Jag är rädd för beröring och relationer

Jag är arton år och har aldrig kysst en kille. När en kille rör vid mig (det har inte hänt ofta) blir jag stel och vill helst springa därifrån. Jag får använda hela min viljestyrka för att sitta kvar eller besvara beröringen. Trots detta uppskattar jag ,rent fysiskt , beröring. Jag kan inte tänka mig mig själv i ett förhållande eller i en sexuell situation.

När jag pratar med någon som jag är det minsta fysiskt attraherad av får jag total tunghäfta och jag misstänker att jag sänder ut signaler som säger "jag är inte intresserad". Visar någon intresse för mig tror jag att personen bara är ute efter att förnedra eller lura mig på något sätt. Jag har aldrig träffat någon som jag skulle kunna tänka mig att inleda ett förhållande eller kk-relation med. Jag letar fel på alla och blir otroligt avtänd av minsta "defekt". Förmodligen är detta någon slags försvarsmekanism , så jag ska slippa bli sårad om han inte vill ha mig.

Jag har social fobi och har gått i terapi för detta. Det hjälpte inte särskilt , utom att den har gjort mig medveten om mina och omvärldens handlingar.

Jag vet inte vad jag ska göra längre ,det känns som om jag är världens äldsta ,mest oerfarna tjej när jag ser mina vänner bli av med oskulden , skaffa pojkvän etc.

Kanske någon annan flashbackare som känt så här? Någon som har något förslag på vad jag ska göra åt min situation?

Du kanske skulle ha tagit och postat här ---> http://www.flashback.org/forumdisplay.php?f=181 istället??

Det är ingen jävla tävling om vem som förlora oskulden först! Du ska följa din egen rytm och skita i att dom andra knullar runt.

Jag knulla första gången när jag var 19, ente fan ångrar jag det.
Du är helt enkelt inte redo för det än.
Men det kommer, tro mig!

Har det hänt något i ditt liv förut? Något som du inte vill minnas? Sexuella övergrepp som är med dig nu? Utforska det där och var inte rädd för gamla minnen om det nu är grunden till din rädsla, om du inte klarar det själv så gå på terapi och ge inte upp.

Läste en bok där det var exempel på en kvinna som hade samma problem som du, grunden till hennes beteenden var att hennes styvfar gjorde sexuella övergrepp på henne.

Om det nu hänt något sådant i ditt liv så kom ihåg att det är inget att skämmas över, det är inte du som gjort det och det är inte ditt fel. Ta tag i problemet bara


Lycka till =)

Känner igen mig otroligt mycket i det här, fast jag är kille då. Uppskattar även jag beröring fast jag, i likhet med dig, väldigt ofta kan bli helt stel och nästan paralyserad. Självklart så finns det väl hur många potentiella anledningar som helst till det här beteendet och det är säkert fler än en.

För min egen del så tror jag det handlar mycket om att man aldrig riktigt har fått någonting utan motprestation. Så fort någon berör en så tror man nog lite att personen gör det för att den förväntar sig någonting tillbaka. Med andra ord, man kan aldrig riktigt slappna av eftersom man också måste leverera. Det ger någon slags prestationsångest som gör att man kan bli mer eller mindre blockerad och spänd.

Utöver det här så tror jag att, i alla fall jag, är en person som är i väldigt stort behov av kontroll över situationer. Då syftar jag mest på det känslomässiga. Kanske att man är rädd för dessa starka känslor som beröring ändå väcker, det är svårt att bara "släppa taget" och följa med känslan, istället försvarar man sig mot den genom att bli blockerad. Det är kanske ett försvar som fungerat tidigare i livet för att skydda mot starka negativa känslor, baksidan kanske är att det blir problematiskt senare när man ska hantera starka positiva känslor, något som blir väldigt tydligt i dessa situationer.


Känner åter igen mig här. Brukar oftast om jag träffar någon som jag tycker om bli ganska blockerad och vet inte över huvudtaget vad jag ska säga eller hur jag ska bete mig, vilket jag tror, ibland kan uppfattas väldigt konstigt då jag "i vanliga fall" brukar prata ganska mycket och verka ganska avslappnad. Precis som du, så brukar jag även sända ut signaler som säger att jag inte är intresserad, är man till exempel i en grupp så visar det sig i att jag mer eller mindre kan ignorera personen och söker mindre ögonkontakt än med de andra i gruppen.

Tror som du säger, att det är ett slags försvar, man avvisar någon innan personen lyckas avvisa dig. Det kanske bottnar i att man inte vill blir sårad eller för att man inte tycker sig vara värd personen. Det är sedan ganska lätt att nedvärdera personen ifråga och hitta "fel" eftersom det i regel lättar den otroliga frustration och besvikelse över sig själv som man känner när man har sänt ut signaler som går tvärt emot vad man egentligen vill, "det var nog ganska bra att jag var avvisande eftersom den här personen ändå är såhär och såhär..".

Som du nämner så är det väl egentligen en rädsla över att bli sårad eftersom man tidigare kanske blivit sviken, övergiven eller känt sig oönskad.

Det här med oskulden ska du nog inte fokusera så mycket på, risken om du "stressar" och kastar dig in i någonting som inte känns helt rätt är att du faktiskt kan bli sårad, vilket kanske bara skulle göra att du litar ännu mindre på folk.

Vad man ska göra åt situationen? Ja, bra fråga. Antagligen ska du nog satsa på att umgås med folk och killar så pass mycket att du kanske börjar känna dig trygg i situationen och så småningom börja kunna lita på folk.

Nu blev det mycket om mig men jag hoppas att det iallafall gav någonting.

Är av motsatta könet men jag kan kanske hjälpa dig ändå

Till att börja med borde du skita i vilken nivå du är på jämfört med dina vänner. Din relationsstatus är din grej att bestämma över inte dina vänner.
Din sociala fobi verkar hämma dig, det vore enklare om du hittade något intresse du har som du kan dela med andra. Försök leta efter en vän först och en pojkvän sedan.

Har du någon anledning till misstankar? Har folk förrått dig tidigare (sånt känner jag till). Många gånger har man då svårt att acceptera nya, sådant får läka med tiden.

Förvänta dig inte att saker kommer över natten, ta det lugnt. Försök hitta en kille du kan relatera med, någon som du kan ha som vän och är fysikt attraherad av (men kanske inte fullt så mycket att du får tunghäfta).

De små defekterna kommer du fullständigt glömma om du verkligen gillar någon.

Lycka till.
Mackan52

Varför inte?

Vanilj, jag tycker verkligen inte det är bråttom med detta. Det är väl t o m bra att du kan känna dig tveksam och vågar stå för det. Det är bra att du tar dig tid att lära känna dig själv och bli trygg med det innan du inleder intima relationer. Man kan ju vara kompisar med killar för att på det viset lära känna dem bättre.

Det är mest vår hektiska kultur som tvingar ut oss i allt för tidiga sexuella relationer.

Om du är kompis med killlar (utan sex) kommer kanske någon av dem förr eller senare visa sig vara någon du skulle vilja fördjupa relationen med. Men det är verkligen inte bråttom alls!

Ja, nån gång hamnar du väl ensam i ett rum med en typ som jag o sen e fobin väck.
Nu menar jag inte direkt sexbiten men att röra är lättbotat om man gör det rätt, dvs smeka massera, kyssa, riva nypa, smiska etc.

är ju varje killes dröm att hitta en oskuld tjej så du behöver nog inte oroa dig.

Känner igen mig så väl i det du skriver. Är tio år äldre än du men har trots det bara haft sex ett fåtal gånger. De gångerna har jag varit långt ifrån nykter. I mitt fall handlar det om ett våldsamt självförakt och en övertygelse om att alla tycker att jag är lika ful, äcklig och motbjudande som jag själv gör.

Känner att förhållande och familjebildning är något som är till för alla andra.

Har dock väldigt lätt för att ta kontakt med människor och många uppfattar mig som social. Men dock bara i ytliga kontakter, så fort det börja närma sig något mer seriöst lägger jag benen på ryggen och drar.

Vill kunna njuta av beröring så mitt beteende känns väldigt handikappande. Och nej, har aldrig varit utsatt för några övergrepp.

Jag skulle gärna vilja veta vad ni som är drabbade av denna "närhets-fobi" tror det beror på? Fenomenet tycks ju inte vara så extremt ovanligt, så visst borde det väl finnas några gemensamma nämnare. Det torde ju finnas någon sorts psykologisk mekanism som har utlöst detta? Kanske kan man ämna senare del av denna tråd till gemensam spekulation?


Ganska intressant. Själv har jag visserligen haft relativt mycket sexuella kontakter jämfört med mina jämnåriga bekanta. Mina kontakter på det sexuella planet har dock alltid förutsatt stora mängder alkohol. Dagen efter har jag alltid drabbats av en uppslitande ångest som fått mig att raskt lämna tjejen ifråga.

Jag betraktas också som en mycket social person, men träffar jag någon som berrör mig, så sluter jag mig benhårt.

Jag kan inte förstå vad det hela beror på. Jag har dock accepterat vem jag är, och förlikat mig med tanken på att leva mitt liv ensam. Men man undgår inte att undra varför man är på det viset man är. Vad det beror på. Jag kan inte känna att alla dessa förklaringsmodeller som tar sin ansats i barndomen förmår bringa mig någon förståelse över mitt "dilemma".