Partier -- fler, färre, bra som det är?

Om vi ska resonera kring det problem du talar om, alltså att partierna
har olika falanger vilket gör att man ganska röstar på ena trots att man
bara vill ha den andra, så ser jag det så här..

Först och främst är falangerna inte lika starka, oftast är det ganska stor skillnad.
Sen är det falanger i alla partier, och måste så vara om man ska kunna ha
en naturlig idéutveckling och en större öppenhet till nya/ändrade ideal.

Om vi ska lösa problemet Birgitta Ohlsson i FP så gör vi ju inte det genom
att flytta henne till ledamot för VP istället.
Hennes politik suger verkligen, men det är milslångt bättre än snittpersonen
från VPK, vars partilinje hon måste följa om hon ska vara i det partiet.
Ska vi vara rättvisa så missgynnas partier vars stöd inte är i näringslivet
eller bland rika. Dessutom ökar lobbyisternas inflytande.

Redan idag så får man ju pengar från privata så det statliga stödet
är ju inte den enda faktorn. Det är lite mer blandekonomi, än statligt eller privat enbart.

Sedan kan man iof tycka att VPK inte borde få mina skattepengar,
men som jag ser det är det väl lika tråkigt att slöjdmyndigheten får pengar,
och framförallt så är det väl lika bra att rödskäggen får ha sitt parti om
de har folklig förankring, för annars så söker sig idioterna och deras väljare
till andra partier.

Lars Ohly som framträdande person i Folkpartiet vore ju hysteriskt illa.
Alliansregeringen är stark, och representerar mycket fler människor än
den Moderata partilinjen gör. Vore det 7% så skulle ju vi ju torska massor
av människor från de partier som faller ut ur riksdagen, vars sympatier
istället faller på större partier, och sedan mer eller mindre lottas mellan
de som består.

I slutändan förlorar vi mycket av den politiska bredden och cementerar
istället Socialdemokratin eller kanske i teorin Moderaternas politik.

Argumentet att regeringarna inte är tillräckligt starka löses ju som bekant
av ett diktaturförhållande.

/Per

Carola och jönköping.

C och FP går ihop, KDs väljare röstar på M och dom mörkröda och hippiesen åker ut (FP+C tar hand om miljöfrågarna, med viss konkurrens från S)


Vad sägs?

Färre borgerliga partier och ett till sossigt, vore trevligt. Kd och C är överflödiga och otydliga. Det skulle räcka med ett konservativt parti, ett nyliberalt och ett socialliberalt (som inte nödvändigtvis behöver vara borgerligt).

På vänstersidan vore det kul om sossarna splitrades i old school och marknadsossar. Miljöpartiet är onödig, men vänstern fyller ju sin roll ganska bra.

Alltså:
1 Nyliberalerna
2 Svenska Konservativa Partiet
3 Socialliberalerna
4 Socialdemokraterna
5 Nya Socialdemokraterna
6 Vänsterpartiet

Möjligt att Socialliberalerna och Nya Socialdemokraterna kunde slås ihop också.

Men är det inte rätt onödigt att fortsätta med den här partipolitiken?
Oavsett hur många eller hur få partier vi får i Sverige så är problemet inte antalet utan bristen på ansvarstagande, det finns bara en blob-partiet som tar allt, gillar du inte enstaka politiska ställningstaganden så har du inget egentligt val, du måste gå med partiet. Införs det majoritetsval med tydliga personval kan vi straffa ut enskilda personer utan att för den skull sluta rösta på ramverket som dessa individer agerar inom.

Ett personval skulle dessutom tydligare markera ett personligt ansvar för den förda politiken, skapa en starkare lokal koppling (ärligt vet ni vem som representerar erat distrikt?) och överhuvudtaget en starkare demokratisk säkerhet.

Börja inte splittra partier, kräv istället ansvar av individuella politiker, få slut på den ansiktslösa partipolitiken.

Är det inte så att i varje parti finns det ett block som totalstyr verksamheten.
Vilket innebär att personval blir som att gå emot partiets innre maktstyre.
Det är ju därifrån som den partipolitiska strategin dras upp, och att det är dit man inte kommer som icke önskvärd.
Är det inte därför som politiken ser ut som den gör idag, med dess inriktning?

Det behövs ett sosse-nationalistiskt parti, kanske med några SD:are av gamla gardet, avhoppade sossar och vanliga arbetare. MP och KD kan åka ut, C gå ihop med FP.

...parlamentariska funktionalitetens skull vore det bra om ett parti på vardera sidan försvann. I mitt drömscenario faller fp och mp ur, varefter vi får två tydliga block på ömsesidor mittdiket. Regeringsskiften oftare och ingen sossehegemoni i fortsättningen. Nya partier? Tja, ett genuint konservativt parti då, som törs stå för de gamla, riktiga värdena, kanske som ersättning för kd.

Vi har i praktiken två, politiskt fungerande block (även om vänstersidan haltar ngt pga sossarnas märkliga hantering, att inte ta med sina partners i sängen s a s):

- Alliansen (borgerliga partier)
- Kartellen (vänsterpartierna)

Önskvärt om detta kunde bli partibildningar även formellt.
Sen finns det alltid frifräsare, t ex (sd) lär vara svårstoppade
i Sverige. Iaf så länge blocken envisas med att ha öppna portar
för invällningseländet.

Jag tror inte att Fp och C skulle passa ihop.

C har en mittenfraktion, den gamla konservativa "Bondeförbundet"-fraktionen och en liberal fraktion.

Fp har en s.k. socialliberal fraktion och batongliberalerna.

Jag är skeptiskt till att någon av centerns falanger skulle trivas ihop med "socialliberalerna",
särskillt om man tar i beaktande att Fp är det mest landsbygdsfientliga partiet.

C och Kd (med sin socialkonservativa inriktning) skulle nog passa bättre ihop.
Åtminstone i de mera landsbygdbetonade delarna av södra Sverige
(Småland, delar av Västergötland och Gotland) är C och Kd ofta starka
och de verkar där locka ungefär samma väljare.

I kommuner där Kd är oproportionellt stora är C ofta svaga och vice versa.


Men saken med ett personvalsystem är att man kan gå emot partiet och ändå bli invald.
Har man enmansvalkretsar som i USA, där partiet utser kandidaten
så kan man, om man är tillräckligt populär i den egna valkretsen
bli vald som oberoende kandidat om partiet anser man straffat ut sig
(t.ex. Joe Libermann)

Man behöver heller inte arbeta inom partiet och odla kontakter där hela livet
för att valberedningen ska placere en tillräckligt högt upp på valsedeln.
Man kan alltså komma in utifrån på ett helt annat sätt än man kan göra i Sverige idag.

I Sverige så verkar så gott som alla toppolitiker ha varit politiker så gott som hela livet,
medans jag inte kan komma på någon amerikansk politiker som inte har haft
en ärbar ickepolitisk karriär.

I Sverige belönas alltså politrucker av partiet (genom att hamna på valbar plats på valsedeln),
medans de i USA straffas av väljarna.

Jag tror också att det är lättare att vara politiskt inkorrekt som politiker i ett land med enmansvalkretsar.
Media kan helt sonika inte gå lika hårt fram mot 207st enskillda
riksdagskandidater som säger saker som majoriteten av svenskarna
håller med om men som journalister avser vara fel*,
än vad media kan gå på en ensam partiledare som säger samma politiskt inkorrekta saker.

(*) Vare sig vi talar om invandringspolitiken,
ordning och reda i skolan, hårdare straff etc.

Tvinga alla partier att ha ett seriöst partiprogram!
Sossarna har regerat ett antal år och jag vet fortfarande inte vad de har för jävla sosse-åsikter om *invandring*, *kärnkraft*, *försvar* och *EU*!!!
Detsamma för alla andra jävla partier!!!

Såg just dessa rader i en platsannons på centern.se...

"Centerpartiet har satt upp nya tuffa mål inför valet 2010. Vår vision är att Centerpartiet ska vara Sveriges mest spännande parti genom att vara modernt, varmt, socialliberalt och grönt."

Hjälp...