Doktorera

Precis!

"Hobbydoktorera"? Själva essensen i doktorerandet är doktorsavhandlingen inte att lalla runt på en institution i några år. Att doktoranderna dessutom är i många fall är anställda är egentligen ovidkommande.

Sorry...talade bara från alla mina år av erfarenheter och av vad jag hört från andra. Hur det ligger till hos er fakultet kan jag givetvis inte uttala mig om.

Och råkar man läsa till läkare är det snudd på att du kan sätta upp en lapp med texten "Hej, jag vill prova att på att forska" och ändå få napp

OK, viss överdrift, men det faktum att i princip hela det gamla gardet med läkarprofessorer och lektorer på universiteten kommer ha blivit pensionerade inom 20 år och tillflödet är mycket litet gör ju att fältet är ganska lovande för forskningsintresserade medicinare. Den som desutom är villig att ta över anatomiundervisningen när de medicinska fakulteternas gamla uvar går i pension har en garanterad professorstjänst i anatomi. Molekylärbiologer och apotekare har nämligen ungefär lika bra koll på anatomin och dess kliniska tillämpningar som jag har på hållfasthetslära, det vill säga ingen alls...

Kan det månne bero på att läkare i första hand är intresserade av pengar?

Läkare är efterfrågade dels på grund av att man inom medicinsk forskning generellt har lite svårt att påvisa klinisk relevans för det man gör.

Sverige har ingen statligt finansierad medicinsk forskning utan allt är privat. De privata stiftelser och fonder som finansierar forskning har ofta krav på klinisk koppling i forskningen och det är mycket lättare att få om man har läkare med i teamet.

Att sedan läkare inte har så stort intresse av att forska kan bero på många saker. Tror det är vanligare att en läkare jobbar kliniskt mellan 30-40 och sedan doktorerar på halvtid mellan 40 och 50 inom det fält man har specialiserat sig. Tycker det är klokt.

Jag ska på intervju ang. en ledig doktorand plats. Har ni några tips på saker man ska tänka på?

Tack för hjälpen.

Jag antar att det inte är ett problem om man har pengar själv? Jag menar om man äger ett företag som genererar tillräckliga intäkter eller om man har 20 mille på banken.

Det jag menar med att hobbydoktorera är att, parallellt med att man arbetar imed något annat, jobbar på sin avhandling. Var vanligt förr, framförallt inom humanistisk, dvs. icke-experimentell, forskning. När man var färdig efter sådär 15-20 år så lade man fram avhandlingen. Under tiden man skrev på avhandlingen så hade man lite kontakter med sin institution, men man hade ingen tjänst och kostade inga pengar. Detta ledde inte så mycket till att vi utbildade forskare, som att det kom fram intressanta vetenskapliga resultat.

Men så är det ju lite knepigare att komma in på läkarlinjen också. Alltid finns det någon hake.

Snackade med min professor idag om hur reglerna ser ut. Man måste vara antagen till forskarutbildningen innan man kan lägga fram en avhandling men å andra sidan är det ju bara en formalitet att skriva in någon om denne dyker upp med en helt eller nästan OK avhandling. Sen när det komemr till erfoderliga doktornadkurser så kan man ju lösa det med tillgodoräknanden osv. Ja menar... Om man kan klämma ur sig en hyfsad avhandling så är det ju svårt att kräva att personen skall sätta sig i skolbänken och läsa en metodkurs. Enligt honom så hör han lite då och då om personer som gör på detta viset. Ofta handlar det dock om personer som hoppat av forskarutbildningen tidigare och redan har en del fixat inom forskarutbildningen.

Men tillhör inte metodavsnitt en del av de formaliakrav som ställs? Alltså att man måste klara av dessa oavsett hur duktig man än är.