För några år sen vaknade jag upp en dag och kände att jag ville ha stora lockar. Började ringa runt för att få en tid men alla envisades med att "svenska" hårstrån var för fina, och därför gick det inte. Jag borde ha stoppat mig själv där.. men det gjorde jag inte. Jag trodde att dom bara jävlades med mig

Till slut hittade jag en suspekt invandrarkvinna som på brytande svenska sa att hon hade tider och att det bara var att komma.
"Woho!" tänkte jag, jag visste väl att det skulle gå!.
Gick till salongen och den såg lite mystisk ut.. men jag tänkte bara på stora lockar och klampade in ändå. Satte mig i stolen och fy.. vilken upplevelse det besöket var. Fick veta om alla nackdelar med frisöryrket (kemikaliser, hon hade ont i armarna, allergier osv), hennes familjeproblem

osv osv. Längtade verkligen tills det var klart så jag kunde gå runt och skaka mina lockar.
Hon tar ut alla spolar och rusfsar och pufsar och vet inte allt hon gör. Så får jag titta mig i spegeln och börjar besviket och tyst gråta. Hade fått lite småkrus.. Inte alls det jag ville

Jag börjar stammande förklara att det var ju inte alls det här jag menade.. och hon sa: "men svenskt hår kan inte få stora lockar" ARGH! Dags att säga det då?
Hon tog betalt.. jag satte på mig en mössa och gick hem.
(Gick tillbaks några dagar senare för att snacka med henne och faktiskt få pengarna tillbaks, mitt hår blev helt sabbat - risigt och sprött. Det hon gjorde var att trycka ner mig i stolen och göra om hela proceduren.. FAN att jag inte visste mer, då hade jag aldrig gått med på det.)
Nåja. Nu har jag halvkort, friskt hår som är helt ofärgat. Känns skitbra. Ska aldrig vara så elak mot mitt hår igen.