Finns själen?

Hur förändras man som person om man genomgår en lobotomi?

Det varierar stort mellan olika exempel. Vissa patienter märker nästan ingen effekt, andra förvandlas till grönsaker, andra förlorar högre kognitiva förmågor som t.ex. förmågan att läsa, räkna eller skriva. Typiskt är en minskad förmåga till empati, mindre eget initiativ, men också minskad ängslighet, rädsla, depression etc. vilket var varför man använde proceduren till att börja med. Jag har ingen personlig erfarenhet, så ovanstående är taget från wikipedia och andra uppslagsverk. Allt jag egentligen syftade på var att lobotomi är ett ingrepp där det finns många fall där patientens personlighet förändras drastiskt; det finns nog andra exempel också. T.ex. alla typer av psykofarmaka, deras uppgift är ju just att kemiskt förändra vår hjärna så att våra tankar och känslor förändras.

Ok, tack för svaret.

Lobotomi är alltså ett ingrepp som förändrar patienternas tillstånd till det sämre. Men frågan är om de bli andra personer?

Se följande exempel:

Anders är glad och social, samt är duktig på att räkna. Anders genomgick lobotomi. Då blev Anders deprimerad, osocial och dålig på att räkna. Frågan är om Anders är fortfarande samma Anders, eller blev han någon annan? En följd fråga: blir Anders samma Anders om man skulle återställa skadorna man gjort på Anders hjärna?

Språket är otydligt här, vilket leder till förvirring. Anders är ju alltid Anders, nästan per definition, och det beror på att han har kvar sina minnen och sin kropp. Men Anders personlighet, dvs. hur han tänker, beter sig, hur han mår psykiskt osv. förändras av lobotomin, och kan även förändras av psykofarmaka. För mig är detta ett direkt bevis på att vår personlighet, våra kognitiva förmågor och så vidare direkt sitter i hjärnan och att ingen extra "själ" behövs. Men jag antar att du inte håller med om logiken.

Inte tillstånd : personlighet.

Det är ju rätt lätt att räkna ut att genom att manipulera hjärnans enzymer och kemiska elektriska styrkor och blockering av neuroner och genom att i vissa fall bränna bort korsande banor helt, att delar av personligheten helt enkelt försvinner för gott.

Det skiljer givetvis mycket, men ja.. det handlar om direkta personlighetsförändringar : din Anders är inte längre Anders efter en lobotomi, beroende på hur omfattande den är och hur den genomförts.

Du försöker kringgå att jaget sitter i hjärnan, men det kan du göra p.g.a okunskap och oerfarenhet i ämnet.

Många blir dessutom aggressiva, inte enbart viljelöst apatiska, att från att ha haft ett känsloliv, plötsligt stå i avsaknad av känslor och empati = att ha förlorat sin personlighet, en bit av sitt "jag" : härlett direkt ur hjärnsubstansens funktioner.. att upprätthålla bl.a spärrar och censur, fantasi logik m.m.

Det är ju balansen som rubbas, och det går aldrig att kompensera för en lobotomerad, inte ens genom att tro på vederb örandes förmåga.. inte ens genom träning..
Oavsett VAD en människa gör, är hjärnan motorn som alltid är involverad, i allt. Känslor får sina signaler bl.a via inkomna impulser som bearbetas, inte i själ.. men i hjärna. (själ är ett uteslutande tesosofiskt uttryck)

Men du kan fortsätta förlita dig på att gud skänker el. förärar männskan en själ.. varför hon behöver uppbåda gudsfruktan och respekt för herren gud.. den osynlige.. ? ( suck.. )

Hjärnan.. är dessutom inte osynlig, även om mycket återstår åt forskningsfälten. Men att hjärnan är du, that´s it

Ingenting egentligen. Tänk att du är en våg på havet. Detta hav kan jämföras med oändlig medvetenhet. All medvetenhet har du tillgång till för vad slutar havet och var börjar vågen? Det här har dom flesta av oss valt att glömma. Vi tror vi är separata delar som inte alls hör ihop. När vi blir fler och fler som inser det bortom vårt rationella tänkande förändras hela havet. Din medvetenhet sträcker sig genom allt och allting. Du kanske fortfarande "tänker" att det inte är så, men det är isf för att allt som är du inte är i samklang med den insikten.
Vad betyder då det här?
Jo, att det finns ingenting "utanför" dig själv. Det du läser av mig är egentligen bara en annan version av dig själv. Glasklart eller hur? :-). Mitt tänkande förstår inte heller det här, ändå är det min sanning.

Jag kan förstå hur du tänker, men det jag inte kan förstå är hur våra minnen och våra tankar skulle definiera våra "jag"?
Frågor som jag funderar på är:
- Är Anders fortfarande samma Anders om han skulle förlora alla sina minnen?

- Är Anders samma Anders om han skulle bli deprimerad och osocial?

- Är Anders samma Anders om han skulle förlora sin räkneförmåga?

- Kan Anders inte vara samma Anders även om han förlorat sina kognitiva förmågor?

För mig är svaret ja på dessa frågor, men vet ej vad du tycker?

Som sagt, visas att själen/jaget sitter i hjärnan så är jag villig att förändras. Men just nu anser jag att våra "jag" inte sitter i hjärnan. Vi får låta framtiden avgöra det helt enkelt.

Svaret på de frågorna du ställde upp är : nej.

Barnet bygger upp sitt ego, att ha som plattform för ett jag att orientera sig att värdera döma..
Anders har förlorat den förmågan och de koderna som utlöses i hjärnan som är navigator.

Du verkar inte förstå vad lobotomi är.. och varför har du svårt att besvara mina inlägg, jag har jobbat med många lobotomerade patienter, det är fruktansvärt öde.. personer vilka lobotomeras mister allt vad personlighet heter. Svaret på dina frågor kan besvaras ja enbart om man är ignorant och nonchalant och stelbent hävdar gud som anfader och den evige allestädes tröstefadern, så är INTE fallet, allra minst för de lobotomerade som dessutom i högre grad blir suicida = själmordsbenägna.. men det säger inte allt... ?

Ta reda på vad lobotomi innebar.. tycker du behöver läsa en bok åtminstonde, som besklriver det mer seriöst och då rek. jag dig bibliotek, inte snutteversioner på youtube, utan seriös litteratur i området.

För mig är svaret uppenbart nej på dessa frågor. Personen Anders är definierad av hans personlighet, hans intelligens/kognitiva förmågor, hans minnen och hans utseende/kropp. Så om något av dessa saker förändras, vill jag säga att personen Anders har förändrats. Något icke-fysiskt, konstant som definierar varje person tycker jag mig inte se någonstans, och jag tycker det är väldigt onödigt att införa något mystiskt vi inte kan observera. Så jag förstår inte hur du kan motivera att vårt "jag" är något mer än just de saker jag räknade upp.

Om du känner Anders, och han sen genomgår någonting traumatiskt och blir av med alla sina minnen, samt får genomgå plastikkirurgi och någonting som förändrar hans personlighet, tycker du fortfarande att han ändå är samma person? Tror du att, om du träffade honom igen, du skulle kunna säga att det var Anders om du träffade honom?

Ditt resonemang liknar den uppfattning vissa delar av Sanatana dharma och Buddha dharma har, även om de sistnämnda generellt förnekar existensen av själar. Och jag är böjd att hålla med. Existensen av själ problematiserar mycket och ger fler frågor än svar.

Det fetmarkerade funderar jag över. Varför är det sanning om du inte ens förstår vad du talar om? Vad baserar du då det på om det inte är enpersonlig uppfattning och förståelse om saken?

Det blir problem med den fria viljan ifall vi antar att vi inte har en "själ".
På något sätt finns det en styrenhet i oss som kan gå emot våra instinkter och drifter.

Ja.


Och varför skulle det indikera en själ?