar mycket bättre i dramafilmer än i komedifilmer. Fast sen och andra sidan så är min favoritfilm med Adam Sandler Punch-Drunk Love.
Hans karaktär är också mer eller mindre en person som är asshole ja men där finns fortfarande någon slags sympati bakom honom. Han är en person som vi inte tycker om egentligen men har fortfarande han personlighet och en gnutta sympati. Sam Rockwell var nog den roligaste i högen. Han påminde faktiskt om en surfing dude och hans karaktär var störtskön. Man hade lust att bara hänga med honom en hel dag liksom. Sedan så var Sam Rockwell perfekt för rollen, då det är en roll han egentligen spelat i hela sin karriär. En roll som han gör bra.
Sist måste jag få nämna Liam James och hans rollinsats som Duncan. Detta en en person jag tror en del kan känna sig igen hos. En blygsam person som inte är så social av sig och känner sig obekväm omkring folk. Och det är tack vare Sam Rockwell's karaktär Owen som han börjar bygga upp sitt självförtroende. Liam Jones lyckas göra denna insatsen helt otroligt bra. Han är stjärnan i filmen och gör en makalöst bra presentation att få denna karaktären till liv framför kameran.
Jag kan egentligen sitta och nämna alla skådespelarna och karaktärerna men det hade tagit för långt tid och troligtvis blivit uttråkat efter ett tag. Men vartenda skådespelare och karaktär var likvärdiga och trovärdiga. Jag kan verkligen köpa att dessa personer existerar i verkligheten.
Men vad jag älskade mest utav allt av filmen var känslan jag fick utav den. Jag hade ett leende på läpparna, skrattade, hade en klump i halsen och samtidigt sitter du där och tycker synd om en person. Filmens känslor är med andra ord överallt på ett bra sätt då såklart och dessa känslorna fick jag som tittare själv beskåda och känna. Vad Duncan känner, kände jag. När han var glad var jag glad, när han var ledsen ,var jag ledsen. Och för att en film lyckas skapa de känslorna är ett fantastiskt jobb och är verkligen inte lätt att åstadkomma.
Sedan så ett plus i kanten var miljöerna. Jag vet inte vad det är men amerikanska filmer som utspelar sig i USA under en sommarperiod är bara riktigt gött. Jag älskar den miljön och jag kan inte riktigt beskriva varför. Men det är precis som med The Sandlot, Stand by Me, eller en annan film som kom ut detta året, The Kings of Summer. Alla dessa har barn i centrum, utspelar sig under en sommarperiod och är alla filmer härliga i dess miljöer, karaktärer och skådespeleri.
I sin helhet gillade jag denna filmen otroligt mycket. Redan när trailern dök upp blev jag intresserad och ville se den. Vad jag fick var en perfekt kombination utav komedi, drama och härliga miljöer. Filmens själ ligger dock i karaktärerna, skådespeleriet och känslan filmen har igenom sig från början till slut. Duncan är nog detta årets mest relaterade karaktär.
Detta årets The Perks of Being a Wallflower!
4 av 5!
http://www.imdb.com/title/tt1727388/?ref_=nv_sr_2
Trailer:
https://www.youtube.com/watch?v=OwNo1i3jkCo
