När ni känner er nere, hur gör ni då?

Hej hej!

Hur gör ni när ni känner er nere?
Flashback har ju hur många medlemar som helst, och dom flesta är äldre och har mer erfarenhet, hur tacklar ni problemet när man känner sig nere som alla kan känna ibland, hur gör ni då?
Ser ifram imot intressant läsning ^^

Jag brukar lyssna på musik eller umgås med någon/några jag tycker om. Försöker "bryta vardagen" och göra något jag tycker är roligt och som får mig att inte tänka på alla problem.

Jag vet inte hur normal jag är, som väntar ut bekymmer. Vet inte hur konstruktivt eller bra det är heller.

Ända sedan.. för evigt, så har jag varit tvungen att vänta ut problem. Hade jag valet att Gilla Läget (tm) så skulle jag givetvis göra det. Men slår nedstämdheten till så kan det liknas vid en kemisk storm som först anas, sedan slår till och blåser ett tag, för att till sist dö ut så sakteliga. Vem kan värja sig mot en storm?

Tro mig, jag har försökt att tänka positiva tankar och rycka upp mig, desperata försök som bara har resulterat i ångest över min oförmåga att just rycka upp mig.

Där sitter jag alltså, och är ett inferno av depression. Varje gång vill jag dö. Varje gång vet jag att det går över, men i varje peak vill jag dö lika hårt. Jag känner avsmak inför allt och spyr på allt som andas Gilla Läget (tm). Dagen jag står ut med att eventuellt höra Always Look on the Bright Side of Life ur Monty Pythons välkända film, är dagen då saker börjar ljusna. Det är ett bra tecken.

Rent konkret så brukar jag isolera mig från omvärlden och sitta otroligt mycket framför datorn. Det är skönt att läsa om andras svåra situationer, jag är orkeslös ungdom och internet är lättillgängligt. Jag slutar helt att motionera, äter oregelbundet och sover för mycket. Och så levs det i några veckor, eventuellt månader. Aldrig någonsin har jag skurit mig eller idkat annat självskadebeteende deluxe, dock så har jag i mina svåra stunder tänkt "äh fuck it" och därefter druckit fruktansvärt mycket kaffe, varpå jag känt samhörighet med drogmissbrukarna. Kaffe gör mig pigg och driven, det får mig att gå ut och jogga ibland. Motionen framkallar endorfiner och så känns det hela ännu lite bättre. Detta fungerar dock inte när det känns som mörkast.

Man kan alltså säga att jag skapar en consensus för mig själv, vilket känns väldigt schizo, men det hjälper i vart fall. Jag läser på internet om andra deprimerade och andra med mina intressen. Jag dricker kaffe och upplever en promille av kicken som knarkare antagligen upplever. Och så mår jag lite bättre, när jag får inbilla mig att jag bara är som alla andra.

Jag käkar antidepressiva medel på livstid så jag kan säga att det är lite skillnad på att vara deprimerad och nere. Mitt tips hjälper alltså inte mot depression.

När jag känner mig nere så brukar jag - det här låter säkert fånigt - städa! Jag kör en rejäl storstädning, tar kafferast lite då och då med tillhörande cigg, fortsätter städa.
Inget hjälper så bra mot nedstämdhet som en skinande ren lägenhet har jag märkt.
Efter det så brukar jag gå och hyra mig några filmer, köpa hem pizza och gotta mig i soffan resten av kvällen framför TV:n och mysa över att jag inte bara har ett hem och utan även ett rent sådant.

Det finns ju många sorters nere... ledsennere, dep-nere och ångestnere, t'exempel.
Ångestnere bemöter jag oftast med träning. Endorfiner tar eggen ur ångesten.
Dep-nere, då talar jag riktig depression, är mycket svårare att bemöta. Små små steg mot nånting annat.
Ledsenere- då brukar jag teckna. Ge känslorna färg och form så ser man dem på ett anat sätt, så blir de sedda och kan släppa sitt strypgrepp.

Tror man finner mest sinnesro genom att inse och acceptera att livet är upp- och ned.

"Tror man finner mest sinnesro genom att inse och acceptera att livet är upp- och ned."

Håller med, jag drar täcket över huvudet och sover av mig det, dom flesta av mina problem känns bättre efter lite sömn. Alternativ till detta är att jag tar en rejäl blecka i goda vänners lag.

Går det trots allt inte om så tar jag det lugnt, sätter mig och rannsakar vad det kan bero på och försöker sen göra nåt åt det. Fortsätter att jobba iaf eftersom det ger mig annat att tänka på vilket är skönt.

När jag känner mig nere brukar jag sätta på lite dramatisk musik. Helt sjukt hur bra det funkar på mig. Jag slutar grubbla på livets meningslöshet och börjar istället tänka på allt det goda man har framför sig och hur mycket jag tycker om mig själv. Men dålig musik har däremot raka motsatta effekten på mig.
Kan tippa på att detta inte fungerar för någon som är deprimerad på riktigt dock.

Tar kodein och deppar. hatar mig själv nu.

tar tradolan och lägger mig i sängen och tycker synd om mig själv

Tja, om jag känner mig nere så försöker jag göra något som jag tycker är roligt, som att slänga sig i sängen och spela TV-spel.

Det ska ju helst vara något man får skjuta mycket i.

Lyssna på min favoritartist, svälja ett par valium och xanor o kanske toppa med en starköl. Annars det alltid att supa tills man somna, det gör iaf jag ofta.