Varför tror man på gud?

NIX, du kännar dom redan. Du är långtifrån en idiot ... så vill du leka ordlekar, gör det med nån som tyckar det är meningsfylld.

Jag har vanligtvis svårt för situationer där A ger B kritik som baserar sig på vad som framställs vara något "uppenbart" men egentligen inte är något annat än grundlösa antaganden. Som att vetenskap skulle vara "sanningssträvande" exempelvis.
Det är svårt att på ett meningsfullt sätt komma mycket längre än till dess grundsatser därför att den epistemologi du förespråkar uppenbarligen bygger på en tveksam ontologi.

det finns 1000 anledningar till att man tror på gud, men en anledning är att folk var uttråkade, så de hittade på lite sagor och saker att tro på, så att de skulle kunna diskutera saker under middagen. det är ett sätt att socialisera, och det har hjälpt människor väldigt mycket att nå dit vi är idag. om vi hade trott på nihilism, ateism eller evolutionism så hade vi troligtvis fortfarande bott i grottor.

Vad sägs om, något som vi båda kan göra observationer av. Den sanning som finns utanför dessa ramar är för oss okänd.

Om vi inte kan enas om spelreglerna så är det ju lönlöst att gå vidare och starta matchen.

Nej. Frågan är "finns gud".
Det är inte så svårt att enas om en slutsats om båda spelar efter samma regler. Jag har angett den vetenskapliga metoden som lämpligast ramverk att förhålla sig till. Avsaknad av alternativ från dig får mig att anta att du håller med. Därifrån är resan rätt enkel.

Överens. Men detta skede av debatten borde du, jag och 99,99% av mänskligheten ha passerat för länga sen, eftersom vi .... med några få foliehatts-undantag ... strikt axiomatisk vet att vi fallar 'neråt' o.dyl.


Och tveksamheten är? Att vi INTE förlitar oss på empiri, att vi INTE fallar neråt, att vi INTE kan förlita oss på objektiviteten i observationen av kosmos 'diskreta' natur?

Vad jag minns brukar du själv acceptera det samma underlag som jag, och om det finns ontologiska fortsättninger vi inte är överens om är det något som ännu inte har kommit till min kännodom.

Alltså stort sett identisk med foliehatt'ismen.


Nihilism ... troligen ja. Resten .... pladder.

Eftersom du nu står bakom detta påstående så är det upp till dig att förklara varför du har situationstecken bakom sanningssträvande. Vad är det du är skeptisk emot?


Varför? Förklara varför, så kanske vi kommer vidare.

Man väl säga att jag snarare har en instrumentalistisk syn på vetenskap än en positivistisk dito. Ser inte varför 'bevisbördan', som det alltid pratas så mycket om i det här forumet, skulle ligga på min sida. Visa att vetenskapen är teleologisk. Visa att vetenskapen är närmare 'sanningen' nu än på 1800-talet.
Det kan inte stå rätt till när det ständigt finns utrymme för skepticism om t.ex. "den egentliga yttervärlden" och andras medvetande etc. Att solipsism är en logisk möjlighet tyder i min mening mer på att grunden är felaktig än att det är ett rimligt antagande.

Men om man accepterar att det inte finns någon metafysisk sanning, är det inte bättre att vi utgår från en vetenskaplig sanning som bygger på bevis, än på en spekulativ sanning som inte går att bevisa?

Om du är rädd för att trilla över kanten på denna platta jord, så förstår jag hur du tänker.

I annat fall så tror jag att vi är eniga även om du, likt ett barn, tycker det är roligt att fråga "varför det" så fort jag förklarat något. Vart vill du annars komma?

Kanske det, men jag ser fortfarande inte poängen med att påstå att vetenskapen är sanningssträvande. Varför vill du byta ut 'vetenskaplig teori' mot 'sanning'?

Det kommer säkert från ett för exklusivt användande av logik separerat från dom övriga verktygen i rationalismens metodologi.

Logiska paradoxer är ju inte okända; om man börjar med suspekta premisser .... såsom t.ex. teismens apologetik ofta gör .... kan man sen bygga iofs 'sunda' argument.