Citat:
Ursprungligen postat av Tuesday
Jo Prinzezzan, men de har tre barn. Är det bara jag som funderar över hur vardagen och familjelivet blir för 7-åringarna, som har levt med detta i princip hela sina liv? Dukar mamman fortfarande för äldsta dottern vid matbordet? Jag har alltid haft lite svårt för hennes engagemang, bl a utifrån Mandelbrots exempel. Detta att styra och ställa, och inte tacksamt ta emot all (adekvat - man behöver inte ägna tid åt rena knäppgökar som vill spå i kulan för en hög penning) hjälp man kan få.
Jag tycker att både mamman och pappan verkar vara rationella och "drivna" personer - inte enbart emotionella. Om man ser på personer som är tvungna att agera "kallt" rationellt i sina yrken, så kan man även märka ett sådant beteende i vardagen. För att vara lite fördomsfull: ett ofta "manligt" agerande. Man vill/behöver agera, man får saker gjorda i pressade situationer, man försöker få svar på frågor, man är driven o s v. Personligen ligger inte min personlighet lika mycket som deras åt det hållet, och jag tvivlar på att jag skulle orka "driva på", som de gör/kan.
Det är klart att man funderar på 7-åringarna. Det jag främst tänker på är hur de kommer att uppfatta sin barndom när de blir äldre. Kommer de att uppleva att de "sågs" tillräckligt av sina föräldrar? Eller lades den mesta fokuseringen på deras försvunna syster? Till exempel.