Spriten gör mig alltid lycklig. Annars träna skiten ur sig, så man knappt orkar ta sig hem från gymmet. Dessutom är jag otroligt noga med kosten, så att svina lite och käka glass och negerbollar funkar ibland. Flyttar ångesten
Edit: Att slå knytnävarna i valfritt hårt material funkar ofta rätt bra.
Jag vet inte hur normal jag är, som väntar ut bekymmer. Vet inte hur konstruktivt eller bra det är heller.
Ända sedan.. för evigt, så har jag varit tvungen att vänta ut problem. Hade jag valet att Gilla Läget (tm) så skulle jag givetvis göra det. Men slår nedstämdheten till så kan det liknas vid en kemisk storm som först anas, sedan slår till och blåser ett tag, för att till sist dö ut så sakteliga. Vem kan värja sig mot en storm?
Tro mig, jag har försökt att tänka positiva tankar och rycka upp mig, desperata försök som bara har resulterat i ångest över min oförmåga att just rycka upp mig.
Där sitter jag alltså, och är ett inferno av depression. Varje gång vill jag dö. Varje gång vet jag att det går över, men i varje peak vill jag dö lika hårt. Jag känner avsmak inför allt och spyr på allt som andas Gilla Läget (tm). Dagen jag står ut med att eventuellt höra Always Look on the Bright Side of Life ur Monty Pythons välkända film, är dagen då saker börjar ljusna. Det är ett bra tecken.
Rent konkret så brukar jag isolera mig från omvärlden och sitta otroligt mycket framför datorn. Det är skönt att läsa om andras svåra situationer, jag är orkeslös ungdom och internet är lättillgängligt. Jag slutar helt att motionera, äter oregelbundet och sover för mycket. Och så levs det i några veckor, eventuellt månader. Aldrig någonsin har jag skurit mig eller idkat annat självskadebeteende deluxe, dock så har jag i mina svåra stunder tänkt "äh fuck it" och därefter druckit fruktansvärt mycket kaffe, varpå jag känt samhörighet med drogmissbrukarna. Kaffe gör mig pigg och driven, det får mig att gå ut och jogga ibland. Motionen framkallar endorfiner och så känns det hela ännu lite bättre. Detta fungerar dock inte när det känns som mörkast.
Man kan alltså säga att jag skapar en consensus för mig själv, vilket känns väldigt schizo, men det hjälper i vart fall. Jag läser på internet om andra deprimerade och andra med mina intressen. Jag dricker kaffe och upplever en promille av kicken som knarkare antagligen upplever. Och så mår jag lite bättre, när jag får inbilla mig att jag bara är som alla andra.
Klockren beskrivning. Jag är absolut inte en deprimerad person, är för det mesta glad men såna där deppvågor kommer man likt förbannat aldrig undan. Det ploppar upp när man minst anar det...
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!