Citat:
Ursprungligen postat av IbnHazm
Muhammed var statsledare och vad han ansåg var för statens bästa, men han mördade inte med egna händer
Nej med egna händer mördade han inte, han lät andra utföra hans smutsiga gärningar.
T.ex.
BUKHARI VOLUME 5, #369
"Narrated Jabir Abdullah: "Allah's messenger said "Who is willing to kill Ka'b bin Al-Ashraf who has hurt Allah and His apostle?" Thereupon Maslama got up saying, "O Allah's messenger! Would you like that I kill him?" The prophet said, "Yes". Maslama said, "Then allow me to say a (false) thing (i.e. to deceive Ka'b). The prophet said, "You may say it."
Maslama went to Ka'b and said, "That man (i.e. Muhammad) demands Sadaqa (i.e. Zakat) [taxes] from us, and he has troubled us, and I have come to borrow something from you." On that, Ka'b said, "By Allah, you will get tired of him!" Maslama said, "Now as we have followed him, we do not want to leave him unless and until we see how his end is going to be. Now we want you to lend us a camel load or two of food." Ka'b said, "Yes, but you should mortgage something to me." Maslama and his companion said, What do you want?" Ka'b replied, "Mortgage your women to me." They said, "How can we mortgage our women to you and you are the most handsome of the Arabs?" Ka'b said, "Then mortgage your sons to me." They said, "How can we mortgage our sons to you? Later they would be abused by the people's saying that so and so has been mortgaged for a camel load of food. That would cause us great disgrace, but we will mortgage our arms to you."
Maslama and his companion promised Ka'b that Maslama would return to him. He came to Ka'b at night along with Ka'b's foster brother, Abu Naila. Ka'b invited them to come into his fort and then he went down to them. His wife asked him, "Where are you going at this time?" Ka'b replied, None but Maslama and my (foster) brother Abu Naila have come." His wife said, "I hear a voice as if blood is dropping from him." Ka'b said, "They are none by my brother Maslama and my foster brother Abu Naila. A generous man should respond to a call at night even if invited to be killed.
Maslama went with two men. So Maslama went in together with two men, and said to them, "When Ka'b comes, I will touch his hair and smell it, and when you see that I have got hold of his head, strike him. I will let you smell his head."
Ka'b bin Al-Ashraf came down to them wrapped in his clothes, and diffusing perfume. Maslama said, "I have never smelt a better scent than this." Ka'b replied, "I have got the best Arab women who know how to use the high class of perfume." Maslama requested Ka'b "Will you allow me to smell your head?" Ka'b said "yes." Maslama smelt it and made his companions smell it as well. Then he requested Ka'b again, "Will you let me (smell your head)?" Ka'b said "Yes". When Maslama got a strong hold of him, he said (to his companions) "Get at him!" So they killed him and went to the prophet and informed him."
Här ser vi hur muhammed tillät taqiyya, att ljuga så de kunde lura ut Ka´b.
Du säger att Gud lät mörda Jesus, det stämmer inte, frälsningen var helt beroende på om Judarna som utvalt folk skulle acceptera honom eller inte.
Tillåt mig här återge Fader Daniels och Pater Rainer Carls tankar kring det hela:
Pater Rainer Carls S.J. hjälpte mig med svaret:
"Här har du ett försök på ett svar angående Judas Iskariot. Frågan är mycket viktig att besvara.
Frågan om Judas Iskariots ansvar för sitt förräderi kan endast lösas, om man klargör sig förutsättningarna för Jesu Kristi död.
I vissa delar av kristenheten menar man att det från början var Guds avsikt att Jesus skulle lida för att på det viset kunna frälsa människorna. Om man utgår från detta antagande, måste man också anta att Judas förräderi var planerat av Gud, att Judas inte hade något annat val och därför inte heller var skyldig osv. Denna uppfattning finns framför allt i den reformatoriska teologin, som i grunden förnekar att människan efter syndafallet överhuvudtaget har någon frihet kvar. Därför är varje enskild synd efter Adams syndafall egentligen inte syndarens synd. Snarare är var och en skyldig på grund av Adams synd, även Judas.
Men det finns andra delar av kristenheten som inte följer denna reformatoriska dogm. Enligt katolsk uppfattning inskränks, men förstörs inte människans frihet genom Adams synd. Hon behåller alltid sin frihet för att kunna acceptera eller förkasta Guds upprop till omvändelse. Därför var det heller inte från början givet att judarna skulle avvisa och döda Jesus och att Judas skulle förråda honom till judarna. Enligt denna åsikt skulle frälsningen ha nått människorna endast genom Guds människoblivandet, om människorna (judarna) skulle ha accepterat Jesu budskap om omvändelse och om Guds rike. Jesus kallar judarna till omvändelse och vet han sig endast sänd till judarna, och först när de vägrar antyder han att han måste dö och att evangeliet skall gå över till hedningarna. Därför tar han Judas i sin gemenskap.
Hur mycket var det då meningen att Judas skulle förråda Jesus? Meningen var väl att judarna skulle omvända sig och ta emot Guds rike. Guds människoblivande i Jesus från Nasaret och människornas accepterande av Jesu omvändelsekrav skulle ha räckt till för att utplåna människornas synder. Annars skulle ju Jesu förkunnelse från början ha varit en felskyltning, eftersom han i början tycks helt och fullt räkna med att judarna omvänder sig. När Judas sedan förrådde honom och judarna korsfäste honom, visar detta den mänskliga syndens storlek, men inte att människorna (judarna, Judas) måste synda. Det mänskliga nej till Gud är så stort, att människorna till och med dödar sin Gud, för att inte behöva vända om och erkänna sin skuld i denna världens onda. Men det är på intet sätt klart att de måste avvisa Jesus. De kunde ha omvänt sig och i så fall skulle Gamla testamentets profeter ha fått rätt, nämligen att när Messias kommer, då kommer fredsriket. Därför är och förblir också Judas ansvarig för sitt nej som vilken människa som helst. Det mest avgörande i detta fall är kanske inte att han förrådde Jesus, utan att han, när han insåg sin skuld, inte omvände sig, grät och bad om förlåtelse (som Petrus), utan att han hängde sig. Trots att han erfarit Jesu förlåtande hållning gentemot syndare, ber Judas inte om denna förlåtelse för sig själv. är detta inte syndarens yttersta stolthet? Gud skulle ha kunnat förlåta honom, men endast om Judas skulle ha tagit emot förlåtelsen."
Gud välsigne dig
fader Daniel