Har industrijobb där man måste plinga efter avbytare för att gå på dass, vilket innebär att jag titt som tätt plingar, försvinner i några minuter och sen kommer tillbaka snuvig. Ingen har sagt nåt än och jag är glad att det är mycket buller och oväsen på jobbet så jag i princip kan snörvla hur mycket jag vill.
På rasterna kommer jag alltid till rökrummet först (iaf på lunch eftersom jag inte äter nåt
) och ibland snörvlar jag oromalt mycket. Försöker låta bli, men det känns lite äckligt när snoret rinner och hotar att anlägga en ny flodfåra från näsan till munnen via överläppen. Är dock en jävel på att ljuga och inte det minsta nojig, så efter att ha diskuterat min mystiska "allergi" med mina rökrumskamrater vid ett flertal tillfällen, så har lugnet infunnit sig och dom accepterar att min allergi kan utlösas helt slumpartat och till synes utan förklaring. Har dock börjat bomba allt oftare (alt blanda i min läsk) för enkelhetens skull. Det dyker nämligen upp nyanställda titt som tätt (mkt stor arbetsplats) och det är drygt att måsta dra allergihistorien om och om igen + att det nog i längden är bäst att inte dra uppmärksamheten till min näsa och dess aktiviteter...
I övrigt är jag värsta rutinmänniskan när det kommer till knarkandet på jobbet. Alltid samma tid innan jobbet, alltid samma toalett på jobbet (tre st rangordnade efter mitt gillande), alltid samma ordningsföljd på aktiviterna på rasterna - gå på ett visst dass, köp en läsk av en viss sort i en viss automat, gå till ett visst rökrum, sitt på en viss plats, rök en cigg, gå på samma dass igen. Luncherna, som är längre, spenderas på samma sätt men med fler cigaretter. Vanor, mönster, ritualer. Samma sak varje dag. Skitjobbigt om "min" toa är upptagen eller om just den drickasorten är slut eller, ve och fasa, om nån sitter på MIN plats i rökrummet!
Ish, va långt det blev. Aja, ni lär ju räknat ut varför...
(det folk reagerar mest på är att jag aldrig äter nåt. Det enda dom ser mig inmundiga under arbetstid är min älskade läsk. Jag kallar det läsk-diet och brukar skrattande säga att mat är för veklingar. Är nog lite ursäktad eftersom jag är tjej vilket innebär att dom då tror att jag bantar eller nåt annat fånigt
)
På rasterna kommer jag alltid till rökrummet först (iaf på lunch eftersom jag inte äter nåt
) och ibland snörvlar jag oromalt mycket. Försöker låta bli, men det känns lite äckligt när snoret rinner och hotar att anlägga en ny flodfåra från näsan till munnen via överläppen. Är dock en jävel på att ljuga och inte det minsta nojig, så efter att ha diskuterat min mystiska "allergi" med mina rökrumskamrater vid ett flertal tillfällen, så har lugnet infunnit sig och dom accepterar att min allergi kan utlösas helt slumpartat och till synes utan förklaring. Har dock börjat bomba allt oftare (alt blanda i min läsk) för enkelhetens skull. Det dyker nämligen upp nyanställda titt som tätt (mkt stor arbetsplats) och det är drygt att måsta dra allergihistorien om och om igen + att det nog i längden är bäst att inte dra uppmärksamheten till min näsa och dess aktiviteter...
I övrigt är jag värsta rutinmänniskan när det kommer till knarkandet på jobbet. Alltid samma tid innan jobbet, alltid samma toalett på jobbet (tre st rangordnade efter mitt gillande), alltid samma ordningsföljd på aktiviterna på rasterna - gå på ett visst dass, köp en läsk av en viss sort i en viss automat, gå till ett visst rökrum, sitt på en viss plats, rök en cigg, gå på samma dass igen. Luncherna, som är längre, spenderas på samma sätt men med fler cigaretter. Vanor, mönster, ritualer. Samma sak varje dag. Skitjobbigt om "min" toa är upptagen eller om just den drickasorten är slut eller, ve och fasa, om nån sitter på MIN plats i rökrummet!
Ish, va långt det blev. Aja, ni lär ju räknat ut varför...

(det folk reagerar mest på är att jag aldrig äter nåt. Det enda dom ser mig inmundiga under arbetstid är min älskade läsk. Jag kallar det läsk-diet och brukar skrattande säga att mat är för veklingar. Är nog lite ursäktad eftersom jag är tjej vilket innebär att dom då tror att jag bantar eller nåt annat fånigt
)

(fast jag har aldrig tidigare tänkt så mycket över att de blir lite missfärgade med tiden, inte förräns inatt