Citat:
Ursprungligen postat av Panzerschlaffse
Jag tyckte inte det var vidare pundigt när jag stod och sög rent tjackpåsen mitt på dansgolvet på någon klubb på stureplan kl 04:30 men nu när jag tänker tillbaka på det så var det rätt pundigt.
Nåväl,nåväl... jag slickade ren påsen första gången jag tog tjack så lite pundig är man allt :P
Pundigaste jag har gjort är nog att skrapa rent ett glasbord ifrån intorkade rester utav tjack/blod/damm och rengöringsmedel under en helvetes avtändning då jag desperat behövde få i mig en gnutta utav detta vita gift för att orka stå ut och killen som skulle fixa inte svarade på telefon... Det är ingen ursäkt! Det är så äckligt att jag själv äcklas utav det
Andra pinssamt pundiga saker man gjort (och gör) är att springa runt i flera dagar och åka än hit och en dit för att få tag i nåt,tillbringa timmar med att envist hitta en ven som fortfarande går att få svar ifrån när armarna är täckta utav stickmärken nerifrån händerna upp till överarmarna.. jag kan lungt sitta 5 timmar i sträck och försöka innan jag funderar på att ge upp och under tiden rinner livet förbi.Misär är allt jag har att säga! händer ibland att jag är ända nere på fötterna för att få i mig min dos... det går men fy fan i helvete vad ont det gör!!

och det blir inte samma sak att snorta/bomba det tyvärr...
Har även använt samma nål 47 gånger i sträck innan jag fick tag i nya,därav de sexiga ärren i mina armveck som antagligen kommer sitta där ett bra tag skulle jag tro... man har även varit så pundig att man delat nål flertalet gånger,dock så hade alla de personerna nyss testat sig för blodburna sjukdomar,men ändå det är idiotiskt! Tänk ifall någon utav dem skulle ljuga?! ska faktist kolla upp det för att vara på den 110% säkra sidan,måste bara vänta tills jag ser anständig nog ut för att gå iväg och ta blodprov
Det är mest bara äckligt att vara pundig om man går över gränsen,kanske är det tråkiga med att vara så gränslös att man aldrig kan gå över gränsen,eller så behöver man faktist ha gränser för att inte gå för långt och tappa taget om sig själv.Kanske är att falla inte att flyga en kort sekund,kanske är marken närmare än man tror? jag börjar bli trött på detta liv,samtidigt som jag dras till den mörka misären.Jag känner att jag börjar förlora mig själv mer och mer,men att inte vilja se skiten igen och ändå fortsätta för att man inte orkar med livet utan det är nog det pundigaste pundarbeteendet man kan finna! Vart är min kopparkrona?! jag förtjänar den åtminstone ett tag till tills jag antingen har knarkat ihjäl mig eller faktist tagit tag i mitt liv och hittat vad som behövs för att
jag ska se livet som meningsfyllt och finna
min väg till lycka som kan tysta den ständiga längtan,bli till den pusselbit som fattas inom mig som ger den livsglädjen som andra människor verkar ha...