Citat:
Ursprungligen postat av
Bogomil
Det borde väl i första hand vara extern-krisna källor som har intresse och som skulle få fokus i debatten.
Bibeln som historisk dokument är av flera anledningen en osäker källa och det verkar "taktisk" när tråd-bidragare försökar leda debatten i på den planhalva.
S.k. extern-kristna källor kan vi kanske känna oss attraherade av eftersom vi, rentav bara genom att så namnge dem, kallar andra källor "kristna" och således uppenbart partiska i diskussionen. Här skulle jag dock nog säga att vi inte bör se evangelierna, som jag som ovan alltså vill tala för som våra primära källor, som en källa som vi kallar "Bibeln", ty när evangelierna författades existerade inte den konstruktion vi idag kallar Bibeln. Det kan generaliseras ytterligare. Att tala om Bibeln som en källa ö.h.t. vore nog bäst att undvika. Från ett historievetenskapligt (men ej nödvändigtvis teologiskt) perspektiv ses den lämpligast som en samling mer eller mindre oberoende texter av varierande historisk kvalité.
Vidare, även om evangelierna idag är centrala för den religion vi kallar kristendomen, är det en desto mer komplicerad fråga om en sådan religion kunde påstås existera så pass tidigt som evangelierna är författade, dels i den mening att anhängarna så här pass tidigt antagligen inte själva identifierade sig som anhängare av en helt ny, separat religion utan snarare som en anhängare av en reformerad judendom (apostolisk judendom har jag rentav hört kristna idag använda som ett alternativt namn på sin religion), och dels eftersom vi kan debattera om författarna trodde på ting som majoriteten kristna idag skulle kräva för att kalla någon som kristen (med treenigheten som den stora och uppenbara frågan). Men vi accepterar nog att evangelierna är partiska i den mening att de alla är positiva till Jesus.
När vi läser evangelierna för att rekonstruera den historiska Jesus läser vi dem således utan att ta någon som helst hänsyn till senare kristna traditioner och teologiska utvecklingar, och som sådana är de de mest utförliga, tidigaste och bästa källorna vi har för Jesu liv. De relevanta s.k. extern-kristna källorna är som ovan som bäst någon/några korta meningar om Jesus som kan ifrågasättas som möjliga missförstånd (Chrestus i Suetonius exempelvis), förfalskningar (Josefus) eller ointressanta (som i Plinius som talar om kristna, eller i Tacitus där quellenforschung, som är det fina ordet för studerande av ett verks använda källor, ställer oss tveksam om någon information om Jesus av intresse ö.h.t. där finns att hämta).
Citat:
Ursprungligen postat av
Roger Viklund
Jag vet inte hur det förhåller sig med de tre övriga, men Markus borde rimligen veta att han skriver fiktion. Hans (eller hennes) evangelium är så utsökt genomtänk och välkomponerat att personen rimligen borde veta att det han skriver inte är historisk sanning.
Argumentet ovan kan vi nog acceptera i den mening att om vi tycker oss finna högst (skön)litterära och/eller poetiska strukturer i en text motsäger det något av det vi torde finna i en facklitterär, historievetenskaplig text. Från ett komparativt perspektiv tror jag dock vi får problem att vidhålla detta, ty detta är ett fenomen vi finner i all grekisk historiografisk litteratur, från fadern Herodotos till senare författare som Plutarkhos. Idag när vi talar om historia tänker vi oss det nog som text som skall vara torr och strikt i sitt sanningssökande via konventionell vetenskaplig metod, men vi behöver inte gå alltför långt tillbaka i vår historia förrän vi finner idealet att historia skall vara god litteratur; ett exempel är Theodor Mommsen som vann nobelpriset i litteratur 1902 för ett facklitterärt verk om romersk historia.
I antiken blir det kanske än mer främmande; i Herodotos finner vi ofta folk och anti-folk, där Grekland är centrum och folk som bor på motsatt sida ofta har seder som är tvärtom gentemot varandra. Att dylikt är bokstavligt sant kan vi naturligtvis ifrågasätta, men få skulle ifrågasätta att Herodotos verk är lögn rakt genom (vilket mer eller mindre är vad vi måste acceptera om våra fyra evangelier om vi inte vill acceptera en historisk Jesus), ty en del uppgifter kan bekräftas externt.
I Herodotos, liksom hans efterföljare, den store Tukydides, men även Polybios, verkar idén vara att historia skall vara utbildande i någon mening (varvid att vara historiskt "korrekt" i modern mening inte alltid och jämt har högsta prioritet); Tukydides talar rentav direkt till oss som lever i en tid då den värld han levde i bara finns kvar i form av ruiner, och säger att vi antagligen inte kommer tro på hans ord om exempelvis Sparta, så mäktig under hans tid, eftersom det inte kommer vara mycket till ruiner för oss att finna. Men hans text i sig skall vara evighetens ägodel, alltid relevant och lärorik och hittills får vi ge honom rätt åtminstone. Och då anses Tukydides tillsammans med Polybios nog vara antikens mest sofistikerade och pålitliga historiker, trots att de uppenbart sysslar med mer poetiska och litterära ting stundom (som att slänga in uppenbart påhittade eller modifierade tal i olika historiska karaktärers munnar).
Således skulle jag vilja säga att den typ av litterära kvalité, främmande för modern historievetenskap, inte är främmande för perioden då texterna författades, även för mer "seriös" historiografisk litteratur.