Citat:
Ursprungligen postat av
Mumffis
Personligen kände jag mig också något sorgsen av att se dokumentären. Kan verkligen på något sätt "känna" hur jobbigt och svårt det kan vara att göra ett så radikalt val både för en själv och för de närstående.
Tror att det kristna klosterväsendet dels har sin botten i de "evangeliska råden" eller "råden för fullkomlighet" i Matt 19:16–22 vilket delvis förklarar vissa av löftenas extrema nivå (såsom total fattigdom). Jag tror också att nunnor och munkar verkligen försöker ha ett "odelat hjärta" gentemot Gud (1 Kor 7:32-34).
Att deras tillvaro också präglas av tystnad verkar ju tjäna till att "stänga ute bullret" och på ett alldeles speciellt sätt, som hon också säger, ge tillfälle att möta och lära känna sig själv.
Jag uppfattade också en fråga i TS inlägg "Varför kan man inte va djupt troende samt leva ett någorlunda normalt liv?". De allra flesta troende tror jag lever någorlunda vanliga liv (vad man nu menar med det). Jag har fått intrycket av att många icke-religiösa inte har något emot religiösa eller troende människor, åtminstone inte när tron mera tar sig uttryck på ett teoretiskt och idémässigt plan. Dock har jag vid flera tillfällen känt av olika former av oförståelse för att religiösa övertygelser faktiskt kan och ofta får konkreta konsekvenser i den troendes liv oavsett hur dessa gestaltar sig.
Kanske kan denna pdf vara av intresse för att djupare förstå klosterkallelser (även om den mera berör det monastiska livet i den Ortodoxa Kyrkan)
http://www.monasteryofstjohn.org/documents/abbatialessays/Why_be_a_monk.pdf
Allt gott!
Jo, självklart kan det diskuteras i all evighet om vad ett normalt liv är
Men i detta fallet så är jag själv full av oförståelse till dessa handlingar. För jag ser inte vad nyttan är med de...och inget nyttigt kom fram under programmet heller.
Man har hört om andra religiösa rörelser som går till fängelser, vårdar människor...hjälper dom ur kriser.
Vad gör dessa? Jag förstår inte heller vad de lever på för medel, eller hur de drar in pengar.
Antar att de åker och köper lite mat iaf, som inte går att odla själv. Samt att de verkade vilja ha hjälp av sjukvården om nån blev sjuk. Då var det visst inte aktuellt att vända sig till gud längre.
Sen undrar jag hur mycket de små barnen kommer ta tillvara detta liv de fått på denna jord. När föräldrarna redan övertygat dom om att de inte får träffa sin syster nåt mer i detta liv (förutom bakom galler några gånger per år). Utan bara efter detta jordeliv Om de sköter sina böner osv.
Enligt mig är det varken friskt eller okay mot sina barn. Och det är på gränsen om de sociala myndigheterna ska kopplas in.
Jag kan nästan avundas folk med en sund och trygg religiösa övertygelse. Dessa verkar dock bara fanatiska och osäkra. Och jag ser inte till vems nytta...varken deras eller nån annans. Kanske de inte klarar sig ute i den riktiga världen.
Sen blir man bara mer fundersam om rörelser som vill hålla sig helt slutna och inte tillåta att andra kommer. Mamman i familjen verkar ju inte heller uppskatta frågor

Och undra om andra världskriget möjligen kunde ha skett pga att sonen inte ber tillräckligt idag...Då blir man lite rädd för dessa fanatiska personer och va de kan ta sig till