Citat:
Ursprungligen postat av Nall0ts
Shit, är det sant? Tjaa, asså, dag 36 (har jag för mig) börjar nu, och även om jag skulle vilja, så kan jag inte hävda att jag mår bra än. Det värsta suget är borta, och de flesta fysiska besvären har trubbats av en aning, men jag har fortfarande lite frossa, och, som du själv sa, tröttheten/utmattningen... Det blir till ett projekt att resa sig upp ur soffan för att gå på muggen eller liknande; musklerna är så svaga att det är svårt att ställa sig, och när jag sitter i soffan så är det blodtrycket (eller kanske snarare stressen), känner mig inte tillfreds med någonting, kan inte slappna av, och kan inte njuta av att äntligen få lägga mig och slappa efter en lång arbetsdag.
Sedan är det ju psyket. Känns som att min emotionella förmåga har stympats; saknar hela tiden någonting, men kan inte sätta fingret på vad, och alla mina känslor verkar puts väck. Jag är ju van vid att känna eufori någon enstaka gång, då jag har råd att dra upp dosen ordentligt, van vid att sitta o klia mig överallt... I digress.. Och nu kan jag helt plötsligt inte känna riktigt stark glädje längre.
En klar förbättring kan jag dock rapportera: jag kan sova nu, till skillnad från de tre första veckorna, då jag sov sammanlagt 10 timmar (plus/minus en timme).
ja, det är helt sant. 3 månader. Men som sagt, jag vet ingen utöver mej, där den fysiska abstinensen suttit i så länge. Ja tröttheten/mattheten är jobbig. Man orkar ingenting, bara gå och ta ett glas vatten känns oöverstigligt. Samma med blodtrycket, det är ett utav de värsta symtomen tycker jag. Kännas som hela huvudet dunkar och hjärtat rusar.
Jag fick förresten betablockerare av min läkare sist. Har inte hämtat ut dom än men kan ju vara värt att testa iaf.
Skönt att du kan sova bättre nu. Det är viktigt att se alla små framsteg man gör, som tex med din sömn. Då märker man att det går åt rätt håll och det är viktigt för att orka fortsätta. Snart kommer tröttheten börja lätta lite och man orkar ta sej iväg till affären/jobbet eller vad man nu behöver.
En kille sa till mej under avtändningen "känner du inte att du mår absolut sämre när du går upp på morgonen, så mår du troligen lite bättre".
Och jag tror det är så. För det är så lätt att glömma bort alla pyttesteg man gör framåt och bara koncentrera sej på och känna allt det dåliga o jobbiga man upplever, vilket är helt naturligt.
Jag skrev ner från dag till dag hur jag mådde, vad jag hade orkat göra (bäddat sängen, handlat, osv), hur jag hade sovit, osv. Inte för att jag mådde något bättre av det direkt, men just för att se de små framstegen som man uppenbarligen gjorde.
Hoppas det går bra för dej fortfarande och att du mår bättre!
