Citat:
Ursprungligen postat av letsdoit
Att mamman ropade: ”De har tagit henne, de har tagit henne” är något som jag inte kan förstå hur man kan reagera på. Hon hade ju sett att M:s gosedjur stod överst på en hylla som M inte haft minsta chans att nå upp till, sett att fönsterluckor och fönster stod öppna… ”De” skulle i det här fallet kunna vara synonymt med "man" i betydelsen vem som helst, eller ”den opålitliga hotellpersonalen som vi inte vågade anförtro barnvaktsservicen nattetid till”, eller hur hon nu har associerat. – Hade det varit en planerad aktion från hennes sida hade hon säkert ”valt sina ord” så att polisen inte behövt fråga henne varför hon ropade ”de”.
Jag tycker det visst är lätt att reagera över att hon skriker så, för man gör inte det i ett sånt läge. Om det är äkta panik så kan man knappast börja spekulera i att det är en "sammansvärjning" och flertalet personer inblandade så att man måste uttrycka sig i plural. Du har ingen tid åt att tänka så i ett sånt läge. Vidare så finns det ju ingenting i det läget heller som talar för att flickan skulle ha blivit bortrövad. Ett öppet fönster? Ok? Men en ren logisk reaktion i det läget är ju att flickan vaknat och tagit sig ut genom fönstret. Varför skulle man istället börja fantisera ihop en massa underliga saker i det läget? Det är inte ett trovärdigt beteende.
Om flickan var borta när mamman kom för att titta till henne så hade hon rusat runt i lägenheten och ropat och letat. Efter det hade hon alldeles säkert kutat runt hotellet och sökt på egen hand i ren panik. Den omedelbara tanken i ett sånt läge är inte att rusa till bordet för att informera alla andra. Man irrar omkring en stund på egen hand, för det finns ju inget i det läget som talar för att det ska vara så allvarligt som det nu var. Efter det kommer den riktiga paniken då man vill blanda in alla andra och dra igång ett stort sökande.
Därför får jag det inte alls att gå ihop när hon kommer rusandes ut till bordet och ropar att "
De har tagit henne!" Det finns fortfarande ingenting som talar för ett bortrövande i det läget och det mest naturliga hade ju varit att hon kommer rusandes till bordet i panik och ropar nåt i stil med "Hon är borta, hon är inte på rummet och jag har letat och letat. Jag hittar henne inte!"
Det är inte förrän i efterhand när den värsta paniken lagt sig och man kan börja fokusera tankarna som man oftast börjar dra igång spekulationerna. Därför tycker i alla fall jag att det hela låter planerat.
