Era pundigaste beteenden?

Det var det värsta, min bild av dig har fram tills nu varit att du är en för intellektuell och harmonisk narkoman för att någonsin ta till nävarna.
Hur kom det sig att situationen gick så långt som den gjorde? Sprit?
Vilka slogs och vem segrade?

Minst sagt. Intressant läsning. Du och CharlieR är duktiga på att knåpa ihop sådant.

När jag tänt efter tjackrus har jag en väldig ångest inför att gå och sova.
Jag avskyr att gå och lägga mig och försöka undvika att råka bita på min redan söndertuggade tunga (men jag måste alltid bita tag i tungtippen när jag sväljer för att undvika att svälja tungan) och känna kroppen skaka sönder innifrån så starkt. Men mest har jag alltid ångest inför sömnen.
Antagligen för att sänggående innebär att det roliga är över.
Ofta är jag vaken för länge så jag får starkare hörselhallucinationer, så jag pga det inte kan sova, ser saker, hör saker, brukar bli ett sorl av röster i mitt huvud, hur ska jag kunna få någon ro med allt det oljudet. Men främst kan jag inte sova för att jag förstås är säker på att det är någon i mitt hem, trots att jag ju egentligen vet att fallet inte är så.
Särskilt som jag ju faktiskt redan sökt igenom mitt hem flera gånger.
It's getting old. Måste börja skaffa mig lite disciplin och däcka mig tidigare.
Det här är ju bara bristande karaktär.

Jag är inte ett dugg våldsam av mig, och din analys är korrekt. För mycket sprit och tjafs om mitt knarkande. Jag och farsan bråkade, han började (för att jag inte kunde lova att sluta knarka och inte börja igen) och morsan avbröt. Om han vann, vet jag inte. Kanske det. Han hade sönder min skjorta i alla fall. Lyckligtvis blev det inga allvarliga skador annat än på skjortan (som jag "lagade" med ett gem – pundigt beteende!) och köksbordet. Vi tog en cigg efteråt och diskuterade som vuxna människor.

Haha... Det finns väl en viss fallenhet för listor i alla fall.


Nä, nä. Det är mysigare att däcka, ju senare man gör det! Det är jobbigt med de där visuella hallisarna, dock. Man ser folk i ögonvrån och måste gå och jaga bort dem (ganska pundigt att jaga bort sina hjärnspöken, när man faktiskt vet om, att det är fantasifoster). Jag hade ganska jobbiga sådana en gång och var tvungen att gå bort till sängen hela tiden för att rätta till överkastet, när hallisen gick och lade sig där hela tiden.
Men vid det laget hade jag varit uppe i en vecka också, och det är egentligen på tok för länge.

Rösterna i huvudet är en klassiker, men förslagsvis lyssnar man på musik några timmar före sänggåendet, så hör man musik i huvudet i stället för röster. Mycket behagligare.

Sedan gillar jag faktiskt hallisarna, när man skall sova. Åh, det är bara att kura ihop sig i fosterställning under täcket och uppleva fritt fall åt än det ena hållet, än det andra, medan man tittar in i ögonlockens bolmande mörker och färgskiftningar och lyssnar på inbillningsmusiken. Det enda felet är muskelryckningarna. Nacken vill hoppa till, varje gång man är på väg att slumra in, fastän man ligger platt mot kudden och inte sitter upp eller borde spänna nacken av någon annan anledning.

Jag tycker att hallisarna är skitjobbiga, de är bara trevliga i vaket tillstånd.
Gillar att t.ex lyssna på min vän prata i telefon i solariumet medans jag väntar på att hon ska bli klar, eller när hon börjar driva med sig själv om något hon gjort tidigare. Eller något i den stilen.

Och nu ska jag syssla med ett annan klassisk grej,
nämligen leta efter piller jag gömt här och var på smarta ställen när jag varit bäng tidigare.

Gömde för flera månader sen bort min hårddisk när jag hade varit uppe ett par dygn och plötsligt fick grym snut noijja. Och jag har sökt igenom hela lägenheten flera gånger utan att hitta den. Saken är att jag minns att jag skruvade i datorn och skulle gömma den, men kan fan inte minnas var jag gömde den.

Mina polare gjorde en ganska pundig grej en gång.
Dom hade varit uppe på tjack hela natten och blev väldigt holk sugna så dom gick till det stället där dom alltid röker och började plocka massa gamla gås fimpar och meckade ihop till en gås
-Smakade inte gott men bäng blev man, sa polaren efter han berättat det.

1. Att sitta och pula med rengöring samt slipning av välanvända kanyler och pumpar. Länge.
2. Att inse att man inte har några synliga vener.
3. Att upprepade gånger gråta en tår över totalt uteblivet svar i samtliga osynliga vener.
4. Att ge upp och försöka komma till freds med att aldrig mer kunna ta någonting intravenöst.
5. Att, i ren frustration, återupprepa steg 1-3 i hopp om att det ändå finns en Gud.
6. Att misslyckas brutalt och injicera i halsen. (Inte kommit dit. Än.)

6. Att sätta nålen på sin lidande sambo och ge henne tron till Gud åter.

Att snöa in på att snygga till begagnade verktyg och ägna ett par timmar åt att bara sitta med tops och varmvatten för att få bort torkat svar ur kanylerna.

7. Att vara evigt tacksam.

Det här har vi visserligen tagit upp tidigare, men att kommunicera med sin sambo (när båda är hemma!) via FB och därtill för ändamålet begagna sig av samma dator. Ganska pundigt beteende.