Att skratta när man inte får

Är i en datasal på min skola nu och började skratta när jag läser denna tråd, fick bita mig i läppen ganska hårt.

Gapskrattade på en rättegång när jag skulle vittna, de frågade mig om jag var släkt med mina adopterade (mörkbruna) kompis som var anklagad för en misshandel.

"Ser det ut så eller?"

Haha på tal om rättegångar. När vi gick på rättegång med skolan på sammhällskunskapen, vad kan det varit 9:an kanske? Var det då något om misshandeloch kränkning. Så när offret skulle berätta vad som hade hänt berättade hon att hon hade blivit kallad massa olika könsord osv. När hon sedan sa nån menning som jag inte ritkigt kommer ihåg kunde jag och mina kompisar inte hålla oss utan började gapskratta. Vår lärare blev inte jätte glad och inte domaren heller =)

Jag har alldeles för lätt att börja skratta, det har lett till en del situationer...

Klassikern är gubben som berättar om koncentrationslägret på skolan.
Började som en försiktig fnissning, men det tog sig, slutade med ett gapflabb, och utkastning ur aulan som följd.

typ -03 var jag söderöver en sväng, och stannade i nån håla, typ toftaås eller liknande...
Käkade på nån vägkrog där, och maten fick ju fart på kistan, rusade in på muggen, vilken var av den lyhörda modellen.. (endast såna upphängda väggar mellan toaletterna, med spalt vid golv och tak.)
Sitter och försöker göra mitt uppdrag under tystnad, då det är en massa folk inne i toarummet...
Rätt vad det är, så kommer nån och tar båset bredvid mig..
Rätt fort kommer en rätt brutal brakskit, följd av ett stön från båset bredvid..
Lät riktigt jävla roligt, så jag småfnissade samtidigt som jag bet mig i läppen för att inte börja flabba..
Nu kommer gubbjäveln igång på riktigt, riktiga turbomega-super-brakskitarna, följda av allehandla läten såsom "ååååhhh, uuuh, äääää".
Det verkar aldrig ta slut, jag sitter och skakar där, och gör verkligen allt för att låta bli att skratta... Som final drar han av en av dom värsta brakskitarna (k-pist modellen) jag hört, följt av "ååååh, deeee var gööööött"..
Då pallar jag inte längre, jag skrattar så tårarna sprutar, kan knappt andas.
Lätt det värsta tillfället jag fått skrattattack på!.

vad ja känner igen mig! en i min klass som är invandrare samt lite annorlunda skulle redovisa en gång. han uttalade alla ord helt fel, fan va ja skratta. det lät även så opersonligt eftersom han bara läste rakt av från papperet vilket fick det att bli ännu roligare...
al qaida = al qa I da
pennsylvania = pannsylvanjia
med mera...

en annan gång så plingade jag på dörren till en tant jag halvkännt ganska länge. när hon öppnade blev det bara för mycket, jag började gapskratta henne rakt i ansiktet!! det hela slutade med att hon sa
"jag tänker inte ### er, för ni hånar mig!"
sedan dessa ord skrattar jag lika högt varenda gång jag ser henne... tycker faktiskt lite synd om henne

Gick in på statoil förut idag, blev grymt sugen på pågens gifflar.
En fet kvinna kommer valsade mot kassan, så fort att hon faktiskt ramlade. Började gapskratta, sen insåg jag att det var rätt dumt gjort, och gick därifrån innan hon kom upp igen.

Bara för det fick jag gå ända till Ica.

Det var kallt ute och asfalten utanför skolgården var täckt av ett tunnt lager av is. Långt ifrån ser jag en gammal asiatisk dam komma gåendes mot skolan.

Halvvägs framme tappade hon fotfästet och landade på rumpan, jag sprang för att hjälpa henne att komma upp på sina ben. Medans jag lyfte upp henne så börja jag småfnittra. Hon svarade genast på sin kinesiska-svenska: Valfol du sklatal ot mig.

Jag skrattade så mycket så att jag fick decimeter långa snorkråkor samtidigt som jag sprang iväg lika snabbt som när jag sprang dit.

För en vecka sen hade jag och grapparna bowlingkväll, och där var det en liten unge på 7 år som inte kunde vara annat än bög, möjligtvis cp-skadad. Noterade på deras skärm att han hette Axel (vad annars?) Han gick runt och dansade och hoppade och skrek och kramade om sin jämnåriga bror. Han var dessutom med hela sin familj. Vi satt och småfnissade för hos själva hela tiden.

Rätt som det var så skulle en av kompisarna kasta, och gick väl okej, ingen strike iallafall. Nu var det tur för Axel's kast. Han fick ju såklart ett handikapp och fick såna där räck ur rännorna, så den omöjligen kunde åka nedanför. Tack vare det så fick han sin efterlängtade strike, och hoppade av glädje. Så gick han fram till min kompis och skrek 'JAG FICK STRIKE DET FICK INTE DU NANANANANA', hahahaha!!! Givetvis skuttade han runt som en bög, och kramade hela familjen och gjorde sina moves. Skrattade högt nog så att fadern märkte det och gav mig en ond blick. Dom lämnade banan rätt kvickt.

Är ungar verkligen så sjuka i huvudet nu för tiden?

Glöm detta inlägg, läste fel!

sete då skratta jag

jag skrattar alltid åt nånting , Vi hade till exempel en "CP skadad" tjej i vår klass som igentligen skulle gå på sär skola, men hennes föräldrar tvingade henne att gå i normal klass, hursom helst.

Hon skulle ha redovisning ,läraren satt brevid mig (av olika skäl).
Eftersom alla visste att hon var dumi huvudet och såg mongo ut fast ingen ville snacka om det så var det tabu att ens skratta åt hon, då skreks det "MOBBNING, Bam avrättning typ".

Alla killar skrattade extremt med hade luvor som de lyckades dölja, jag hadde t-shirt så jag skrattade av tårar så jag blev tillsagt av lärare och mongo ungen, så hon hämtade en annan idiot lärare och drog ut mig.

Fick typ massa skit efter det att jag skulle visa respekt mot mina klasskompisar, och efter det så varje gång jag hade redovisning så sa läraren innan "Det är okej att skratta, för han gör ju det åt er" fnitter


Zez

Det första jag kommer att tänka på är när jag var mindre och låg inne på ett sjukhus.

En läkare kom in till mig och gjorde någon random kontroll, min pappa var
också med i rummet.
Helt plötsligt kommer en tant gråtandes förbi dörren och greppar tag i en annan läkares rock och börjar kräla och ha sig.
Tydligen höll hennes man på att dö. Hon gick sedan en bit bort och fortsatte att lipa och prata med sig själv.

Det gjorde såklart att det blev en väldigt tryckt och allvarlig stämning i rummet.
Då kom jag att tänka på hur pinsamt det skulle vara om jag log eller skrattade just nu.
Funderingen blev självfallet till en tvångstanke och jag intar den berömda ”tomatställningen”.

När läkaren vänder sig mot mig igen brister det och jag gapskrattar honom rakt i ansiktet.
Han tittar chockerat på mig och undrar vad det är som är roligt.

Jag får hjärnsläpp och hasplar fram mig att droppet kittlades.
Han såg inte allt för övertygad ut över min logiska förklaring.

Jag kollar på min pappa som sitter på en stol och skäms, detta tyckte tydligen såg roligt ut så jag började skratta igen.

Jag hade ångest resten av den dagen.