Vems "fel" är det att du blev beroende?

Jag har funderat på det där med att man gärna vill lägga skulden för sitt beroende på någon.
"Det är läkarnas fel, de skrev ut en massa piller till mig."
Är det så?
Jag blev beroende eftersom jag hade väldigt ont, fick smärtstillande av läkaren och tyckte så bra om det att jag började äta alldeles för mycket av skiten.
Men vems "fel" var det?
Läkarens? Eller mitt?
Det var ju inte direkt så att läkaren satt och tvingade mig att stoppa i mig pillren...

Vad säger ni?

OBS! Jag vänder mig till dem som började sin "missbrukarbana" med smärtstillande/lugnande utskrivna av läkare!


Vill påpeka att jag inte anser att det är läkarnas fel att jag blev missbrukare!!!! Jag valde själv att ta tabletter, jag valde själv att ta felr tabletter än ordinerat.
Har sett många som tycker att det är sjukvårdens "fel" att de är beroende, och därför ställer jag frågan!

Äter lugnande och har ökat min dos successivt. Det är endast mitt eget fel och ingen annans. Min åsikt är att detsamma gäller för dig.
Som du skriver, läkaren har ju inte suttit och tvingat i dig utan du har gjort det valet själv.

Att jag i dagsläget är torsk på benzos är faktiskt till allra största delen vissa läkares fel. Jag mådde väldigt dåligt, dom visste inte vad dom skulle göra, så dom löste det genom att ge mig väldiga mängder Stesolid, Xanor, Nitrazepam, Fluntirazepam, ja, och så dom andra också. Samtidigt är det förstås mitt fel, jag borde ha tänkt efter, framför allt efter den första riktigt vidriga at:n, den vidrigaste jag haft i hela mitt liv. Men där kämpar jag på, håller på och trappar ner och så, köper inga olagliga.

Däremot det andra knarket är rakt igenom mitt fel. Har alltid varit fascinerad av amfetamin, så när åldern var inne och saker och ting stämde så började jag köra, och jag har kört sedan dess.

Tunga opiater var lite svårare. Jag hade svårigheter att komma över tyngre grejer än Kodein och Tramdol. Men så en dag, strax innan julafton om jag inte minns fel, ramlade jag plötsligt över Subutex och så en del gräs. Och efter det ska jag väl inte säga att jag är fast, snarare frälskt. Speciellt när det finns grymmare grejer än sub

Cannabisrökandet, som ibland är missbruksartat, beror inte på drogen i sig, inte alls, utan att jag helt enkelt är en slöfock som gillar att titta på filmer och äta snacks själv. När jag gick i högstadiet var mina favoritkvällar dom när jag satt med rullgardinen neddragen, godis i olika skålar, och ett par hyrda VHS-filmer. Så när rökat kom med i bilden var det snarare som att rätt mycket föll på plats.

Ja, precis, det ÄR mitt eget fel. Jag kanske inte var tillräckligt tydlig i första inlägget. Jag anser att det är mitt eget fel, men det finns så många som skyller på läkarna. Därför ställer jag frågan.

A-Dmp: Jo, man kan tycka att det är läkarnas fel. Men vad tycker du att de skulle ha gjort i stället då?

Erbjudit mig terapi.

Den terapi jag senare fick, utan vars hjälp jag aldrig hade kunnat trappa ner bensodiazepinerna och sluta med dom andra medicinerna jag åt.

Mitt eget, helt o hållet, god tillgång i kombination med svag karaktär. Fast till mitt "försvar" måste jag säga att jag trodde man skulle märka tecken på att man var på väg att fastna, och hunnit vidta åtgärder i tid - speciellt med tanke på att jag först bara körde på helgerna, under vardagarna var allt som vanligt tills en söndag när jag vaknade o mådde som jag aldrig gjort. Eller kan jag skylla på naturen som låtit mina dåliga gener slinka igenom det naturliga urvalet

Vet inte om opiater är mer förrädiska på så vis än andra droger, ok det psykiska beroendet av cannabis kan också vara lurigt, men annars har jag dragit i mig kilon tjack, kola, E, druckit ett hav alkohol genom åren men aldrig nånsin känt sug efter nåt när jag inte haft det. Kan kanske bero på att det knappast är speciellt kul att sitta själv o fylla sig med dom drogerna, medans opiater är som gjort för "ensambruk".

Illa när man inte inser att det är ens eget fel att man blev beroende av vad det nu kan vara ^^
Finns väl extrema fall, men i stort sett är det alltid ens eget fel.
Man får ta ansvar för sina egna handlingar.

Jag har iofs bara varit fysiskt beroende av tobak, och kanske psykiskt till andra rusningsmedel men ändå förstod jag ju att det var mitt eget fel.

realnick och Abel: Ni har sett att jag fuller väl inser att det är mitt eget fel, va?
Men jag ställer frågan eftersom jag sett en hel del missbrukare (särskilt här på FB) som konsekvent skyller sitt missbruk på läkare och sjukvård.

Sen finns det de som inte ens erkänner att de är missbrukare, utan säger att det är exempelvis krim som påstår det...

Precis, hur jävligt man än har det och försöker skylla på omständigheterna så har man vid något tidpunkt faktiskt tagit sitt eget beslut att gå över gränsen. I dessa dagar vet ju alla hur lätt det är, och vad ett beroende för med sig. Skillnad för 100 år sedan när heroin marknadsfördes starkt som ett mirakelmedel utan beroende och gick att köpa över postorder.

Mitt eget fel, det var högst medvetet: "jag börjar ta kodein då och då så jag slipper må så jävla dåligt". Dock mådde jag tyvärr så dåligt att jag inte brydde mig om beroenderisken, hade en skitsamma-attityd till den. Ingen har NÅGONSIN påverkat mig att käka piller, det har alltid varit jag som "bestämt". Varför jag började med piller istället för att söka hjälp pga min depression hade många olika orsaker, en av dem är att jag alltid varit för stolt (läs: dum) för att be andra om hjälp och visa mig "svag".

Däremot tycker jag synd om folk som blir beroende för att de får piller för smärta och inte förstår hur beroendeframkallande det är förrän det är för sent och de inte kan sluta. Tycker iofs inte läkarna borde vara mer restriktiva, men de borde informera bättre om beroende och framför allt vara mer intresserade av att hjälpa till med nedtrappning när folk väl har fastnat istället för att bara ge fan i att skriva ut mer efter ett tag.

Åh,

En svår fråga.

Jag var väldigt sjuk 99-00 runt där, och medicinerades tungt med bensos / sömnpiller.

Jag är idag glad över att jag överlevde, men, samtidigt så önskar jag att jag INTE fått lära mig att ångesten kan tas bort *Poff* med ett piller eller två. Jag hade aldrig rört någonting i den vägen innan, knappt några droger alls.

Fick terapi, och blev nedtrappad från medicineringen, men jag kan faktiskt känna att; Fan, jag skulle egentligen inte vilja VETA att det finns piller som tar bort den här ångesten...

Så att jag skulle kunna jobba med den istället för att tänka; BENSOOOOOOO!
När det krisar.

Så, det är dubbelt. jag tror inte jag hade levt idag om jag inte hade varit neddrogad de där åren. För jag var en zombie. men huvudsaken är väl att mina barn har sin mamma kvar.

Jäkligt svår fråga, och, som ni märker, så är jag mycket kluven ifrågan.

Idag äter jag ingeting annat än det jag har på recept.