Förnuft eller känsla, vad förespråkar ni?

Sverige, världens kanske förnuftigaste och känslomässigt avdomnade land som existerar. Vi fick betala ett högt pris för vår samhällsmodell, känslan gick förlorad i folkhemsbygget. Livsimpulserna fick stå tillbaka för den materiella välfärden. Men den andliga, spirituella, känslomässiga välfärden, vart tog den vägen? Den finns kanske på individnivå men isåfall är den väldigt, väldigt tyst av sig. Det är kanske för mycket begärt av en samhällsplanerare att konstruera system för psykiskt välmående, men varför inte? Nu när vi vet, de facto, att den materiella välfärden spelar väldigt lite roll för vår lycka borde det inte ske något omvälvande?
Alva och Gunnar Myrdal var övertygade om att materiell välfärd var vägen till lycka, de hade fel, ack så fel..men när ska vi börja rätta till deras felslut? Varför bryter vi inte den materialistiska trenden? har ingen förstått vad som egentligen händer? Vi lever ju vidare i samma anda som förut! Socialdemokratin har fortfarande kvar sina rötter i det rationella helvetet. Bara man är alltingenom förnuftig löser sig det mesta, visst! och man blir tyvärr en totalt tillintetgjord och andefattig individ på köpet. Stympad på sina livskrafter.

Jag ser ett sjukt och vilset folk. Den till synes "helt funktionsdugliga individen" är snubblande nära sinneskollaps medan den galnare "ytligare människan" kan uthärda betydligt mer.

Vad är livet utan känslan av att verkligen leva? Inte mycket..Jag har befunnit mig som i ett gråtungt dis större delen av livet utan att veta varför jag känt mig så trängd och hämmad, även under de ljusaste sommardagar, men nu börjar jag förstå att det handlar om något större än mig själv. Det handlar om ett samhällsprojekt som gick för långt och förstörde kulturen till förmån för konjunkturen.

Jag kan på samma gång förstå de galningar som en gång satte igång folkhemsbygget och på samma gång hata dem av hela mitt hjärta för att så kallhjärtat skurit sönder vårat land.
Att vara svensk är på många sätt att vara herre över sina inre processer och ALDRIG låta känslan gå före förnuftet och ändamålet. Och så förundras man över att det är konstigt att hylla osvenskheten...

Nu till frågan. Om ni får välja, lever ni hellre i ett känslohämmat, ospännande men materiellt tryggt samhälle eller ett mer utlevande, spännande och materiellt otryggt samhälle? (nej, man kan inte få båda, allting har ett pris)

Realism i politik och romantik (känsla + vilja) på det kulturella planet.

Du menar nazityskland? Invandringsstopp och Wagneropera?

Fan vad rätt du har, jag har kommit med liknande insikter och valt den andliga vägen. Mina föräldrar blev lite orolig och pratar om att jag är en flummare, men vad fan jag vill leva! Jag vill känna själen brinna inom mig. Jag vill inte följa systemet och gå och vara orolig för att min nya TV inte ska vara större än grannens..
Du har så rätt så rätt.

Intressant frågeställning men genom att måla verkligheten i svart eller vit förenklar du påtagligt. Antar att du gör detta endast för att stimulera debatten eller misstar jag mig?

Jag tycker man ser rätt tydligt att det ena tvingar undan det andra..men visst, jag kanske spetsar till det, för att få igång folk

Att växa upp i svenskt folkhem förskonar en från många svårigheter i livet. Trygghet - i alla dess former - sägs tillhöra de gynnade men det finns åtskilliga som inte håller med. Utbredd fattigdom, revolutioner, krig, kriminalitet och sådant som tillhör det som ibland kallas ”det naturliga tillståndet” definierar det passionerade livet på samma sätt som mörker definierar ljus eller ondska definierar godhet.

Otacksamhet? Naiv syn på det passionerade livet?

Jag tror det. Känslan av alldaglighet är universell, även om rutiner skiljer sig från varandra. Kanske drabbar den oss olika hårt och olika mycket, men det är inte typiskt svenskt att finna otillräcklighet i välbehag och vänja sig vid det från början exceptionella.

passion eller känslokyla (förnuft), säger du. är det ens något riktigt val som vi gör, frågar jag?

Jag lyssnar hellre på Wagner än på Britney Spears, och ser hellre att vi separerar befolkningar än att vi tvingar dem till att kompromissa med varandra.

Men jag tror att alldaglighetskänslan är högre i Sverige än i många andra länder, eftersom man försökt kontruera eller bygga upp en alldaglighet genom bergfasta, odiskutabla strukturer. Det är just pålitligheten i strukturerna som kan kännas så knäckande och omänsklig ibland, tänker en del på Radioheads Ok Komputer när jag funderar på svenskhet, hur vi skulle kunnat bli.
Jag har hört många säga att: vi hade det kanske knapert men samtidigt hade vi roligare än vi någonsin haft, även jag instämmer i det. Jag har det, kort sagt, skittråkigt i min behagliga tillvaro och njuter när något skiter sig.

Trygghet (detta har jag sagt förut) degenererar, förslappar och mattar ut människan till att bli en följsam veke. Å andra sidan har otryggheten också sitt pris, och det vore ju märkligt om vi skulle börja ha sönder saker bara för att vinna lite livkänsla.

Som svar på din sista fråga: Kanske inte, kanske. Det är mer att vi hamnat i ett sådant läge och låter oss påverkas vare sig vi vill eller inte.

Alla dessa (unga) män som ojjar sig över det civilicerade samhället... Jag har sagt det tusen gånger, men jag får väl säga det igen. Livet är så rationellt och fantasifattigt som man gör det. Det går finemang att börja snacka med valfri person på bussen när man har lust, det går superduper att flytta ut i en koja i skogen. Jag vet folk som bor ute i skogen idag. Orsaken att ni känner er fångade är att ni tror på matrixen. Men om ni inser att den är en matrix så kan ni överskrida den. Trancendens vettu. Och att vi har det _valet_ (vilket de flesta människor på jorden inte har) är en jävla lyx.

Jag föredrar helt klart ett tråkigt och tryggt samhälle i vilket jag kan ställa till med bus och skoja till det när jag vill, än ett kaotiskt samhälle i vilket jag inte har någon sådan valfrihet. Det är när man råkat på sin 85:e feta fembarnsmamma i en Amerikansk supermarket som man inser att man faktiskt har det jävligt gött i Sverige.

Enformighet och leda är skit och anti-socialt, anti-mänskligt men trygghet är knappast detsamma som tristess. Kom precis hem från en resa i Centraleuropa och levde väldigt oplanerat många dagar. Det var en härlig känsla att inte veta vad som väntade runt hörnet, vad det fanns att hitta på eller vart man skulle sova följande natt. Det var också skönt att veta att jag hade ett hem att återvända till och ett VISA-kort i plånboken om saker och ting skulle krisa sig, eller om jag skulle tröttna på det regellösa livet. Personligen behöver jag ganska många sådana här pauser från det slentrianmässiga livet, och det finns andra alternativ än resor - såsom slagsmål, oväntat sex och (andra) droger. Man kan ha rutiner samtidigt som man lever ett impulsivt och spännande liv, människans existens är ofta lång nog utan att detta ska vara kontradiktoriskt. Jag förstår helt klart vad du vill säga Henkko och jag håller mig dig till fullo vad beträffar ett automatiserat liv (det klassiska och mest talande exemplet brukar vara föräldrarnas passiva tillvaro). Men samtidigt har jag levt i ett otryggt samhälle där man ofrivilligt och väldigt lätt hamnade i trubbel, och i längden är det jävligt uttröttande (ännu tjatigare än folkhemmet). Jag förespråkar ett antipaternalistiskt samhälle där människor i princip är tillåtna att göra vad de vill så länge de inte skadar varandra. Som ett aktivt medvetande som du är så har du chansen att strunta i strukturerna, konventionerna och tryggheten och ge dig ut på vilda äventyr långt ifrån det utstuderade livet, medan andra sitter tryggt hemma i soffan och kollar på Idol. Frågan är om detta verkligen är din vilja och vad som i sådana fall hindrar dig? Bara en svårt drabbad passiv människa skulle skylla allt på samhället.

Det här är en svår fråga..
Du måste tänka själv.
Finge jag välja så skulle jag köra på det inre Välbefinnandet.
Materiella saker har ingen betydelse för din utveckling som individ.
Hammare o spikar kan vara bra att ha. skruvar likaså.
Men det är någon som tänkt ut formen på hammare, spiken och skruven!
Den individen nöjde sig inte med platta TV apparater o dom senaste systemen på sitt nätverk.
Utveckling så väl andlig som materiell går hand i hand.
Men det är endast DU som subjekt som måste förhålla dig till omvärlden. Så du har ett val.

Så mitt Svar är att du väljer själv..