Engelska låter häftigt och svenska låter töntigt? [Svenskars relation till engelska]

Så länge svenskar inte ens förstår vad som är fel med "If I was" och "people says" kommer jag vidhålla att de allra flesta inte kan engelska. Ja svenskar har ofta ett rätt ok ordförråd men de kan inte grammatik eller uttal för fem öre. De flesta har också en tendens till att anglifiera svenska ord och tro att det är ok.

Om du hävdar att du verkligen varit i USA, så vet du nog vid det här laget att det kryllar av asiater, som sannerligen inte kan prata engelska lika väl som oss svenskar, inte ens på långa vägar ... Varför är det då pinsamt ? Fransmännen är visst duktiga på engelska, i alla fall de jag träffat.

När jag var med ett gäng svenskar därborta så ville vissa svenskar prata "svengelska" just av den anledningen att man har en svensk accent. Istället för en amerikans "tillgjord" accent som vissa tycker e fult.
Fråga de istället, de gjorde jag, och andra. Vissa kan faktiskt snacka som på "tv" men gör sig inte besväret helt enkelt ...

de har ju helt andra ljud där, sen artikulerar vi noggrannare än amerikaner.
vi säger:lätt mi gett dät får ju
de säger:lämmigedät fåju

Exakt. Det är många (unga) svenskar som tror att de kan prata flytande engelska bara för att de kan säga what's up utan brytning eller förstå ett otextat avsnitt av vänner. Men om man verkligen vill påstå att man kan prata flytande så ska man kunna den typen av ord du nämner.

I frågan om folk som pratar svengelska så tycker jag inte det är så mycket att tjafsa om. Vi är ju för fan från sverige! Hence - svensk brytning. Amerikaner som pratar svenska pratar ju med amerikansk brytning osv. jag tror att anledningen till att många stör sig på detta är för att det anses töntigt att prata engelska med svensk brytning. Man har liksom inte lika stor "koll" som den som pratar lite mer korrekt.

Jag förstår inte riktigt varför man stör sig på svenskar som försöker tala amerikansk engelska.

När man lär sig eller utvecklar sina kunskaper i ett främmande språk strävar man bland annat (i alla fall jag) efter att kunna uttrycka sig så bra som möjligt, till detta hör väl även att man önskar att tala med så lite brytning som möjligt.
Vad är det då för fel med att prata och försöka uttala orden på någon av de olika typer av standardengelska* som finns, exempelvis amerikans engelska och dess accent General American.

Observera att jag inte anser att man talar flytande engelska enbart för man är bra på att uttala orden amerikanskt, inte heller anser jag att man måste ha ett utav standarduttalen för att tala flytande engelska. Jag anser bara att det bör uppmuntras att tala någon utav de olika typer av standardengelska* som finns.


*Ja, jag är medveten om det problematiska med denna term.

http://www.youtube.com/watch?v=BAiR83rvS-k

Vi är bra men låter otroligt fjantiga när vi pratar.

Det är klart att begreppen måste kunna sättas in i en engelsk text. Svenska
tidningar skriver på svenska om begrepp på engelska som inte finns på svenska.
Då måste ju The New York Times kunna skriva om det svenska samhället.
Moderatkvinnorna kanske blir "The Association of Swedish Republican Women"
(ASRW). I The Guardian kanske det blir "The Association of Swedish Tory Women".
Förresten, vad heter störtkonservativ på engelska?

Lite fel blev det innan, O’Dell och inget annat. Här är resultatet av utförsäljningen
av AB Hushållsnära Tjänster: http://www.odellcorp.com/

Jag är inte säker på att det finns nåt allmänt knäsatt ord för "piskställning", heller. Jag tror inte att någon engelsk modersmålstalare skulle tycka att det vore ett tecken på dålig språkkompetens om man betecknade mojängen i fråga som "You know, this metal thingammy that you put carpets on when you beat them".

Och saltkaret är något av en slamkrypare, i och med att vi svenskar visserligen, som resten av världen, har övergått från riktiga saltkar till saltströare, men fortfarande vanligen kallar dessa "saltkar" - vilket inte britterna gör. Vilket betyder att ett svensk generiskt "saltkar" ska översättas med "salt shaker", inte med "salt cellar". I övrigt kan sägas att man klarar sig utmärkt utan ordet på båda svenska och engelska så länge man inte ska tala om för någon annan hur det ska dukas, eller möjligen köpa prylen (vilket jag iofs på drygt femtio år på jorden aldrig har gjort; jag har klarat mig med "hand-me -downs från mina föräldrar, som hade massor) eftersom vi både på svenska och engelska bara pratar om "saltet" vid matbordet när vi vill ha en saltströare.

Man ska aldrig säga aldrig... I arbogatråden på krimforumet har vi blivit ena hejare (sic!) på vad olika sorters hammare heter på svenska och tyska - och det funkar inte alls att direktöversätta, för det blir fel hammare så det skriker om'et då. (En svensk "snickarhammare" är en tysk Klauhammer. En tysk "Schreinerhammer" är en svensk penhammare, osv, osv...)

Det finns inget mer krystat än svenskar som pratar amerikansk engelska, stött på en del som t.o.m pratar utpräglad New York-accent. Det viktigaste är väl ändå att göra sig förstådd?

Jag kan hålla med om att svenskar inte bryter särskilt störande - med undantag för den bedrövliga svenska oförmågan att uttala tonande s, som faktiskt leder till missförstånd ibland.

Vad jag däremot stör mig på är att svenskar överskattar sina engelskkunskaper. Ett tecken på detta är när de inte har någon känsla för idiom, utan glatt direktöversätter svenska idiom på engelska och förväntar sig att bli förstådda med avsedd valör.

Det är en jätteskillnad på att vara dålig på ett språk och på att ha accent, som någon redan påpekat. Svenskar är ju generellt väldigt bra på engelska, men även om man läser i många år i skolan måste man ju praktisera engelskan också. Har man inte gjort det är det inte konstigt om alla ens inlärda kunskaper inte genast manifesterar sig i ett säkert tal när det plötsligt är dags att tala engelska.
Tror också att många svenskar får lite prestationsångest när det kommer till engelska.

Glöm inte det vackra saltkar som syns ovanför nyckelbenet på en festklädd
kvinna. Där duger det inte att ge den sköna komplimanger för "salt shaker"
och än mindre för "salt cellar". Möjligen "salt holder" men franska "salière"
eller italienska "saliera" är idiomatiska, men då får man klämma fram hela
komplimangen på ett romanskt och romantiskt språk.