Förnuft eller känsla, vad förespråkar ni?

Jag håller med. Mycket samhällskritik härstammar egentligen från personliga problem som man borde göra upp med på ett personligt plan, inte ett politiskt. Politiken är inte och ska inte va en arena för självförverkligande, utan ska ge mänskor möjligheter att göra nåt vettigt av sitt liv.

En vesäntlig fråga, helt klart. Jag kan säga att jag lever nästan helt antistrukturellt idag och gjort så länge eftersom jag inte känner mig speciellt kompatibel med den svenska livsformen.
Vissa tryggheter vill jag ha, men mer frihet, en mer öppen mentalitet. Nu är jag själv en produkt av svensk uppfostran och prägling och sticker inte ut så fruktansvärt mycket ändå, men det finns kommande generationer man kan underlätta för tänker jag..

Varför är vi det folk som längtar oss bort största delen av tiden? Det är alltid med en extrem lättnad i rösten man hör någon säga att de ska utomlands några veckor.
Som att de lämnar ett fängelse, som att de äntligen fått permission från bondhålan i norr! Är det något folk som lever på sina drömmar är det svensken, visserligen tysta, timida drömmar, men ändå, det finns ett rum inom varje svensk som viskar: Tänk om jag ändå vore född någon annan stans! och sedan samvetet kort där efter: Det är en skam att klaga när du har det så bra.

Det är ännu en indikation på att vi lever för jävla strikt, klagandet och gnällandet och bitterheten! När staten blir övermäktig och människan förlorar handlingsmöjligheter riktas avsky mot systemet och mot dess brister.

usch, jag ska resa i år, packa och dra..

Moder Svea hade varit stolt över dig. Rationalitet framför allt! Framför livet och spontaniteten! Problemet är bara att systemet är så överväldigande att självförverkligande upplevs som något obetydligt, hur man än gör försvinner man bort i oceanen av människor. Så känner jag och många andra, tro mig..

Samhällskritik kan absolut handla om personliga problem, det säger väl sig självt att den som trivs med allting inte kommer med speciellt starka invändningar..

Du feltolkar mig. Jag sa inte att självförverkligande ska stryka på foten till förmån för rationalism, utan att självförverkligande hör till den privata sfären, inte den politiska.

Snarare är det väl mer rationalistiskt och framstegstroende att tro att staten kan ordna självförverkligande för sina medborgare. Det var ju det dom stora systembyggarna som sossarna och sovjetkommunisterna trodde. Liberaler har i det avseendet varit mer skeptiska mot rationaliteten och möjligheten att planera samhället in i minsta detalj.

orkade inte läsa alla långa svar.
Men baserat på rubriken så kan jag säga att jag lever efter förnuft och logik..
Det är det mest rimliga, men shit vad tråkigt det känns

En hel del vist skrivit, men några frågetecken; uppfattningen att svensken inte skulle vara begiven på känslor och istället enbart föredra kallhamrad rationalism är något jag inte håller med om. Många utlänningar jag talat med säger att svensken har ett känslomässig förhållande till siffor och kalkyler på ett ganska fånigt naivt sätt. Ok, det är ingen fin känslosamhet, men det är oerhört lätt att lura svenskar med siffror och kvasifakta. Släng gärna i lite procent här och där så faller han pladask.
De verkar föredra det framför rationalitet. Till skillnad från tyskar och framför allt anglosaxer som kör med iskall rationalitet hela tiden.

En strikt rationell människa borde ju sträva efter högre värden än fånig materialism? Landet är ju ganska påverkat av olika idéer som du skriver (stympat), men är det frukten av rationalitet?

Jag tror att det är känsla som gäller för hela slanten, men tyvärr är den riktad mot ganska krassa företeelser. Sen är väl vi svenskar inte speciellt spirituella eller djupa överhuvudtaget, det ligger oss inte för. Enkelt och jordnära, men med ett barns fascination för lite fåniga teorier, som exempelvis världfärdssamhället "alla ska ju få ha det bra". Vi har rivit det mesta av städer vi haft (Sverige är det land i Europa som genomgått störst förstörelse av innerstäderna räknat sen 1930 och då var vi inte ens med i kriget), allt för något abstrakt syfte vi inte ens förstår. Men innerligt beundrar.

Dem flesta människor är intresserade av att integrera någon form av magi i sina liv, vare sig det innebär att träffa en vacker kvinna, se flyttfåglar flyga fram över en vinterskog, eller lyssna på Beethovens nionde. Tänk sedan på hur mycket det moderna samhället har raserat, och fråga er själva om det är detta liv vi verkligen vill ha.

Det känns om begreppen du ställer upp är lite otydliga. För min egen del ser jag ingen större skillnad mellan förnuft eller känsla, jag upplever dem som mer eller mindre samma sak i viss mån och i vilket fall utgår förnuft alltid ifrån känslor. Något annat skulle inte vara möjligt.
Du skriver lite om Sverige och lastar folkhemmes konstruktion för den vilsenhet som drabbat människan, och jag håller med dig om att människan nog är vilse i den nya världen, en del av dem i alla fall. De som kommit från agrara förhållanden för bara två eller en generation sedan har ett socialt arv som inte är riktigt kompatibelt med storstadshets, metropolitism och mångkultur. Jag ser t ex detta faktum som en stor anledning till anti-semitism och rasism i hela Europa, i hela västvärlden. Samtidigt är det viktigt att bestämma sig för vilken materialism man vill banna, att ha nya telefoner och tv-appareter hela tiden är kanske inte viktigt, men den medicinska forskningen och utvecklingen är det nog ingen som vill undvara. Det vore irrationellt, för vi vill ju inte dö. Återigen, rationalitet grundar sig på känslor. Att hitta ett sätt att leva som gör dig hel i den moderna tillvaron är nog det enda du kan göra.

Jag förespråkar ett rationellt samhälle, som erbjuder medborgarna möjlighet att bete sig bäst *** de vill. (Med undantag från att skada andra medborgare till liv, hälsa och egendom).

Skulle du må bättre om myndigheterna var korrupta? Skulle du må bättre om det fanns fler hål i vägarna, dåliga telefonlinjer. Nej, lägg frivilligt ner primitivismromanticismen eller flytta utomlands så lovar jag dig att du kommer att slicka ditt lands välfärdsbyggare vid fötterna för att bli återinsläppt.

Glöm inte att det finns en otroligt mörk sida av det mänskliga känslospektrat, av någon anledning har detta kommit att dominera större delen av världen och tagit sig uttryck i krig, hat samt lättja och konsekvenserna har blivit lidande, svält och misär.

Vill du istället fördjupa dig i navelskåderiet rekommenderar jag förkovring i John Zerzan (även om han drar lite högre växlar än dig kanske)

Det sägs ju att vi människor nästan alltid fattar känslomässiga beslut, men sedan spenderar dagar och nätter för att rationellt legitimera dessa beslut, och det tror jag ligger nära sanningen. Jag tror att de flesta människor är oerhört känslostyrda och förnuftet KAN inte konkurrera. Särskilt som förnuftet oftast förespråkar det vi inte vill i stunden, medan känslobeslutet är Precis vad vi vill! Impulstillfredsställelse med andra ord.

För min personliga del, så kan jag säga att jag nog inte ens KAN välja. Jag fattar ständigt känslomässiga beslut, även när förnuftet hoppar in och skriker "NEJ; NEJ!" Det behöver inte betyda att jag inte betalar räkningar eller har kontroll på min ekonomi... Det har jag.... Men när det verkligen kommer till känslor, så är förnuftet en ständig förlorare!
mvh
tt

Precis min mening. Vi fattar spontana beslut som vi sen hittar rationella förklaringar till. Rationaliteten har ju den begränsning att det är ett utmärkt argumentationsverktyg, men inget vidare att "tänka med". Alla beslut som är av vikt är nämligen nya, och då räcker inte de slutsatsdragande och dylikt. Något nytt måste tilll. Därför ett spontant beslut. Jag föredrar ordet spontan, tycker känslomässigt beslut verkar luddigt. Vad skulle det betyda? Ett "ilsket" tänkande...


>Ibland



Tur på sätt och vis att förnuftet förlorar, annars skulle vi bara få samma om och om igen. Det är rationalitetens brist.
Man kan inte räkna fram något nytt, inte uppfinna och vara inovativ genom logik. (Inte ens hjulet gick att dra slutsatser för att komma fram till...)
Så spontana beslut fattas hela tiden, sen får vi motivera dem m h a logik och rationalitet, och tur är väl det...

Oerhört intressant tråd! Jag själv är absolut inte en förespråkare av trygghet. Visst finns det saker som underlättar även för den mest inbitna frihetsromantikern men jag tycker det är viktigt att man ALDRIG tummar på friheten för att uppnå lite mer trygghet. Jag är tex oerhört tacksam att jag hade en farsa som var alkolist när jag var liten. Visst det kan låta lite konstigt men faktum kvarstår att jag lärt mig otroligt mycket om mig själv de gånger man fick ut och hämta honom i valfri snödriva. Fast jag vet inte om jag tyckt samma om han fortfarande hade varit en suput så här i vuxen ålder, exakt som folk påpekat så finns det gränser för hur mycket otrygghet man kan klara av. Problemet för de flesta är väl att de ser livet som en enda rak linje i en graf, verkligheten är dock annorlunda, det går ofta upp och ner. De flesta får dock panik när de går kraftigt åt nått håll, där tror jag att de då svåra åren i barn och ungdomen har hjälpt mig, jag står ofta stadigare desto mer det blåser. Stiltje känns som min personiga fiende. Missförstå mig inte, jag ser mig själv inte som någon übermänniska som klarar allt jag märker dock att jag är mycket mer tolerant över andras problem än de flesta av mina andra vänner, självgott? Ja men så är det. Paradoxalt nog har min alkis far gett mig en positiv människosyn.

Edit: Det jag försöker få fram är att om det aldrig blåser hårt och så kommer en dag en riktig jävla orkan, ja den som alltid har haft lite småstormar runtomkring sig har troligtvis mycket lättare att inte bli helt paralyserad.

Snubben du har på din avatar Henkko sa en gång ett par väldigt tankvärda ord:

"De flesta ser på livet som en flygtur. Man sitter där med sina tidningar och allt går smidigt, men så kommer plötsligt en luftgrop och alla tänker: "Shit, vi kunde ha dött". Allt ska vara perfekt hela tiden, men så är inte livet. Sanningen är att livet är precis motsatsen. Vi går in i flygplanet i början av livet sen är det turbulent hela tiden.
Ibland blir det lungt i några sekunder och det är då vi tänker: "Visst är det skönt att leva?" Livet är turbulensen. Njut av turbulensen. Där har vi meningen med livet"


Jag kanske inte höll mig så väl till topicen och det blev lite för mycket "hej bullen" över det hela men för att klargöra lite:
Känsla före förnuft (de verkar dock gå väldigt mycket hand i hand som Sepp mfl påpekat)
Frihet före trygghet

Edit2: Ja den här texten hade många motsägelser och lite logik, hoppas det är någon som förstår vad jag vill få fram.