Engelska låter häftigt och svenska låter töntigt? [Svenskars relation till engelska]

Det riktigt tragiska är att hon skriver lika dålig svenska. Sossedoniska borde man kalla det, efter vad nuvarande oppositionen ställde till med i skolväsendet.

Gordon Brown has right, he has a problem

Sins = since



Sen är texten osammanhängande.

Svenskars dialekt när de pratar engelska är väldigt skämmig, ja.
Till och med tyskarna låter bättre när dem pratar engelska ehuru de i regel kan mindre av språket. konstigt...

Göteborgare är ändå värst av alla, och det har säkerligen tagits upp tidigare i tråden. Men det tål att sägas åter igen. Sedan jag började plugga där har jag hört sämre engelska än någonsin tidigare i mitt liv.

Är det svårare för Göteborgare att göra sig av med sin dialekt när det ska pratas engelska, eller är dom bara allmänt okunniga om denna brist?

Det är tydligen mindre än 25 % av (den vuxna?) befolkningen i Göteborg som har gymnasiekompetens, det kan ju vara att de är allmänt okunniga, punkt

Vet inte om det tagits upp i tråden tidigare, men Sverige är näst bäst på Engelska efter Holland, enligt nån jävla undersökning. Kanske inte på uttal då, men vafan spelar det för roll? tycker att engelska med svensk brytning låter fint!

Jag stör mig också på engelska talad med riktigt stark svensk accent. Speciellt när accenten är så stark att man t.o.m. hör den underliggande svenska dialekten som personen talar till vardags. Skåne-engelska är bara ett exempel som jag hört alldeles för mycket av, men det finns nog jobbiga exempel från alla landsändar... Trots allt tror jag att man retar sig på detta främst som svensk, eftersom man så att säga "genomskådar" accenten. En person från ett annat land som inte kan svenska tror jag inte stör sig lika mycket på den svengelska accenten, de upplever nog hellre sina egna landsmäns [dåliga] engelska uttal som irriterande.

Sen gör det inget om svenskan slår igenom lite grann - det är det där riktigt råsvenska uttalet, helst i kombination med ordagranna översättningar av svenska uttryckssätt som är så påfrestande i längden.

Min Egen engelska är rätt hyfsad efter många besök i USA, många års samarbete med Amerikanska kollegor och ett jobb som moderator vid ett Amerikansk forum. För att få flyt i ett språk måste man använda det väldigt ofta, det finns ingen chans att få till ett bra vardagsspråk och uttal om man inte använder det nästan dagligen.

Måste uttalet vara perfekt? Jag tycker inte det och nästan ingen klarar att få ett perfekt uttal om man inte flyttar till landet ifråga i mycket unga år.

Spelar uttalet någon roll? Nej, så vida man inte vill ha extra skönhetspoäng. Detta är speciellt sant för USA där en så stor del av befolkningen pratar med någon form av brytning.

Har ofta fått höra av mina Amerikanska vänner att de flesta Svenskar pratar bättre Engelska än genomsnittsamerikanen, vilket måste vara en vänlig överdrift, men om vi betänker att vissa delstater har upp till 35 % spansktalande befolkning (t.ex Kalifornien) så är det ibland kanske inte så långt ifrån sanningen.

Givetvis är detta också en generationsfråga, den yngre generationen har haft avsevärt större kontakt med det engelska språket genom musik, TV, film etc. Skulle gissa att äldre är bättre än yngre på Tyska då det var det viktigaste språket fram till efterkrigstiden.

Oron för att inte låta perfekt stoppar många svenskar från att använda sin annars rätt goda Engelska, vilket jag tycker är väldigt synd. Hur ska man bli bättre om man aldrig tränar? Att klaga och tycka Svenskar är pinsamma är väl något som snarare stjälper än hjälper…

Jag studerar själv svenskt teckenspråk och inser nu tydligare än någonsin hur viktigt det är att våga släppa taget och kasta sig ut. Som med alla språk uppskattas det av de som har språket som modermål att man verkligen försöker, att det sedan blir lite fel ibland verkar folk ta väldigt bra och utan håna en för de misstag man gör. Det är väl något att tänka på för alla oss som vinglar fram i vårt andra- eller tredjespråk?!

Nä hörrni det värsta är svenskar som verkligen anstränger sig för att tala engelska med brittiskt eller amerikanst uttal men samtidigt har enorma problem med grammatik och ordförråd. Det låter ju helt sjukt!

Jag har inga problem med att tro att det mycket väl kan stämma att svenskar som är duktiga på engelska är bättre än genomsnittsamerikanen när det gäller grammatiken. Det är ju trots allt så att om det inte är ens modersmål så är man mer medveten om vad det är man skriver. Jag tror att det ofta är så, man har en "övertro" på sin kunskap i det egna språket och är så nervös för att göra fel på andra språk att man anstränger sig mer.

Jag vet att när jag skriver på svenska så struntar jag egentligen i grammatiska regler och så vidare, jag skriver det som känns bra, sen är det säkert fullskitet med fel till höger och vänster. Men när jag skriver på engelska, franska eller nederländska så tänker jag oftast till, byter ord, ändrar meningar och och så vidare tills jag får till det på ett sådant sätt att jag inte ser några fel

Kort sagt kommer jag ihåg engelskalektionerna som barn där man fick nöta in grammatiska regler till leda, medan svenskalektionerna innebar att läsa och recensera böcker...

Jag tycker den har sin charm, det är bara bra att den inte härmar London-engelskan eller USA-engelskan. tycker det låter fjantigt, det må vara det korrekta men fuck that.

Jag tillbringade en kortare tid i usa med en kompis. Hans uttal var lite mer knaggligt, medans mitt flöt på (och fortfarande gör) ganska bra.

Skumt nog så var det han som fick mer uppmärksamhet med sitt "äkkskjoos mii, iss diss riily tru?" och liknande än mitt mer "renare" uttal.

Sen så har jag alltid, och kommer alltid störa mig på svenska dialekter i engelskan. Skånska och stockholmska skiner igenom starkast.

Däremot inte sagt att man ska överdriva och försöka sig på nån fejkad cockney-dialekt bara för att verka tuff.