Onödig oro

Jag såg ett tvprogram som berättade att lyckliga personer oroade sig mindre men att oroliga personer gjorde ett bättre jobb innom sjukvården eftersom de var så noggrana. Är det det, Inbillad, som du försöker få fram?

Om jag fick välja välja kirurg till min operation utifrån dessa fakta hade jag såklart valt den oroliga personen. Men ur ett annat perspektiv hade jag snarare valt en kunnig kirurg som BRYR sig hellre än en kunnig nervös kirurg.

Att mörda någon är aldrig 100% dåligt eftersom det kan lösa vissa tillfälliga problem. Men det är ändå alltid en negativ handling. Jag ser oro på ungefär samma vis.

Skulle du valt en orolig kirurg till din operation? Livsfarligt.
Kirurger med minsta antydan till oro under operation är ett problem, under precision fungerar inte oro det minsta lilla. Det fördärvar allt.
Alla typer av oro är kroppsliga, och ioch med att kirurgen har kroppen som verktyg så är det lätt att räkna ut...

Är du säker på det? Vad anser du då om:
?

Väldigt förenklat kan man väl säga det ja. Oro behövs även om det inte gör oss lyckligare. Nu talar vi om måttliga mängder, inte extremer då denna kan övergå i paranoia och ångestsyndrom

Vad kom det där BRYR sig ifrån? Skulle en person med tydligare tendenser till oro vara mindre benägen att känna empati?

Så ser inte jag på oro och som ett sidospår kan man fråga sig om det alltid är en negativ handling att mörda någon? Om fördelarna överväger nackdelarna finns det flera filosofiska grenar som motiverar mord. Är det exempelvis motiverat att döda en person som tänker förstöra hela världen och din enda chans att stoppa detta är genom att avrätta denna person?

På engelska finns två ord som kan översättas till oro: Anxiety och Worry. Anxiety är mer ångestfokuserat och medför vissa patologiska risker (General Anxiety Disorder heter Generaliserat Ångestsyndrom på svenska). Worry däremot är mer kopplat till den kognitiva process som äger rum, och det är här man kan hitta de positiva effekterna av oro. För er som endast förknippar oro med anxiety kanske detta klargör lite i min tankegång.

Jag ägnar mig en del åt precisionssporter, tidigare på hög nivå, och då drar varje negativ emotion ner "perfomance", spelar ingen roll om det är oro, ångest eller stress.
Jag känner en viss anspänning inför varje utförande, en anspänning som snarare är ökad fokus och ett djupare lugn än innan. Effekten av en väl utförd handling kan vara upp till en oändlig frid. Alltså så långt från oro du kan tänka dig.

Däremot:
Är du inte i bra balans, kan denna anspänning vara obehaglig. Jag har sett detta hos folk, de ser lite plågade ut. Jag vet till och med folk som slutat tävla p g a detta. Om dessa inte känner denna oro, har de nog inte anspänningen. Men bra är den aldrig....

I idrottssammanhang är tankeverksamhet sällan eftersträvansvärd över huvud taget. De fördelar som oro kan medföra är i samband med risksituationer där tankeverksamheten fäller avgörandet för utgången. Jag motsäger mig inte att oro är överflödig i många situationer och rent förkastlig i andra, min poäng är att oro inte är onödig, att det faktiskt finns situationer när oro har en positiv inverkan på utgången (Detta har jag skrivit ganska ofta nu, men det finns en stor risk för missförstånd på den punkten verkar det som)

Inte bara idrottssammanhang, utan jag har också märkt exakt samma när man skall hålla tal inför en massa folk. Speciellt när man argumenterar offentligt, kvinnor visar då ofta oro och det drar ner prestationen och framför allt intrycket något enormt. Rösten blir kass och de ser redan i början av diskussionen ut som de förlorat....Kirurgen, där gäller det att vara i fokus och inte tänka. Sex är ju en annan sak där fokus är viktigt, är man orolig kan den fallera...Olika risksituationer, gäller det inte där att hålla huvudet kallt?

Sen kan jag tänka mig att en del andra situationer, t e x en långtradarchaffis eller lokförarare, där vaksamhet är av nöden. Det finns inget riktigt anspänningsmoment och slentrianen är precis runt hörnet. Ständigt hotande, då kanske lite oro är av nöden, eller kanske snarare omsorg och vaksamhet.

Det är mycket jag inte förstår av vad proffessorerna har skrivit. I med att jag inte förstår kan dom inte övertyga mig heller....
Dina senaste konkreta exempel på när oro kan vara bra var ett skämt.
Om du vill ha ett tips på hur du ska övertyga mig, om du nu är intresserad av det. Då ska du ge som sagt konkreta, självklara och inte sjukt långsökta exempel på när det är bra att oroa sig och varför.
Det bör ju inte vara speciellt svårt för dig(som det faktiskt verkar vara) eftersom att du är så säker på din övertygelse.

Det primära i en risksituation är att upptäcka risken och förbereda kroppen på detta och därefter försöka undvika problemen och komma till klarhet med vilket alternativ som är bäst att välja. Här har oro en positiv effekt vilket verifieras av studien jag länkat till.

Ja, bilkörning är ett ypperligt exempel på när oro kan vara direkt livräddande.

Vad sägs om exemplet där en person får en elektronikpryl och sedan ska kalkylera risken för att bli av med den och därefter bestämma hur mycket h*n är villig att betala i försäkring?

Bilkörning är redan nämnt.

Lite andra situationer: inköp av dyra produkter och andra ekonomirelaterade situationer, resor, drogkonfrontation, havs- och sjövistelser, eld, personrån och misshandel, djurkonfrontation och möte med främlingar.

Ett stort mörkertal dessutom för situationer som undviks p. g. a. oro.

Timmen är sen och jag orkar inte specificera mig mer, men kom inte med argumentet att man kan inse risken ändå. Visst kan man det, men det är inte alltid man gör det.

Om man ser på oron från ett människoperspektiv så är den högst nödvändig, dock står den inte högre än de övriga känslorna, den är bara _en_ del av känslospektrat.

Oavsett om man är en modern man i ett modernt industrialiserat land eller en Cro-Magnon-människa så har man "användning" av oron på åtminstonde ett omedvetet plan.

Tillbaka till trådstarten:

Det ligger mycket i det. Jag har burit med mig det tänkandet tiotals år. Det har hjälpt mig mycket genom

åren.

Det var många år sedan nu. Men när vi just bordade charterplanet till Grekland frågade min fru: "Stängde du

av datorerna på kontoret?"

Man kan kalla mig för mycket. En som gör för mycket och får för lite gjort. Helt säkert. Men även en

solklar OCD'are (*): kille. Klart jag visste att jag stängt av!

Då vänder sig en kille om framför oss. "Jag råkade höra det där. Faktum är att jag VET att jag glömde

strykjärnet på när jag stack hemifrån."

"Men du har bett någon om att stänga av..." frågade jag.

"Nej"

"Men..."

Han log och svarade:

"Det ordnar sig, jag är ju hemma igen om fjorton dar."

Fjorton dar.... Igen. Ordnar sig... oooh


På ett sätt är det inte fel tänkt. Oro är ångestens broder. De kan sätta sig på medvetandet och borra sig

fast. De som har 'ågren' för det minsta vet att bacillen i mikroskopet blir snabbt hela planetsystem. På en

gång! De gräver sig till och med in i våra drömmar (mardrömmarna?).

Men kastar man av sig 'ågren' före 'bacillen' finns chansen att man kan börja resonera i mer objektiva

termer. Ja jag vet! Det är inte lika enkelt som att spänna hästen före kärran.


Visdomsord! Massor av kloka citat har skapats runt detta: 'Väck inte den björn som sover', 'Need to know

basis', 'better be silent & thought a fool than to...'. etc. Vid varje sådant tilfälle (när man vill tala

om något man har på hjärtat nu): knip. I de flesta fall kommer man att upptäcka att man hade missuppfattat,

läget har ändrat sig, de andra har glömt etc.


Här får man kasta av sig fårakläderna och kasta sig som en ulv rakt in situationen. Det är alltid

värre att föreställa sig vad so kan hända innan man gör det än när man verkligen gör det. Nu skall du

tänka? Nix. Tänk inte. Du vet att du måste ta det förr eller senare. Senare = never. Förr = nu.

På något särr svarade du själv på din egen tråd! Och nu fick du (hoppas jag) både ett bekräftande och något

annat matnyttigt!

Javisst ja:
(*) "Obsessive Control Disorder". Ett tvångsbeténde där minnet och de perceptionistiska (????)

uppfattningarana gör att man bara 'måste' kolla igen. Och igen. Och igen....
Typ: 'Låste jag dörren?'. 'Låste jag dörren?'. 'Fick katten mat?'. '<.......>'

Du kopplar ihop oro med något som leder till framgång. Som om det var oron i sig själv som fick en att vilja betala försökringen. Beslutet att ta tag i viktiga saker har inte med oro att göra. Bryr man sig om något så tar man gladeligen hand om det, utan oro.

Personligen tycker jag att det är softare att bara skita i alla papper och försäkringar överhuvudtaget när det gäller elektronikprylar. Jag oroar mig inte för att de ska gå sönder, för gör de ändå det så är ingen skada skedd.


Då får du se oro på ett annat vis. Kanske som något som vid någon tidpunkt kan leda till någonting bra. Ang mord; Jag ser på mord som något som alltid är negativt medans det kan vara possitivt att döda någon under vissa extrema omständigheter. Men i så fall skulle jag ta ett exempel där personen i fråga verkligen VILL bli dödad så att handlingen inte grundar sig på hat.

Ett orosexempel:

Där det inte finns någon oro finns bara motsatsen till oro. Dvs lugn, glädje (att slippa oroa sig), harmoni, frid mm. Vill man känna någon av dessa possitiva känslor för alltid så måste man bli av med all sin oro, det är logiskt. Eftersom jag utgår ifrån att alla alltid vill vara lyckliga kan jag enligt påståendet ovan säga att oro är helt onödigt. Oro är nödvändigt då den kan få en att inse att den inte behövs.

Jag tror att det var ett sådant exempel som "pass the mick" ville höra. Få det till en oklanderlig naturlag så kommer han att ge sig.

Funderade ett tag och kom fram till att oro nog är en ganska stor faktor.

Vad gällde skyttet kom jag ihåg en riktigt gammal uv som hållit och tävlingsskjutit sen kriget, han så att det blivit värre bland folk det här med nerver... Och det är ju riktigt, vi är idag mer oroade än vi varit tidigare.
Kanske inte så konstigt med tanke på att stimuli har ökat så otroligt bara det sista halvseklet. Den gamla tidens människor levde i en relativt oföränderligt miljö med få beslut som behövdes fattas. Man kan nog gott räkna med att dessa människor var gott rustade att agera när något behövdes göras. Dvs de var i balans.

Detta gäller inte dagens människor, som ständigt löser ut oro hos sig själva. Sömnproblem, nervositet, koncentrationssvårigheter och ångest är alla orsakade av rädsla. Rädsla som är en inbyggd instinkt som alla ryggradsdjur har och vars syfte är att hålla oss vid liv vid en nödsituation. Men den skall inte utlösas när vi går och handlar eller när vi kör en lite bilvända. Görs detta för ofta kommer denna rädslereflex bli automatisk, därmed lever vi med ständig oro. Och där tror jag vi är idag. Hos en så habil varelse, är det tyvärr så att det ända som kan få den att agera ordentligt är ytterligare rädsla, det ger kicken (adrenalin, endorfin) som den behöver för att komma igång.

Men märk väl detta är inte den ideala situationen, maximal perfomance görs inte av folk som är plågade av oro och i viss mån habila, det gäller varken precisions eller tankearbete. För mycket rädsla sätter ner vår effekt generellt. Lite trist att det nog ligger något i att "oro hindrar oss från att begå självmord" som stod tidigare i tråden. Har vi alltså gått så långt att det inte bland moderna människor är önska att leva som för dem vidare utan skräcken för alternativet.

Jo, fear reflex eller startle reflex heter instinkten som utlöser rädsla och liknande, samma instinkt från människor ner till möss.