Era pundigaste beteenden?

En gång ringde jag upp kundtjänsten för ett företag och förklarade att jag skulle nu skulle ta den första fixen på över ett dygn, samt att jag inte kände till heroinets styrka, men att jag ändå inte tänkte spara på krutet, varför personen i andra änden skulle sitta tyst och vänta på att jag injicerat färdigt för att då genom verbala min verifikation (eller icke-verifikation) få klart för sig huruvida jag överlevt eller ej. I efterhand en aning pinsamt, men vad gör man inte för kärleken...

Mitt pundiga beteende, som helt och fullt är eget (ingen kopiering här) beskrives strax här nedan:

Att på den rytm, som tjacket ger – ja, på amfetaminvers, som dess upphovs-/Arko-/man/-n/ vill kalla det – få en idé: att skriva ned: en redogörelse för dagen, som för mig är tisdag 2, om allt det punderi, som roar mig för egen del, men inte minst för alla er, som läser inläggen i tråden och därigenom följer mig, i allt som sker, fast nog är det väl att ta i, så inåt helvete på det, vad än rytmen kräver, men i den mån jag skriver ned det, då, om man skall vara petig, och detta i en högre grad, än silen gjord på gammalt svar var grumlig, tjock och kletig. Ehuru bortom rimligt tvivel ställt, då undertecknad själv som pundare, som alla vet, kan svara jakande på frågan, och det statistiskt säkerställt:, bör ändå poängteras: petig? Ja, det är man.

Men nu till själva min poäng med hela denna svada: beskrivandet av tisdag 2, som sådan den har varit:

Först loggade jag ut och reste mig, tog på mig mina kläder, som, strategiskt nog, är lämpade att dölja ärr och gör sig bra i alla väder.

Jag gick, med värk av missat skott i höger arm, på den av blankis hala vägen, kanske alltför hastigt fram, och trillade i backen, skadade min andra arm men knyckte, litet grand av trots, ändå bara lätt på nacken, reste mig och fortfor gå, fast slog av en del på takten, men hann dock i tid, och kom så fram, i god tid nog att dricka vatten, men glömde det totalt och bara rättade till hatten, när jag, vid skymten av min spegelbild på krymplingstoaletten, distraherades av en pupull, vars storlek gjorde synen vacker, bortsett från min slitenhet, så blank och flammigt röd och blek, förvärvad av ett kletigt tjack och påtänd vaka genom natten.

Jag skyndade med sådan hast, till föreläsningssalen, som jag åter skulle borda, fast jag ännu liksom galen sitter här och envisas att orda. Om tjacket ännu verkar sedan, kommer fortsättningen då, men nu är klockan mycket redan och beklagligen, försäkrar jag er, att jag genast måste jag gå!

Imponerande. Om inte du var så helig och självgod på ett sånt "jag är pundare - ok?"-sätt, så skulle jag faktisk erkänna att du är en riktigt duktig poet.

Gör en annan tråd med ämnet "drogpoesi" där kriteriet är att dikten inte blott ska handla om droger, men förmedla deras ande. Då skulle FB vara spännande för en stund. Och kanske kulturellt berikande (som invandrare).

Mvh

Allt detta pundiga beteende verkar inte särskilt kul eller givande. Till alla i tråden: Varför pundar ni om detta är beteendet som medföljer? Vad är det roliga?

Du har en profilbild/avatar från 13th Floor Elevators, grundat av Roky Erickson…
och du ställer den frågan?

Jag tänkte precis det!

OnT: Det pundigaste jag någonsin gjort var att stå på McDonalds i Visby, inlåst på en toalett, klädd i trosor och BH (hade cyklat genom regn, jag var plaskvåt och skakade av köld) Skulle ta båten tillbaka till Stockholm om någon timme, men inne på toaletter stod jag och torkade min klänning och mina strumpor under handtorken.

Då kände jag mig rätt nerdekad, även om jag inte hade någon substans i kroppen.