Förnuft eller känsla, vad förespråkar ni?

Det var bra sagt av "snubben", men vem är han? Är det inte så att känsla och förnuft inte har så mycket med trygghet att göra, tycker knappast det är förnuftigt att snöa in sig på för mycket trygghet.

De som är överdrivet trygghetssökande har väl också låst sig vid minnen och känslor och vågar inte gå vidare. "Vi vet vad vi har, men inte vad vi kan få".
Med en sådan attityd kommer han stanna i växten. Man fixerar sig och blir förstelnad. Sverige och svenskarna är väl urtypen för detta tänkande, allt är reglerat och förutbestämt. Man blir med sådant tänkande väldigt lite öppen för det nya, blir kanske till och med skrämd.

Andra karaktärsdrag som följer med är auktoritetstrogenhet (man lägger av att vara självständig), fördomsfullhet (allt främmande stör), brist på glädje och flexibilitet och ett hämmat känsloliv. Susan Sonntag kallade svensken "the most prejudiced creature ever created!"

Det totalreglerade samhället är inget växthus för att odla det inre. Men å andra sidan är det extremt välfungerande maskineri, och det är heller inget att skämmas för.

Måste man välja antingen eller? Mitt mål i livet är att utveckla både förnuftet och känslolivet.

edit: Meningen med mänsklighetens framgång är för tillfället att finna metoder för att förbättra vår tillvaro. Detta kan endast uppnås genom vetenskapen. En dröm som jag aldrig kommer släppa är ett globalt slavsystem där "slavarna" är tänkande robotar. Det skulle ge oss människor tid att bekymra oss över den mänskliga utvecklingen hellre än det nödvändiga praktiska, då robotar skulle sköta den delen. Vi skulle få obegränsat med tid åt att utveckla både vårt förnuft och känslor, samt forskning och vetenskap om verkligheten: Det ultimata samhället, i mina ögon. Utvecklingen av vetenskapen och tekniken kommer först: Utvecklingen av förnuft och känsla kommer senare.

Lägg till en känsloparameter (eller två) i de nya AI-robotarna som konstrueras, så är jag den förste att beställa hem en sådan. Den skall vara lätt att sköta och vara användarvänlig i sin programmering och den bör även ha en encyklopedi lagrad, så att roboten kan fungera som konversationspartner.

Förnuft + Känsla = Perfekt. Så skulle jag sammanfatta det hela.

Det är inte ett direkt svar på frågan men svar på en del av frågeställningen. Jag är så fruktansvärt trött på alla "det var bättre förr" förespråkare. Jag förstår inte vad det är som skulle ha varit så bra för sig t.ex. 100 år sedan för gemene man. Visst kan jag tänka mig att övre medelklass kanske hade det bättre än idag om man jämför förhållandena men för den vanlige personen så är dagens samhälle mycket bättre. För ca 100 år sedan fick min morfars far sluta skolan och börja på gjuteriet vid 10 års ålder, det var inget varken han själv eller hans föräldrar ville utan det bestämde patron på bruket att nu hade han gått tillräckligt i skolan och det var dags att börja arbeta och det var bara att finna sig i det, och så såg det ut för 80-90% av befolkningen. Vad fick han ut för glädje av den gemenskap och värme som uppenbart fanns på den tiden enligt dig Henkko och alla andra det var bättre förr människor?
Jag tror att de som hävdar att det var bättre förr människor har en sned uppfattning om historia och samhällskunskap där de istället för att acceptera att det är som det är och leva i nuet går runt i några drömmar om att på farfars tid så kunde man minsann lita på folk och andra vanföreställningar.

Henkko har du läst boken "Fight Club" ? Om inte så rekommenderar jag dig verkligen att läsa den. Jag tycker det är svårt att välja mellan förnuftet och känslan. Te.x Förnuftet säger mig att jag ska plugga hårt i skolan annars blir jag tvungen att jobba som städare resten av livet. Känslan sig mig att jag hatar skolan och inte borde slänga bort mer tid på den. Vad ska jag välja? Känns omöjligt för mig att välja "rätt"...