Finns själen?

Öh...nej..: Ett medvetande vist, men själ, nej. Jag förstår inte vad det skulle innebära. Såvitt den inte liksom i Decartes teorier sitter i bukspottskörteln Nej men allvarligt talat. Definitivt ingen odödlig själ, hur skulle ett medvetande kunna överleva sin hjärnas utslocknande?

Jag försöker visa att ingen vet vad som händer efter döden, om vi har en själ eller inte. Det går inte att fastställa om en osynlig omätbar sak finns och vad som eventuellt händer med den efter döden.
De som påstår att de vet vad som händer efter döden LJUGER.

Det finns ingen gud, åtminstone inte en som våra löjliga ökenreligioner påstår. Se, jag kan också göra påståenden.

Grejen är, att alla mätbara attribut troende gett själen går att motbevisa eller åtminstone presentera en vetenskaplig förklaring för. "Själen" är bara medvetandet, som existerar bara så länge den elektrokemiska motorn hjärnan fortsätter arbeta ostört. Rubbar man hjärnan så rubbar man "själen", alltså är den inte något sk. andligt.

Det här känns värt att upprepa om och om igen tills det går in. Om en del av hjärnan slutar fungera kan man inte längre prata. Om en annan upphör att göra sitt jobb försvinner förmågan att känna igen ansikten. En tredje skada kan ge minnesförlust och så vidare för varje tänkbar kognitiv egenskap in absurdum. Men om hela hjärnan slutar fungera så fortsätter tvärtom allt det här i något slags efterliv?


Jorden är platt. Människor har en övernaturlig själ. Solen är en gyllene vagn.
Idioter.

Det finns en tråd här på flashback i paranormal forat där det diskuteras om när skribenterna lämnar kroppen med själen genom meditation och flyger runt i rummet , hur funkar det ?

Finns det bevis för det? Eller kan det vara så att personen upplever att hans "själ" svävar iväg?

det funkar inte alls

Det fungerar alldeles utmärkt! Med det sagt betyder det inte att själen flyger iväg. Det är snarare fantasierna. Men tekniken fungerar och är rätt lattjo att ägna sig åt.

Det svåra är att definiera kropp, själ och ande. Kroppen är väl den enklaste att semantiskt resonera sig fram till vad det är. Själen kanske bäst kan beskrivas som jaget. Här finns vårt känsloliv, våra drifter och behov. Tillsammans bildar det personligheten. Ande däremot härleder jag mer till vårt andliga behov, vårt existentiella behov. Ateister skulle nog dra ett sträck över anden men för mig står det i vart fall klart att vi består av mer än bara en kropp.

Det existentiella behovet måste väl vara rotad i det naturliga, även i ditt sätt att se på saken? Rädslan för att dö är kanske vår absolut viktigaste överlevnadsinstinkt.

Ja precis, och frågor som ''varför lever jag'' och sökandet efter mening med livet och allt det där är helt enkelt en konsekvens av vår intelligens, vår förmåga att faktiskt kunna ställa existentiella frågor. Jag vet inte exakt hur långt bak i människoapans utveckling som religiösa föreställningar har funnits, men jag läste någonstans att vissa arkeologiska fynd pekar på att även neandertalarna utförde begravningsritualer, vilket betyder att även dom måste ha haft någon slags förståelse för/föreställningar om vad döden innebär, kanske med religiösa inslag.

Inte en själ i den traditionella bemärkelsen som att det är en självständig "del" av mig själv. För mig är själen mina tankar och min personlighet som dör med mig men kommer leva vidare via de personer jag stått nära och påverkat. Jag är ateist, men vi påverkar människor med vår personlighet och det är kanske det som är själen för mig?

Varför?